Sidor som bilder
PDF
ePub

Slijkt gör hvar edel själ, som ifrån modra-bryste
Upfostrad fins i dygd, som hvarje from åthlyste,

I oförtruten flijt, then sanna rijkdombs skatt,
Som är att hålla Gudh för ögon dagh och natt.

Nu såsom dygdens glantz heel väl och härligt pryder
Hvar redlig i gemeen, hvart lyckan sigh hälst vrijder,
Så pryder hon för all en vackran adelssman

Och bringar honom up i verlden högt försann.

The hielte-bedna-folck, Græc och Romain man kallar,
The bafva väl betänckt och öffvervägat alla,

At mästedelen aff dbers edle ungdoms tijd
Skull bringas uthi dygd och tapperheet med ijdh.

(Ty dygden öfver alt handhafver ädla gåfvor,
Aff hvilkens tro-sint hand räckz allehanda håfvor,

Från hvilke man ey döör, ty nampnet växer fort,
Som gott uthrättat haar på in- och utbrijkz ohrt).

Först flijtelig sigh lagt på edla booklig konster,
At lära them medb art, sehn i åthskillig mönster.

Aff kamp, aff språng och dust, aff fäcktkonst, ringz tournier,
Med löpande til måål, medh frijhetz vadh och mehr.

Och the, som träffat bäst, bekomme strax til löhna:
En sammanflätad krantz aff lagerqvistar gröbna.

Ja, kronor sattes up aff klara guldet medb,
Med flerer silff-geschier, som nu Europ haar seed.

The Græker had' en strijdh, then the olympisk kallad,
I hvilken landzens adell sigh församblad alla,

Hälst the aff åbren ung, och när som tijden gaff,
Från studier hvila sigh, had' the ther öffning aff.

I löpand' effter måhl the brukade en linda
Och medh then samme sigh the månd' om lifvet binda
Aff allehanda färg, och dhetta skedde mäst
The gudar til beröm på samm' olympisk fäst.

Den gula färgan the vår blijda sool til ähra,
Sampt månan hvijtan färg om sigh the månde bähra.
Krijgzguden Marti the til ähra drogo rött,

Therföre at han them i tijd med hielpen mött.

Viole-brunan färg Mercurio til ähra

The drogo, ty at han från gudar budh månd bähra;
Men Jupiter han bleff medh himmels-blått betänckt,
Såsom then gudh som them båd lijff och hälsa skänckt.

The riddar-svenner, som in under Venus tiänte,
Inbyrdes sigh medh grönt alt rundt omkring förlänte.
Men the Saturno barsk then tijden tiänte tå,
The brukade heel svart och ingen färga på.

Aff dhessa valdes uth the raske kämpar alla,
Som i troyanisk krijgh moot fijnden skull' uthfalla
Och blifvia riddersmän. Men the ey bade lust

Til krijg, the blefvo qvarr i fäderus tienster sidst.

The hade först en sköld, then the å vänster drogo
Uthi scharmy tzlande, sköldmärken the och togo,

Hvar genom theras dygd och välförhåldne slagb
Beprydde ätten sehn i månge åhr och dagh.

Och var i samma sköld allhanda diur inmåhlat,
Som leyon, biörn och ulff, med them han var bepråblat,
Sampt rofvefoglar all, och dhessa skarpt förstånd,
Betydde och at hvar skull tiäna fäderns land.

Uppå sitt hufvud the en ypnan hielm och drogo,
Hvar en sin vissan färg och aff ploumager togo

Hvar aff är kommit up tourniere hielm och sköld,
Som adelsmän nu draa alt til en vapens fölgd.

The i civile-stånd vidh rijkztienst hemma blefve,
Man them också en sköld och adligt nampn månd gifva
För theras giorde tiänst, the fingo edla trän,

Som lager, palm, oliv, dhess qvistar, stielck och green.

När nu kung Romulus i Rom til konung krönter,
Tå mång för tapper tienst bleff adlad och belönter.
Som Dyonysius han vittnar, säyandz så:

Kung Romulus han månd familier göra tå

Aff them, som vore män och väl studerat hade.
Sampt dhe, som uthi tienst stoor dather nederlade,
På thet at dygden sehn skull hafva framstegz hopp
Och efterkommande beflijta sigh komm' opp.

I Rom allbanda lust för adeln bleff upfunnen.
At sällan en romain aff någon græc bleff vunnen.

