Dhe förste konungar ha mechta väl regera,
Ja meer än tusend åhr, och rijket städz förmehra
På allahanda sätt, men högst så stegh det, när
Nebucadnesars fijt alt stärkte här och där.
Då stodh det rät i floor, men seen Balthazar våga
Förvända lagh och rät, då fick det och sin plåga,
Han dubbla, drack och svor, han rasa som en gast, . Dy störtes rijket kull och föll så medh en hast.
Sij denne monarchie var störst ibland dhe fyra,
Reen kungli myndighet, starckt folck, som leijon yra,
God stat, stoor rijkedom, förträfli bygningz stååth,
Högt namn, raar vijsdoms art, dhe fölgdes vackert åth;
Lijkväl så föll det nedb. Hvad mon då icke skada?
Stort oförstånd och list dhe lära rijken bada;
Pråål, yppigheet och flärd dhe bryta hastigt af
En Scepter, starck som berg, och kastan i sin graf.
När lufften är rät blijdh, när Phoebus härligt glimmar,
När vatnet står beel lungt och fisken liufligt stimmar,
Då är ett märcke vist, at storm, medh regn och sniö,
Dhe lära uthi hast upröra baaf och siö.
Så gick det och nu til, man hörde ingen strijda,
Man hörde intet gny i heela verlden vijda.
Då kommer fram en man, den sigh för alla teer,
En Cyrus käck och glad nu reeser sitt baneer.
Han slogh Assyrien, brööt nedh des fasta städer,
Han intogh Babylon, då Israel sigh gläder,
Sigh bugnar mehr än nogb, at timman nu var när,
På hvilken Herrans folck fick slippa sitt besvär.
Tänck då i siutti åhr ved Euphratz strijda elfver
Så suto dhe i stofft, ens hierta der ved skälfver,
Dhe tänkte på den tijdh, Gudz arck medh ähra stoor
Och Mosis dyra lagh var hoos dem i sitt floor.
Så länge juda folck af sorgen vore tunge,
Eij någon vijsa dhe på Zions högder siunge,
Ty halssen den var torr och tungan den var steel,
Svår träldom tryckte dem och gaf dem detta feel.
Den plåga kroppen hårt sampt deras hierta klämbde,
At dhe och sine speel nu höllo plat förstembde,
Des harpor lades af och bängdes uppå träd,
Där dhe sig elliest förr rätt lustigt gladde medh.
Eij blef alt bär medh giordt, ty Cyrus börja raasa,
Alt folck bå här och där han dödade och basa,
Uthi en lijten tijd tvang han den ganska verld,
At alla konungar dhe fruchta Cyri svärd.
Han lät beskantza starckt Ecbatana medh vallar,
De bäste mestar han från alla orter kallar,
Som zijra Susans stadh medh marmor fijn och klaar,
Men vedh Persopolin han sielf sitt tilhåld bar.
Man finner intet folck, som någon tijdh bar mehra
Sin öfverheet och kung så fijtigt respectera.
Som Persianiskt blodh, det man heel noga seer,
Herodotus oss slijkt ved handen nogsampt geer.
Der voro klooka män, som mächta väl förstodo,
At rijkens fasta grund, var säker om man bodo,
At barnen blefvo rätt uthi sin ungdoms åhr,
Anförda til alt godt och eij i sielfzvådz råår.
Den edla tystheetz dygd, förstånd och ehrbart sinne,
Var deras högsta skatt, som vij af skriffter finne,
At en rätt Persian förr tusend gångor döör,
Än han uptäcker det, som lönligt vara böör.
En spegel reen och klar, för dem man plägar vällia
Til kungens bästa rådh, at dhe af hast eij qvällia
Gudz ähra, folcketz roo, boo veet för hvilken vinst,
Der af, kan offta skee, at dhe få äga minst.
I Martis stränga skuur så vore dhe väl öfva
In til Darii tijdh, men när han börja rötva
Alt det som tiente bäst, hans håffstat, pracht och pråål,
Då fick man nogsampt see, at Gudh eij sådant tåål.
Dhe vijsa föllo af, alt rådbslagb var förvirra,
Den falska, arga hoop medh vrångheet alt månd' irra,
Ty måst Darius sielf der ända först sitt lijff,
Seen blef om rijksens thron eij ringa strijd och kijff.
En Bessus af bans män sin troobeet honom svärier,
Der medh han kungen sin så falskeligh besnärier,
Han stoppass i en vagn, han sveptes i en päls,
Och sedan medh en dart' af denne bofven fäls.
Så går det dagli til i alla verldens tijder,
Ty lyckan haar sin dantz, nu är hon vrång, nu blijder, Hon ändar rijkens ståt, at den i vördnad satt,
Snart mister all sin frögd, sitt lijf, sin bästa skatt.
Ty myckit som iagh kan i stillheet migh påminna
Den ganska verldens leek, så plägar iagh besinna
Gudz underbara värck, ban vil at intet land
Skal gå medh tårars kost, heelt lottlöst från hans band.
Tänck Macedonien, som alla då vanähra,
Aflägger nu sin blygd och kommer til den ähra,
Som knapt så lijten ort, haar kunnat i en hast
Så vackert träffa an, sij det var lyckans kast.
