Förmedelst hvilken stora nödh,
Som gärna önskat lefva,
Måst' undergåå en ond brådödh,
Ey kunnat emot sträfva,
Samt genom blod- och brännesoot
Ther till man intet funnit boot,
En yncklig ända taga.
Til öfverflöd haar Gudh alvijs
I thenna stora nöden
Oss syndare til straff och rijs
Ryckt hädan genom döden.
Hans konungzliga maijestet,
Vår allernådigst öfverheet,
Sveriges rijkes fader,
Hvilken såsom en stierna klar
Af alla dygder lyste,
Så länge han sin krona bar
Gudfruchtig sig bevijste,
Han sparde aldrig någon flijt
At draga ett gudeligt nijt
Om Gudz den högstes äbra.
Käär tedde han sigh mot sitt folck,
Af konglig nådh och hyllest,
At ingen scribent eller tolck
Kan thet uthtala fyllest,
Medh stoor nådh och barmhertigheet,
Som åfftast gick hans maijesteet
Mången nödstält tilhanda.
Thesslijkes var rättfärdigbeet
Hans cronas glantz och strimma,
Huru then dygd, hvar man thet veet,
Månd allestädes glimma,
Hvilcken är och ett fundament
I ett välbestält regement,
At thet fast altijd blifver.
Försichtigheet och högt förstånd
Hade han at regera,
Hvarför' altijd til vatn och land
Hans rijke månd' florera.
Sin undersåters bjertelag
Genom sin from bet medh behagh
Han viste til sigh vända.
Från fredzens Gudh han aldrig veek,
Sitt hopp på honom lade.
Therföre en stadig kärleek
Til fredh han altijd hade.
Fast han i krijg var sträng och vredh
Doch genom förbund var hans seed
Then ädla skatt behålla.
Nychterhets skänck var honom kär,
Vällust lät han bortfara.
Gifmildhet, dygd var honom när,
Guld månde han ey spara.
Vakning har han tagit i acht,
Der igenom mycket godt bracht
Sigh och rijket till fromma.
Gudh tröste tigh, tu Svea land
Och Finnemark tu stora!
Hur illa tig haar gått i hand,
Hvad godt tu måst förlora.
Tin herre, hufvud och försvar,
Fins ey nu mehr på jorden qvar,
Tin krona är af fallen.
Herden från hiorden är bortryekt.
Hoo vill haa vård om fåren?
Läkiaren är ock undertryckt.
Hoo vill nu heela såren?
Een mächtig kong af stora ätt
Är slagen kull till marcken slätt.
Hvar vill man skuggan finna?
Hvar är nu then store monarch,
Hvar är then tappre hielte,
Som sin fiend slogh nedh til march
Och aldrig modet fälte?
Döden har honom nederlagt,
Förtagit jämväl all hans macht,
Hans sköld ubr handen slagit.
Ach vee, att vij hans maijestet
Ey haa behedrat bätter!
Ach vee, at vij oss så försedt
Emot hans lagh och rätter!
Ach vee, at vij med synder vår
Ett så stort straff och jämmer svår Oss öfver hufvud dragit!
Effter nu Gud, vår konung godh, Haar velat från oss taga,
Så låtom oss medh tålamod
Thetta Gudz straff behaga.
Bediom Gudh, at kong Carl, hans son,
Må sittia på sin herr faars thron
I mång åhr medh stoor heder.
Förlän hans maijestet tin nådh,
Tu kungars konung dyra,
At han medh lycka och godt rådh
Må land och rijke styra,
Så at alla, som i them boo,
Må lefva i godh frijd och roo
Under hans vingars skugga!
Hans helsosam rådh och anslagh
Tu store Gudh fullborda!
At vedh macht hålla rätt och lagh,
Styrck thenne Herrans smorda!
Tin krafft aff bögden honom sändt,
Gif ett lycksaligt regement,
Välfärd, långt lijf och hälsa!
Vår enckdrotning, Gudb, väl bevar I sin korsbörda tunga,
Tag under tin värn och försvar
The två princessor unga,
Hans maijestetz anhörig' all
Bevara, Gudh, stedze af fall
Behålt vid nåden tina!
Beskärm, o Gudh, nu och altidh
Rådet och ständer alla,
At the medu troheet, rätt och nijt
Hans maijestet bijfalla.
At kongzsätet må utban last
Medh rättfärdigheet varda fast,
Väl må all rijksens ständer.
O Gudb, bugsvala them, som gåå
Medb ett bedröfvat hierta,
Lät them än en gång glädie fåå
Och lindra theras smärta!
Tin rättvisa vrede afvändt,
Tag straffet bort, vij haa förtient,
Förlåt oss synder våra!
|