Här vijsar sigh och står den bild och hietten grymma,
I den afrijtat blijr, alt det vij noga finna
Uthi historisk act så myckit väl bekant;
Det Gndh en vijsar sielff, det är och blifver sant.
Dess hufvud var af gull, dess bröst och armar fijns
Af sölfver, meer än klart, så härligt månde skijna,
Dess buuk af koppar reen, dess fötter uthaf leer,
Doch blandat med skarpt ståål, Nebucadnesar seer.
Så kommer Daniel, beer konungen besinna,
At man i höga ting kan ingen tydning finna
Uthaf en hednisk munn, han vare af hvad nampn,
En stiernekikare, en trolkarl af slijk hampn.
Men Gudh han är alleen, som gynnar kungar gierna:
Ett bälete haar han afrijtat i din hierna,
En hielte stoor och grymm, i den affattat var
Alt, alt tilkommande, som i en spegel klar.
Des bufvud var af gull, des bröst och armar stoore
Af sölfver klart och fijnt nätt sammansmidde vore,
Des lender, sijda buuk af idell koppar reen,
Men uthaf jern och leer bestodh des låår och been.
Seen syntes och en häll framvältras uthan händer,
Som tumla på den bild och krossa alt i sänder,
Gull, sölfver, koppar, ståål, dhe malas så i sand,
At du af detta pråål eij sågb det ringast grand.
Men denne lilla steen, emoot naturens kynne
Svall straxt til sådant berg, hvars makan vij eij finne,
Sielf högden svichta vedb och darra medh sitt lopp,
Den stoora iordens vidd begreep eij denne kropp.
Så haar min konung drömbt. Nu höör medh öron klara
Hvad Herren Zebaoth digh ärnar uppenbara:
Du sielfver är och bijr den gyllend hiessan klar,
Den Gudh bå' rijke, macht och starkheet gifvit haar.
All fogel, fisk och diur, alt folck på heela jorden
De lyda ditt befäll, digh tienar ostan, norden,
Ved vester-hafvets strand så är ditt nampn bekant,
Bort ved den södre pool, så kännes du och grant.
När nu Assyrien baar entlig fått sin ända,
Så lär vår Gudh igen en annan fackla tända,
Heel sölfver-fijn och blanck, doch mindre än som din,
Den Cyrus sätter up mitt i Persopolin.
Straxt denne blijr uthslächt, så får man höra dundra
Ens Alexanders hielm, som grässeli lär plundra;
Hans tunga koppar buuk skal heeta landetz pracht,
Så krysta at hvar man måst darra för des macht.
XVI 27.
Doch lär hans raserij eij myckit länge vara,
Ty ödet plägar snart bereda den en snara,
Som blifver uthi bast högmodigh, stinn och feet,
Den niuter mechta kort sitt pråål och ståtligheet.
Det fierde regement skal Julius anföra,
Af hvilken tijdens folck lär många dater höra,
Hans fötter, klädd i ståål, dhe stijga vidt och bredt,
Och är då fåfängt alt, hvad förr på jorden skedt.
Men detta rijket kan eij heller väl bestånda,
Förty des majestet är sälsampt sammanblanda;
Det märcktes väl der af, at benen medb des tåår
Af jern och utaf leer så hoopa-lappat ståår.
All kunga rijken här sin undergång och lijda,
Som alla mouniskior städz ved sin krankheet qvijda,
Så går och tijden foort; en gubbe på en dag
Han vissnar som ett lööf, så bård är tijdzens lag.
Rätt då enär som alt det börjar til at hullra,
Så kommer fram en kung, som bär uppå sin skullra
Ett evigt regement, hvars rijke aldrig meer
Uppå sin herligheet, rost, maal ell' ända seer.
Fördenskuld, o monarch, tänck uppå denna äbra,
Tänck uppå all den gunst som digh nu är förähra,
En sådan vijsdoms skatt, derj ingreppen fins
Alt evigheetens rådh, lät see du detta mins.
Nebucadnesar fan alt detta så sant vara,
Som man om middagz tijdh plä skåda solen klara.
Hans hierta språng af frögd, han sade uppenbart Alt hvad som Daniel har sagt, var rätt och klart. Han dygna neer til marck, han ropar, han bekäuner: Den är allena Gudh, hvars macht iag nu först känner, En himmelsk konung vist, en Herre mehr än stoor, Som uppå jorden står och up i högden boor.