På booklig edle konst, på dygd och mandomb godb,
Sigh lade medh all flijth här fölliand' adlig blodh:

Bambaner, Tullij, The'pomper och Tibuller,
Bruti och Scipier, Catoner och Catuller,
Fabritij, Flamijn, Augusti Fabii,
Drusi, Horatij sampt Quinti Gabij,

Camilli, Julii, Metelli Cincinater,

Grachi och Zfortii, klar Scævol aff eldz-dather,
Marcelli medh Pompeis, Octavi, Trogii
Curiatii, Metii, Mutii, Claudii

Sicur' Aurelii i Emiliani, Sullæ,
Coriolani sampt the Lucier och Luculler

Medb dylijk uhrminns ätt, hvars nampn man finna må
Uthi historier all, om man vil sökia tå.

Ifrån thet edla Rom then sedh til Tyssland vijda
Kom keysar Hindrich, när han öfvervan then sijda.
Stoor Ungern, Merssburg så gaff han först adlig breff,
Nijhundrad trettijo man tå thet åhrtal skreff.

Altså man känner nu eens adelssmans förvärfvat
Sköld egne eller aff förfäder sine ärfvat

På dhen tourniere hielm, som öfver skölden står,
Then ingen annan än som adel draga får,

En adlig sköld och blijr beprydd medh viss coleurer,
Som brukas sedan stedz aff then, som them nu förer
Til effterkommande, på thet man skilia må

Ens annan adelssmans, som samma nampn kan få.

Och at man märckia kan slijk mennskio-dygder såta,
Them bon til rijkzens tiänst är färdig bruka låta,

Så är och gammalt sätt aff Svea-kungar fått,
Hvar medh the ens förtienst tå ville ha förstått.

Och sällan fins en sköld, at han ju måste lyda
Medh nampnet öfverens, the gamble ey så vijda
Åthskillnadt vehlat giort, som nu i vår tijdh skeer,
Med adlig nampn alt ett vapnet håll'r, som man seer.

En deel the pläga sigh aff landskapzvapnet nämbnas,
Hvar i the äro född, thet kan och billigt lämbnas

Thet landskap til beröm, som så täcktz fostrat fram
Een slijkan dygdig man, som mycket gagna kan.

The Cares hafva sägz en vapen först upfunnet,
Och slijk beteckning sann uthur sin hierna spunnet.
Dhet vari hur det vil, iagh föllier honom åth,
Som skrifver om the diur, som märckia dygdens ståth.

The edle starke diur, stormächtig leyon grymma,
Betyd' ett karla-modh the ringa ting undrymma,

Och sälla sigh til ett högt folck i verlden fram,
Så kommer man förvist til dygdemåhlet ann.

Och såsom leyon är högädelt aff naturen,
Som håller sigh förgodb til bryta sigh uhr buren,

Altså en dygdig man, han achtar ey förtreet,
Men medh dhess edle sinn slijkt föreböya veet.

The parder, ulfvar, loor, sampt fleckog tijgrar, biörnar, Struss, höökar, grijpar, gaam, the heel försichtigh ōrnar, Betyda snällhet stoor i thet, som tarfvas kan

Til rijkzens gagn och tiänst aff slijkan edlan man.

Snäll' biortar, reenar, rå, geschwindigheet betyda,
I thet som tarfvas kan sin konungz budh åthlyda

I allt, hvad bjudes på, medh alsomstörsta troo,
Them ondom gifva straff och frommom fredh och roo:

Och såsom hiortar, elger, rehn och steenegetter,
The fängia öfver snåhr, aff snällheet sin så gitter
Och then, som effter dygd och ähra sträfvat haar,
Han achtar intet hvast och fassnar intet qvaar,

Men oförtruten fins alt ondt at öfvervinna,
Allena har man kan til dygdens måhl förhinna.

All djurs och foglars kloor betyda händers tiänst,
Medh hvilka man bevijst dhes fädernsland förlängst.

Sool, stiernor, tungel och planeter the uthvijsa,
At dygden uthan meen hon kan aff ähran lysa.

The lager, palm, oliv medh lillior, roser skiön,
Betyda dygdens frucht, välsignelse och löön,

Sampt appall, lind och graan, een, almar, ekar, cedrar
Betyda grönskans flor them dygden så behedrar.

Påfoglars, strussars bögh och mångfalld, fiädrars skeen,
En adlig ähra skal man ey tilfoga meen.

Spitz, fabnor, flitzar, pijhl, pijk och tourniere-lantzar,
Torn, muuhr och stycken stoor medh slått och höge skantzar.
Doch plä civile ståndz personer fahner draa,
Therför' at the i krijget och så tienat haa.

Och veet hvar adelssman sielff bäst dess sköld uthtyda,
Som han förvärfvat haar igenom dygden blijda.

Och then en konungs nådh haar täcktz at gifva så,
Thet hafver ingen man att saya något på.

Sidst är ett uhrminns bruuk, at man och skölden förer
Fram för then dödas lijk, then äbran honom görer

Hans sielff förvärfvad dygd, som icke låter aff,
Förr än hon föllier medh in til hans sidsta graff.

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »