När öfverheten nåd åt undersåten delar,
Och gör at dygdelön den dygdig är ej felar,
Och undersåten nåd med dygd förtjäna vil,
Då går det som sig bör i alla saker til.
Man vet, i Rom var så, at den i ährans tempel
Var hogad komma in, ban skulle gje exempel
I det som dygdigt var, ty borde han först gå
Igenom dygdens hus, se'n hälsa ähran på.
Fast dygden i sig sjelf är adel nog och lyser
Af egen glans och hos sig sjelf sitt nöje hyser,
Dock märker man, det hon en större klarhet gjer,
När hon sin vän och sig af androm bedrad ser.
Den största heder är, at hennes venner skjänkes
En skinand' adlig skjöld, den aldrig nånsin dränkes
I Lethe glömske-flod, ty han blir bögder opp
På Famæ flagga bland de vidt bekantas tropp.
En sådan heder kan bemanna många andra,
At de på dygdens väg i frost och beta vandra,
Och stanna icke förr än de sitt ändemål
Ha nått, fast kosta skal mer än som ryggen tål.
Jag må väl säja fritt at alla konga-rijke,
Som vår Europa har, ej äro Sverje lijke
På ädla sinnen, som med penna och med svärd
Ha sträfvat till den plats, som större dygd är värd.
Så blef Carl Piper och med adlig skjöld begåfvad
Och af hans majestet för sina dygder lofvad,
Man sexton hundrad åhr och sjuttj nje skref,
Då han en secreter i konglig camarn blef.
Och efter tjo åhr än högre framsteg gjorde,
Då han för mödo all den stora nåden sporde,
Det han förordnad blef en konglig secreter,
Af staten, hvilken grad en dubbel heder ger.
Här följer nu ett åhr, då lyckan större blifver
Och honom himlen sielf till fru i huset gifver
Christina Törneflycht, som pryder högt sitt kjön,
Den dygden ammat op och Charites giordt skiön.
Den i Gudsfruchtan, vett förstånd och flera dygder
Sin like sällan sedt i våra svenska bygder,
Den himlen vare blid, bekröne med all nåd
Och trösta i all sorg med himla hielp och råd.
Ja, himmel, nådig var och henne städz bevara
Från alt som skadligt är, för alsköns nöd och fahra,
Unn oss den nåd at vij i många, många åhr
På jorden vörda få grefvinnan Piper vår!
Så är den grefveslächt och så förökad blefven
Med vakra fröknar och den unga, täcka grefven,
Carl Fredric, som förtiänt högt älskas utaf oss,
Bland hvilka han har lyst lik som ett dygdebloss.
Han står just nu på språng sin herr fars fotspår tråda,
Är stadder utom lands, mång främmat folck at skåda,
O Gud, gif lycka til, båll öfver honom vacht,
Ehvar han är och far, med tina änglars macht!
När som vår grefve fått förnäm en fru i buset,
Så öks hans heder mer, han sättes mer i ljuset,
Han bort ett statsråd bli samt i cantzliet råd
Förmedelst egen dygd, förmedelst kongens nåd.
Ja, kongens höga nåd bon ville nu förmera
Hans adeliga skjöld med privilegier flera,
Ty böjes han nu op til grefligt namn och stand.
Så krönes redlig tro mot kong och fosterland.
Man kan ju häraf se med hvad stor fijt och möda,
Med hvad för nattebry, som gör vår ögon röda,
Vår grefve har beklädt de ämbet, som han fått,
När han af konung Carl en sådan beder nått,
Ty som en god soldat tror sig ej ähra vinna,
Ej sådan segerstod bland Martis venner finna,
Som icke gnagas kan af Momi hvassa tand
Och icke rifvas kan af afvundsfuller hand,
Om han ej visas får mot en fiendtlig skara,
Bland dunder, blixt och eld och uti största fahra,
Om han i fröst och kjöld, i bunger och i törst
Ej härdar fram och får sig tappert visa först,
Om han ej visa kan på kroppen ärren många,
Och utaf värjans udd de flera ripor långa,
Om ban ej vågat sig för ledet at gå fram,
Der döden rusar til som vågen uppå stam.
Så kan ej eller den, som råd och pennan skjöter
Til dager sofva sött på dunbädd, mjuk och blöter,
Han måste mången natt, när andra sofva sött,
Sin hierna mycket bry, at han blir matt och trött.
Abronis kräslighet och all den sömnen långa,
Endymion sägs hafft, de böra intet fånga
Den, genom dygd och flijt til ähra komma vil,
Slikt lemnas bör åt dem, som intet doger til.
Men sj, jag går för långt, det står än mera åter,
Som och så säjas bör, fast versen illa låter,
At kortlig röra ved hvad uti detta krig
Hans excellentz har gjordt, min plicht förbinder mig.