En trana plägar knapt en lijten sperling föda,
Om stoort skal blifva stoort, så fodras myckin möda,
Den sköna himmelsk krafft, ett rätt heroisk blodb,
En undervijsning och, som tienligh är och godh.
Alt detta stembde då så fogeli tilsamman,
När Alexander kom, sitt folck til mycken gamman.
Den första stiernan gick så klaar på högdens buus,
Och bodade medh frögd Europæ nyja liuus.
Rät uppå samma dagh, då han fick skåda liuse,
Så suto örnar två uppå det samma buuse
Och vijste klart föruth, at den som föddes då
Sku blij en stoor monarch af verldzens delar två.
Kring lindan svengde sigh en hambn uthaf en drake,
Den knafft på jordens vidd haar nåntijdh bafft sin make,
Han kasta sigh i ring, försvan då när han sågh
Hvad för en artigh pilt i denna vaggan lågh.
Philippus var hans faar, en man af högsta värde,
Af stoor vältaligbeet, der medh han rijket värde,
När heela Grekeland inbördes slöto så,
At Macedonien skull' aldels undergå.
Då stilte han det hoot medh höfligheet medh ähra,
Medh all civilitet, som honom haa föräbra
Hans dygdige natur, men kunde och der näst
Käkt röra brynjan blå och sittia brafft til häst.
Ja evigheetens rådh kan ingen ting kulkasta,
Ifrån Illyrien alt rytterij sigh hasta,
Athen, Thessalien, dhe höllo farligt fiääs,
Dem och Philippus straxt slogh neder rätt som grāās.
Seen blef alt stilla, tyst, dhe fingo vackert tijga,
Alt Grækelandz partie, dhe måste buga, nijga
För denne tappre hielt, ty ban uppå dhe land
Haar lagt en starck capson medh macht och kungli hand.
Än meer: På denne dagb så hörde man forera
En Aristotelem, som seen i verden meera
Sin lijke eij har hafft, ja i dhe lärdas choor
Haar Fama föga märkt, een man så vijs och stoor.
Han började medh flijt sin Alexander lära,
All dygder hålla kiär och sedan stadigt ähra
Dhe män, som haa förstånd, en narr blijr lell en took,
Fast man kring om des hals vil spenna gyllend' ook.
Fast om den sööta kropp uthvärtes tyckes glimma,
Så lär doch i hans bröst det största ovett simma,
Der ingen drufva fins, eij pressas någon must,
Den Venus ammar upp, har eij sin rätta lust.
Philippus märckte alt och skattade sig säller,
Som råkat haar en man, så lärd, så käck och snäller,
Den som hans enda son skull tuchta medh maneer,
På det hans nampn och dygd sku lefva som man seer.
Ach, edla lärdoms art, om det nu tijdh så voore,
At tala om din krafft och värckan, meer än stoore,
Så kunde iagh medh skiäl bevijsa för hvar man,
At ingen större skatt på jorden finhas kan.
Den så beprijsas må, som konsten i sitt värde,
Det medh en enigh mun bevijsa och dhe lärde,
Ty intet kan här vedh det i Arab'en fans
Jämföras, som är gull, sölf, steenar medh sin glans.
Gudz obegripli rådh, sampt konungars bedriffter,
Dhe fins anteckna väl uthi dhe lärdas skriffter,
Justiniani prijs, Galeni träfli konst
Uthom the lärdas kretz, så söker man umsonst.
Hvad Plato hafver sagt, hvad Stoa discurrara,
Och hur som Cicero haar meer än väl orera,
Hur som Pytagoras haar bygt på Pindi berg,
Der alla konster boo och ha sin rätta ferg,
Det är alt kunnigt nogh, ty är det myckit illa,
At onskan i vår tijdh haar några så förvilla,
At dhe uppå alt sätt dhe lärde göra meen,
Förstår lell intet sielf meer som en dummer steen.
Men see, nu är eij tijd om den oordning klaga,
Ty den sitt datum satt at föllia städz sin maga,
Behåller väl sitt sätt, ja, ja, det är alt godt,
Ty den, som är så fatt, han hinner väl sitt mott.
Dhe gamble hafva sagt: Den timar, dagar, nätter
Upfyller sigh medh safft och eij kan blifva mätter,
Uthi hans biernehvalf kan ingen vijsheet groo,
Godt tahl och reent förstånd plä i det torra boo.
Jagh måste skynda migh at taala något mehra
Om Alexanders dygd, hur han ibland dhe flera
Så sachta vijser sigh i taal at vinna prijs,
I alt deraf man plä mäst skatta en för vijs.
Enär som Asien ett sänningbodh afsände
Up til Philippi slott, tänck på hvadh der då hände:
Vår Alexander kom och fägna alle slätt,
Medh träfli sedigheet uppå ett kungligt sätt.
Han förde så sit taal, som stoora män plä giöra,
Dhe gamble gubbar grå dhe bäfva, när dhe höra,
At i en lijten pilt fans ett så maaklöst modh,
Dhe blifva heel bestört, dem vandlas deras blodh.
Han frågar alfvarsampt, hur' stoor, hur' starck, hur' mechtig
Darius var en tijdh, hur modigh stålt och prächtigh?
Hur' bögt var Taurus berg, hur strömmar Tigris flodb,
På hvilka fötter nu des politi' hestodh?
|