Psalm 2. 1. Hvij vredgas hedningarna så, Hvij må ett folk så fåfängt tabla, Tillhopa och sig så ophäfva Mot Herran och hans smorda sträfva? The saya: Lät oss slijta sär Och kasta från oss band och klöfvar Och alt, hvad som vår frijheet röfvar, At det os intet tvingar meer! Men himmelns Gud, han dem begabbar, Och Herrans spott uppå dem drabbar. 3. Han skall en gång i vredes mood Tilltabla them och hårdt förskräcka, Sin grymheet skall han them uptäckia. Men jag min konung, mild och good, Mitt helga berg i Zion gifvit, Hvar som hans säte evig blifvit. 4. Jag vill och skall om sådant sätt, Som Herren mig har sagt, predijka. Du äst min son, en Gud tillijka, I dag, i dag har iag dig födt. Äska af mig, så skall det hända, At tu skalt rå till verlzens ända. 5. Jag vill dig gie till egendom Hedningars arff; du skalt bestyra Och krossa them med jernespijra; Alt, det de äga, råda om, Du skalt dem sönderslå och döda, 6. Så låter undervijsa ebr, I domare, som boo här neer 7. Hyller sonen, at han ey blijr Hans vrede man snart brinna sijr. Psalm 3. Een psalm Davids, då han flydde för sin son Absalom. 1. 1 Ach, Herre, hvad en mächta hoop Af fiender sig sättia op Mot mig och saya till min siel: 2. Du, Herre, sätter mig ochså 3. Jag ligger, sofver i god roo, 4. Up Herre och hielp mig, min Gud, Psalm 6. den 1:sta boot psalm. Een psalm Davids att föresiunga på 8 strengar. Ach, Herre, fahr ey fort med straffet emot mig, När som du vreder äst, och när din grymbet brinner: Halt in med nepsten då, sij derom ber iag dig, Men var mig nådelig, emedan iag befinner Mig krafftlös och heel svag; så är ock mina been Förskrekte, och min siel deslijkes hårt förfärat Och svårliga förskräkt. Ach, Herre, var ey seen! Hur länge skall ded skie, at iag af sorg förtäbrat Och fast til intet bljr? Therföre vent tig om, Drög intet med tin hielp min siel till att undsätta Och lat mig görlig see, at du äst mild och from, Ty den, som döder är, kan intet af dig vetta, Och den, som redan är i grafven nederlagd, Hur kan han tacka dig? Sij buru mächta trötter Är jag af suckande och ringa utaf macht. Ded voller, at iag mig med grått och ängslan mättar, Ja, hela natten lång mitt läger flytand' giör, Och väter mina seng med myckenhet af tårar. Ded syns väl på min by, hvad jämmer som jag för; Dy iag så trängder blijr, och ingen mig försvarar. O, I illgerningsmän och alle de, min siehl Förfölia, går ebr väg; dy Herren hör mig redan, Han achtar på min gråt, min jämmer seer han väl, Han hämnar min förtreet, derföre vijker hädan. Vist Gud omsijder skall dem hielpa uppå skam, Som alt så klart ha vijst sig mina fiender vara, Dhe skole med förskräck tillrygga, aldrig fram, Så at förderfvet dem skall hinna som en snara. Vent dig, o Gud, var blijder, Hielp för tin mildhet skuld! Ho är, som tig tå lofver, Och blijr till stofft och muld? 4. Jag är af siukan trötter, Mitt ansichte förfaller, Så är min fägring aller, Ty jag mig trängder sijr. 5. I, arge, vijker hädan, Ty Herren bör mig redan, Min bön annammer Herren, 6. Mina fiender många, The skole plat förgånga, The skola stå tilbaka, Få skam och ofärd smaka Och thed skall hastigt skie. Psalm 10. 1. Herre, hvij träder du så långt ifrå och döllier Dig för oss, trängda hoop, då nöden är oss när? Den ogudachtige förtrycker och förföllier, När han får öfverhand, den, som eländig är. 2. The hålla med hvar ann och arga list opdichta, |