Hans stoora saligheet beprijsa berg oeh dalar,
Ja Tabor, Hermons spetz om Herrans ähra talar,
Han haar en väldig arm, bans nådh är utban mått,
Utbaf rättfärdigheet består hans muur och slått.
Jag seer hur himlens häär, hur alla elementer
Dhe lofva städz hans nampn, han bör och vara tienter
Af alles deras liud, ty skal och så min mun,
Med flijt berömma den, som är all vijsheetz brun.
Ny på det Daniel Gudz värch eij skulle glömma,
Så hände på en natt, at han och sielf månd drömma,
En myckit sälsamp syn, betydde lell alt ett
Medb den, som konungen för detta hade sedt.
Han sågh skijnbarligen hur alla verldens väder
Hvart ett ifrån sin port så häfftigt sammanträder
Medh d'under, blixt och brack, med skräckli storm och gny,
At vatn, sand och stofft förmörcka lufft och sky.
Straxt syntes några diur uhr hafzens diup sigh kringa:
Ett leijon starckt och grymt, som hade örna vinga,
Det dundra, rytte, flögh, til des at merg och blodh
Förtorckas som en dagg, seen stillades des modh.
En biörn kom ochså fram, gick lorfvigh, stygg och fassli,
Vedh vijda hafvetz strand och gapade så grässli,
I munnen hade han rätt långa tänder tree,
Som tydde at alarm i verlden skulle skee.
Til honom sad' en röst: Du höör, statt upp och rasa,
Ty för digh skal en tijdh den snöda verlden fasa,
Äät bra, gott kiött och märg, ja alt det som är fett,
Tuhundrad femti åhr är digh i händer gett.
Det tridie var en pard, medh sina vingar många
Och fyra hufvuden, medh halssar tämli långa,
Det hade en stoor macht, det brööt, det reef, det ååth,
At jordens runde kloot rätt skalf vedh detta låth.
Det flerde had' en bild, den ingen kunde skatta,
Des stygheetz skapnad vist så kunde man eij fatta,
Des horn de vore hvass och tije til des taal,
Des tänder uthaf ståål upvächte vee och qvaal.
När Daniel seer til, hur detta sigh vil skicka,
Då synes ett horn kleent sigh småningom utsticka,
Det brööt tree andra bort; det ha och ögon fådt,
Så och en skambli munn, som talte hån och spådt.
Sidst kom den gambla fram, som evigh är och blifver,
Den alt som ymnar sigh, bå' lijf och lefnad gifver,
Sniöbvit hans mantel var, hans håår som leenast ull,
Och alt som lyste kring, det glimma rätt som gull.
För honom bögde sigh deu stoora bimblaskara,
Den beela engla hoop eij kunde mehra spara
Sins hiertans tack och lof, dhe vijsa den, som är
Vårt hopp, vår frögd och städz plä lindra vårt besvär.
Han satt sigh på en stool, slogh up dhe folianter,
I dem alt tecknat fins vår synd så väl bekanter.
Sidst sades af en doom, der medh hvar fick sin deel,
Den goda nööt sin rätt, dhe onda finge feel.
När detta stodh uppå, så kom bland himlens bärar
En menniskiomen lijk, den hela högden ährar,
Han trädde sachta fram in til den gamblas pall, För hvilkens höga thron på knään ban giorde fall. Den gamble blef så gladh, gaf honom våld och äbra, Sins rijkes spiras krafft, han honom straxt förähra, Befalte folk och land uthi all evigh tijdh
Städz vyrda medh respect Gudz son, vår broder blijd.
Så hafver Daniel Gudz vilja lärt uthtyda,
Så märkeligt, så väl, nu vele vij åtblyda
Hur alla sakers gång medb tijdernas besvär
Kan af historisk act doch kort bevijsas här.
Den första politie seen Noach verlden deelte,
Uprättad Nimbrods arm, en rask och mechtig hielte,
Det näst omliggand folck, medh städer, byjar, land,
Så fogad han i hoop och styrde medh sin hand.
Han bygde Babylon til sino nampnes ähra
Ved Euphratz långa strand, som skalderna oss lära,
Des torn och skiöna huus, des muurars konst och högd,
Haar seen Semiramis mäst zirat sigh til frögd.
Från denne stoora stadh uth deeltes lagh och rätter
Til en och aun provins, til Meden och än bätter,
Til Oby brusand ström, Arabien alt fort
Til Hellesponti diup och Caucas kalla ort.
|