3. Then ogudachtige är både stolt och vreeder, I sina tankar giör han Gudi ingen heder. Vid ded han före haar, så giör han hvad han kan. 4. Fast fierran, Herre, är från honom dina domar; At iag skall stötas om, ney, ingen nöd iag seer. 5. Hans mund är full med ondt, han bannas och bedrager, Hans tunga kommer stad stoor möda och förtreet. Han sitter i försåt och hemlig vara tager På det han dräpa må then, sig oskyldig veet. 6. Lijksom ett leyon i sin kuhla hemblig vachtar Then fromma giöra våld och aldeels tryckia neer. 7. Han är så stolt derhoos, högmodig och förmäten, At han ey tror ded Gud alt sådant hembna kan, At all hans ond bedref blijr tystat och förgäten, Men han imedlertijdh en tryg och säker man. 8. Up, Herre, statt doch up, tin hand vil tu uphäfva 9. I hiertat tycker han, at du derom ey skiöter. 10. Ty tu äst, Herre, then, the faderlösa hjelper. Så all des väsend ey må blifva funnit seen. 11. Een konung Herren är till all evärdlig tijder. Psalm 13. Hur 1. länge, Herre, skeer det så, At tu mig platt förgäter? Ey lysa, uthan döllier bort, 2. Hur länge skall min ovän gå Utöfver mig och råda få, Lät mig den dag belefva, At du, min Gud, här skådar till, 3. Uplyss min ögon, at iag kan Lät honom ey få glädia sig 4. Men jag har doch till dig min tröst, At tu, min Gud, så nådig äst Mig gierna hielper, derför iag Psalm 15. 1. Herre, ho skall evärdlig boo I tine hyddo uthi roo Och på titt helga berg förblifva? Som rättvijs är af allo siehl Och uthan vanck sitt verk mond drifva? 2. Then, som af biertat talar sant Så at man honom aldrig fant, Med flerd och falskheet sig behielpa, Den, som sin tunga tämia kan, At den förtalar ingen man Och intet vill sin nästa stielpa. 3. * Säl är ock den, som sig ey gier Och håller dem i högan värde. 4. Den, som sin nästa hafver giort Och sina pengar ey vill gifva Sin hand för mutor holler frij, Sij den han skall väl vid sig blifva. Psalm 16. Een gyllen clenodium Davids. 1. Bevara tu mig, Gud, ty tig iag tröstar på, 2. Men de som löpa och en annan efftergå 3. Men Herren är mitt godz, han är min bästa debl, Min arfvedeel skall tu och uppehålla väl, Jag hafver fått min lott uti det lustiga, Ett herligt arfvedel är mig tillagt at ha. 4. Jag låfvar Herren Gud, som med sitt råd mig för, 5. Jag är och viss derpå, at iag väl vid mig blijr, 6. Du skalt din helige ey låta rutna bort, Psalm 17. Een bön Davids. 1. Hör, Herre, och gif acht på det iag rättvijst meenar, Som intet gå utaf en mun, som falsker är, 2. Mitt hierta pröfvar tu, besöker och ransakar, Men doch så finner tu ey det mig dömma kan, 3. Jag vill förvara mig i tina läppare orde, Som gå på mördarns väg, beholt min gång och väg 4. Jag ropar till tig Gud, at tu mig ville höra 5. Mot them, som sig emot tin högra hand opsättia, Under tin vingars skiuhl beskierma mig och så |