WERNER VON ROSENFELDT.

FÖRORD.

Adliga ätten von Rosenfelt härstammar från Estland. Stamfadern David Reimers, adlad 1645, dog i Stockholm såsom krigskommissarie 1666. Sonen WERNER VON ROSENFELT föddes på godset Myrtenhoff i Estland 1639, ingick vid amiralitetet 1658 och dog såsom amiral 1700. Med sin hustru, Christina Gyllenstake, hade han endast tvenne döttrar, Catharina, gift med amiralen Gust. Wattrang, och Maria, gift med amiralen Gideon von Numers, hvarför ätten med honom på svärdssidan utdog.

Amiralen von Rosenfelt var en lärd man och berömmes i synnerhet såsom matematiker. Han har ock utgifvit en bok "Om navigationen eller styrmanskonsten", som på sin tid hade stort anseende. Såsom skald berömdes han af sina samtida, hvaremot Hammarsköld säger, att han visat sig såsom en rimmare af sämsta slaget. Emot detta omdöme vill jag endast anmärka att Hammarsköld här dömt såsom den blinde om färgen, då han ́endast tagit en tillfällig kännedom om Rosenfelts 1686 från trycket utgifne lilla häfte af poemer på 32 sidor under titel: “Den vaksammes ro eller lustiga ledsambet", utan att känna hans i handskrift efterlemnade samlingar hvilka nu för första gången framträda efter en afskrift, som förvaras i de Nordinska samlingarna på Upsala universitets bibliotek.

Upsala i Juni 1872.

P. Hanselli;

Paraphras öfver någre konung Davids psalmer.

Psalm 1.

1.

Väl den, som intet går på syndarns vrånga vägar

Ey heller vandrar där, som spottare månd' gå, Väll den, som rättvijs är och inte sittia plägar

Der, som går våld för rätt, men blifver derifrå.

2.

Fast häller har sin lust till Herrans lag och rätter
Och tahlar vijslig om Gudz laag båd dag och natt.
Sij, den är Gudi kiär och växer mycket bätter

Än som ett fruchtbart trä, ved vattubäckar satt.

3.

Hans löff förvisna ey. men godan frucht frambringer
Alt uti sinom tijd, och hvad han slår uppå
Och sig har föresatt; altsammans wählgelinger,
Men the ogudlige, the äre icke så,

4.

The äre agnar lijk, som vädret hast bortförer,
Och kunna ey bestå för en rättfärdig dom.
Een syndfull siel hon ey till Gudz försambling hörer,
Men moste slutas uth och äntlig komma om.

5.

Herren, han känner grant och låter sig behaga,

Den vägen, som han seer, at en rättfärdig går. Den ogudachtige månd straffet med sig draga;

Dy han på syndzens väg een snöplig ända får.