Upsala akademies kansler, m. m.
grefve Carl Piper,
hållen i Upsala 1720.
När som en allmän nöd sig öfver landet sträcker,
När ena plågan fort den andra handen räcker,
När dyra kongars lijf för folcket står i stick,
När hela landet är i ett förvirradt skick,
Då, når som allas lijf och välfärd står i fahra,
Då, när en fiend' vill ej barn i vaggan spara,
När afgrunds raserij och Mars de rasa så,
At ingen, ingen man för dem nån lijsa få.
När rijken, haf och land af gråt ett genljud gifver,
Och folcket tycker sig hvar stund ett byte blifver
För döden, tvinar bort af ängslan och sitt bröst
Med händren sönderslår och hafver ingen tröst,
När alt så illa står, då sakna och bort mista
Dem, som til högsta grad ba stigit från den sista
På ährans trappa op för tro och digra råd,
Hvarmedelst de förvärfft sin konungs stora nåd,
Det är åt hetan eld än mera olja gifva,
Det kan en djuper sorg til hjertat mera drifva,
Och vidga ut de sår, som alla öpna gå,
Som på mångt bufvud ungt gjordt hår i förtijd grå.
Nu ökas vist den flod, som Svea ymnigt gjuter,
När en af kongens råd sitt trogna råd besluter,
Här är en hjertans sorg, en hela landets sorg,
Som fyller byar up och alla städers torg.
Ty nu har från oss gått in uti mörka grafven
Den, som bar i sin hand den gilla marskalks stafven,
Hans höga excellentz Carl Piper, hvilken har
Trå stora kongar tjänt med troget tal och svar.
Ach, ach, så går du bort du konglig rådets prydnad,
Som vij i många åhr ha gerna visat lydnad,
Du öfverste marskalk, vår Salas canceller,
Din bortgång och din död oss in i bjertat skjär.
Hvad är då detta lijf? Ett solgran, som försvinner,
Ett glas som kråssas snart, en ström, som hastigt rinner,
En blomma och ett gräs, hvars fägring varar kort,
En eld, som snart släcks ut, en rök, som pustas bort.
Du döfva skjördeman med ljan uti banden,
Som skiljer kropp och själ, försliter gyllna banden,
Som ingen skilnad gör på fattig och på rijk,
Som gör ung gammal man, hög, låg, hvarannan lijk.
Du hafver röfvat bort en högt-berömlig herre,
Hvars snille är bekant af saker, störr och smärre,
Han var vårt Svealands och tiders stora jarl,
Han fölgde i lång feigd den tolfte konung Carl.
Beröfvad är en del en ädel fru grefvinna,
Ty monde som en ström des blida ögon rinna,
På hennes bröst du lagt en sten fast tung och svår,
En ijs, som smältes eij af första sol och våbr.
Du röfvat bort en far för greflig ätt och stämma,
Som nu ej kan för sorg sin ögons ådror dämma,
Hvars hjertan blödde så att på sin berr fars graf,
De låta flöda ut ett bittert tåre-haf.
Du röfvat den, hvars nåd vij alla här förfarit,
Den, som vår Helicon mer än Mæcenas varit,
Den, under hvars försorg och nådig vårdnad stor,
De frija konsters drift här varit uti for.
Det måste Sala-flod sitt ljud i qval förbyta,
Och du, vår Aganipp af heta tårar flyta,
Det måste Helicon dra djupan sorgedräckt,
Des fröjd- och glädje-sol med moln bli öfver täckt.
Det måge klaga sig de vittre Phoebi präster,
Och sorglig stämma in med tårar Pindi gäster,
Det grymma Atropos bar skurit af dens trå,
Som Nestors lefnads åhr högt värdig var at nå.
O, Öster-götha-land, tänck hvad, tänck hvad du saknar,
Tu må väl gråta, när tu somnar och tu vaknar!
Jag hörer, tyckes mig, at tu med klaglig röst
Vil trycka dessa ord af ett bedröfvadt bröst :
"En bister, mulen dag, när tu din ögon lychte,
En bister olycksstund, när döden hädan ryckte
Tig, grefve Piper, som af nåd och huldhet var
För mig och mina barn en fader och försvar.
Jag dricker idel gråt, med tårars bröd mig mättar,
Jag uti vördnad stor med beta tårar tvättar,
Höggreflig excellentz, din ben och döda mull,
Jag utaf hjertans sorg nu ligger slagen kull.
Ditt stofft jag vörda skal för all nåd, tu mig vijsat,
Ditt lof, ditt stora namn af Göther skal bli prijsat,
Så länge Göther fins i Svea vara til,
Och någon är, som namn af Götha bära vil.
Ditt namn och stora lof på ährans hvita vingar
Skal med förgylter glants, så vidt sig Fama svingar,
Bli til den senre verld kring jorden burit ut,
Det, det ej skal förgås och aldrig få sitt slut.
Ser jag, hvad jag har fått, jag mig af hjertat gläder,
Ser jag, hvad jag har mist, i säck mig billigt kläder.
Jag, som så mycket godt af tig Mæcenas njöt,
Jag nu med tårars regn bär fyller op mitt skjöt.
Det enda tröstar mig: Jag hoppas ännu finna
Den samma stora nåd bos er, så from grefvinna,
Och grefveligit hus, som jag til dessa dar
Höggunstigt mot mig sedt och nådigt funnit har."
Så taltar ängslefult ocb strax befallning gifver
Til sina barn, at en på svenska rijm beskrifver
Sin grefves lefverne på bästa sätt han kan,
Man bjuder offta til, men går ej altid an.
Nu, som mig är befalt, med vördnad fram jag träder Och om en svensker jarl med svenska rijm här qväder, Om ödmjuk ursächt ber, at jag här gifver fram
En svag och mager vers, som stympad är och lam.
Jag sörjer at jag ej, som det sig bör, kan rimma,
Calliope har ej hos mig drögt någon timma.
De vittra skallders konst långt viða öfver går
Min låga pipas ljud, som intet echo får.
Och när jag ser ut på det djupa haf och breda,
Kan jag för vågors fall mitt segel icke sneda,
Mitt hår det reser sig och sinnen skiljas åt,
Ty hafvet är för stort åt en så klener båt.
Jag ropar mäst jag kan, kan doch ej landet vinna.
Hvem kan på hafsens rymd ha lugn och hamn der finna?
Jag vet ej bvart ut först och sist jag styra skal,
Imedlertijd min båt drifs om af hafsens svall.
Här äro stora ting, som mig helt brydder göra
Och större bördor än til mina skuldror höra.
Jag vet ej hvad jag först bör tala eller sist,
I största ymnighet jag lider största brist.
Melpomene jag ej om något bistånd beder,
Men up mot himlen blid jag mina händer breder,
Ach, himmel, nådig var och styre mig tin hand,
At jag så segla må, jag kommar trygg i land!
Jag och så ödmjukt ber den ädla, lärda skara,
Som här församlad är, ban täckes gunstig vara,
Den ynnest vördas skal af mig i alla dar,
Så länge himlen blid mitt klena lijf mig spar.
Det är en liten ō, den Thetis kring om famnar,
Men blank en silfverarm, der nu mångt segel hamnar
För Eols ijlar trygt, der Östersjön blir mött
Med tränne strömmars fall af Mälarns vatten sött.
Man finner och igen hos våra gamla lärde
At fiskare här bodt som Tritons få besnärde
I en bebändig not med idog band och flijt,
Och at då denna ö är kallad Agnefijt.
När Birger Jarl den ö i sichte tagit hade,
Man strax med stort förstånd den första grunden lade
Til en så härlig stad, som nu en moder är
För Svea städer all och namn af Stockholm bär.
Här sedan runnit up de dyre nordens solar,
Hvars ljus är blifvit synt af begge verldens polar,
Hvars klara strimmors glantz ej lijdit något men,
Men lyst som solens strål af egit glantz och skjen.
Här säjas Neckars barn först hissat up sin flagga,
Här mången svensker jarl har legat uti vagga,
Som sig til riksens tjänst berömligt hafva stält,
Som för sin kung och land ha segrat uti fält.
I denna hufvudstad, vid tyska krigets ända,
Så lade Parca an på sin förgylta slända
Carl Pipers lefnads trå, at han der födder blef,
När tusend fyrti sju sexhundrad man här skref.
Ej något annat rum var värdigt denna gåfva
Af himlen taga mot och fostra så dyr håfva,
Än Svea hufvudstad, som då den ähran njöt,
At tagan i sin famn och fostran i sitt skjöt.
Jag säger, detta ljus det borde up ju rinna,
Der dygd och ähra dem sig älska krantsar binna,
Der dyra printzar ha sitt hem vist och sitt hof,
Der Fama ropar ut de stora bieltars lof.
At kunna vijsa fram från hedenhös mång abnor
Och sjelfver sättia ljus i sina slächta fahnor,
Det är en sådan ting, som ingen lasta får,
När en med egen dygd går sina fädgars spår.
Men endast pryda sig med långa slächt-register,
Som månan pryder sig af solens klara gnister,
Det är ett prål för dem, som intet annat ba,
Och måste alt beröm till låns af andra ta.
Men såsom solen sjelf den hela verlden tjänar.
Med silfverstråland glants, bon intet ljus sig lähnar
Af andra stjernor och ej lijder något men,
Men lyser altid klar af eget ljus och skjen.
|