När sjutton hundrad åhr til ända ville skrijda,
När danske kongen drar sitt svärd fort ur sin slijda
Och faller Holsten an, dem svenskom til stort men,
Vår stora konung Carl han var då intet sen
At rusta sina män och sjelfver tappert föra
Dem in på Selands strand at kunna den förstöra.
De bädska rådslag som den danske smidde hop,
At fälla konung Carl och svenske män i grop.
Strax konung Carl kom dijt han i stor bast så tvingar,
Den danska, at han sig strax frid och ro betingar,
Den bonom konung Carl ochså på stunden ger,
Ty han väl vinna kan och skona den som ber.
Gref Piver fölgde med vår stora segerherre
Som en Achates huld i saker störr och smärre,
Med sina mogna råd med största flijt han dref
Det, hvad af konung Carl befalt och budit blef.
Strax kommer Fama fram, för konung Carl berätter,
Det zaren all sin här för Narva murar sätter
Och skantzar deromkring och tränger det så hårdt,
At komma ut och in var allom mer än svårt.
Vårt nordska lejon strax for som ett blixt och väder
Med liten hop med sig at lossa sina städer.
Han kom, han såg, han van; de ryssar måste fort
Från Narva, stanna ej förn inom Musku-port.
Gref Piper var alt med och krafftigt bistånd gjorde
Hans majestät i alt, som honom göra borde.
Alt träl och vaksamhet han gerna undergår,
Hvart Carol vänder sig han vid dess sida står.
Han följer sen sin kong til Düna stolta böljer.
Du Düna, der kong Carl med glömskomullen höljer
De Saxars stora här, som sig der hade satt,
Han gjorde at för dem gick up en långsam natt.
Hvart ut vår konung Carl med sina bussar tågar,
Carl Piper följer åt och sig i fahran vågar,
I Curland först och sen på Pohlens vida fält
Bredvid bans majestäts gref Pipers tält man stält.
Min band är altför svag at teckna alla orter,
Som uti Pohlen fins, tv ej är någon porter,
Den icke konung Carl med seger i sin hand
Har farit genom i det hela Pohlska land.
Jag tror väl Clissov, Thorn och Pultosk, Lemberg minnas,
Samt Punitz, Varssou och der orter, som der fionas,
De minnas, säger jag, vår stora konung Carl,
De minnas också väl hvar tapper, svensker jarl.
Åhr sjuttonhundra tu när gref Bengt Oxenstjerna
Den hela Pallas hof bevisat lydno gerna,
Sitt sista afsked tog med alles stora gråt,
Då blef och Helicon af tårars regn bel våt.
Apollo ängslig satt med handen under kinder,
Hvar Musa af cypress med tårar krantzar binder.
Parnassi bela kull med sorgemoln blef täckt,
Och bvart ett glädje-ljus af tårars strömar släckt.
Men när fru Fama, som ej någon bluno kan taga
Inom sin ögons låck, om Pindo monde draga
Och båda oss den nåd att grefve Piper var
Vår Pindi cantzeller, vårt hufvud och försvar.
Då skingras strax det moln som sorgen monde sanka, Då kjännes i hvart bröst en nöjsam glädje-tancka. Apollo lutan tar, den han förr hade vräkt,
Och märkte at det sår, han fått, var redan läkt.
Han spelar liufligt op en glädjeton och väcker
Hvar Musa, at hon skal med ljufig röst och täcker
Med honom stämma in, sig glader låta se
Och frögdas af den nåd, som himlen velat te.
Man mins hvad glädjerop då bland oss alla hördes,
Man mins hvad fägneord i detta rummet fördes:
Det grefve Piper han sig styrslan tagit an
För svenska Helicon, som önskat bvarje man.
Hvar man har önskat det, ty hvar och en väl viste, At han af mildhet stor mot Phoebi venner lyste, Hvars strålar redan lyst, i det han hade giort För de studerande ett testamente stort.
Det enda kunde väl all dödlighet fördrifva
Från Pipers namn och det i ävigt marmor skrifva,
Om han ej mera gjordt, men sj, hvar gerning har
Förskaffat sådant namn, som ävigt lefver qvar.
Och fastän lyckan har den nåden oss ej unnat,
At vi vår cantzeller här hos oss vörda kunnat,
Doch har han allså stält med sin befalning kjär,
At alt så rätt gått til som han sjelf varit när.
Som Clytie vänder sig åt solens klara gnister
Och vid des undergång sin förra fägring mister,
Så hafvom vi oss vändt til denna sol, men ve,
Vi få des klara ljus hos oss ej mera se!
Den tid hans excellentz vår cantzeller har varit,
Ha vi af himlen blijd en större nåd förfarit,
Ej, fast Mars gutit ut på alla sijdor blod,
Det mången blifvit dränkt i denna röda flod.
Dock haf, o himmel, tack, de gryma Martis böljer
Ej stött vår Helicon, den Gud med nåde höljer,
Det hvar och en af oss har kunnat uti ro
De ädla konster lärdt och uti frid här bo.
|