Sidor som bilder
PDF
ePub

3.

Then ogudachtige är både stolt och vreeder,
Han frågar intet om, ban achtar ingen man.

I sina tankar giör han Gudi ingen heder.

Vid ded han före haar, så giör han hvad han kan.

4.

Fast fierran, Herre, är från honom dina domar;
Han sig med högmod stor mot sina fiender teer.
I hiertat säyer han: Den dagen aldrig kommer,

At iag skall stötas om, ney, ingen nöd iag seer.

5.

Hans mund är full med ondt, han bannas och bedrager, Hans tunga kommer stad stoor möda och förtreet.

Han sitter i försåt och hemlig vara tager

På det han dräpa må then, sig oskyldig veet.

6.

Lijksom ett leyon i sin kuhla hemblig vachtar
At grijpa, dra i nätt den, som älendig är,
Then ogudachtiga, han äfven efftertrachtar

Then fromma giöra våld och aldeels tryckia neer.

7.

Han är så stolt derhoos, högmodig och förmäten,

At han ey tror ded Gud alt sådant hembna kan, At all hans ond bedref blijr tystat och förgäten, Men han imedlertijdh en tryg och säker man.

8.

Up, Herre, statt doch up, tin hand vil tu uphäfva
Och den eländiga ey så förgäta bort.
Then ogudachtiga, bvij skall han mot dig sträfva,
Hvij skall ban altså blij förhärdat immer fort?

9.

I hiertat tycker han, at du derom ey skiöter.
När han försmädar, Gud, lijkväl så ser tu thet
Och skådar hvad förtryk, then fattige alt möter,
Ty han befaller tig sin jemmer och förtreet.

10.

Ty tu äst, Herre, then, the faderlösa hjelper.
Then ogudachtigom bryt sönner arm och been,
Besöök det onda, så at du det nederstielper,

Så all des väsend ey må blifva funnit seen.

11.

Een konung Herren är till all evärdlig tijder.
Hedningar måste platt uthur hans land förgå.
Men mot den fattiga så ästu mild och blijder,
Du skaffar allom rätt, som tröstar tig upå.

Psalm 13.

Hur

1.

länge, Herre, skeer det så,

At tu mig platt förgäter?
Hur länge skall thet stå upå,
At du dit ansicht lätter

Ey lysa, uthan döllier bort,
Och jag i ängslan daglig fort
Med hierteqval mig mätter?

2.

Hur länge skall min ovän gå
Och sig så högt förhäfva

Utöfver mig och råda få,

Lät mig den dag belefva,

At du, min Gud, här skådar till,
Du, Herre, mig bônhöra vill
Och för min oskuld sträfva,

3.

Uplyss min ögon, at iag kan
För dödsens sömn mig vabra,
Och at min hätske afvundsman
Ey störter mig i fabra.

Lät honom ey få glädia sig
At ded, at han kullägger mig
Och fångar i sin snara.

4.

Men jag har doch till dig min tröst,
Mitt hierta sig och gläder,

At tu, min Gud, så nådig äst
Och på min sijda träder,

Mig gierna hielper, derför iag
Låfsiunger Herren nat och dag
Och om hans godhet qväder.

Psalm 15.

1.

Herre, ho skall evärdlig boo

I tine hyddo uthi roo

Och på titt helga berg förblifva?
Är icke den, som vandrar väl,

Som rättvijs är af allo siehl

Och uthan vanck sitt verk mond drifva?

2.

Then, som af biertat talar sant

Så at man honom aldrig fant,

Med flerd och falskheet sig behielpa,

Den, som sin tunga tämia kan,

At den förtalar ingen man

Och intet vill sin nästa stielpa.

3.

*

Säl är ock den, som sig ey gier
I flok och sälskap, der han seer
Ett ogudachtigt folck å färde,
Them intet aehtar, utan the
Gudfruchtiga sig håller ve,

Och håller dem i högan värde.
XVI: 5.

4.

Den, som sin nästa hafver giort
Een eed och dervid håller fort,

Och sina pengar ey vill gifva
På ocker och finanzerij,

Sin hand för mutor holler frij,

Sij den han skall väl vid sig blifva.

Psalm 16.

Een gyllen clenodium Davids.

1.

Bevara tu mig, Gud, ty tig iag tröstar på,
Till Herren bar iag sagt och går ther intet frå:
At tu ju Herren äst, för tin skuld lijder jag,
Och för de heliga på jorden med behag.

2.

Men de som löpa och en annan efftergå
Fast stor bedröfvelse skall der vist föllia på
Jag vill ey offra blod, drick offer ingalund
Jag skall och deras namn ey föra i min mund.

3.

Men Herren är mitt godz, han är min bästa debl, Min arfvedeel skall tu och uppehålla väl,

Jag hafver fått min lott uti det lustiga,

Ett herligt arfvedel är mig tillagt at ha.

4.

Jag låfvar Herren Gud, som med sitt råd mig för,
Och tuchtar niurorna; therföre hvad iag giör,
Så har iag Gud altijd för ögon, ty han är
Mig på min högra hand och mig försvara lär.

5.

Jag är och viss derpå, at iag väl vid mig blijr,
Dy är mitt bierta glad, så och min ähra dyr,
Mitt kiött skall liggia i god säkerheet och frij
Du skalt i helfvetit min siehl ey låta blij.

6.

Du skalt din helige ey låta rutna bort,
Du kungiör vägen mig till lifvet immer fort.
För dig är glädie nog uthi de lefvands land
Een evig lustighet på tina högra hand.

Psalm 17.

Een bön Davids.

1.

Hör, Herre, och gif acht på det iag rättvijst meenar,
Förnim mitt ropande och mina trogna böner,

Som intet gå utaf en mun, som falsker är,
Tabla tu i min sak, at mig ey sker för när.

2.

Mitt hierta pröfvar tu, besöker och ransakar,
Uppå min nattesäng iag sofver eller vakar,

Men doch så finner tu ey det mig dömma kan,
Ty iag mig föresatt at svijka ingen man.

3.

Jag vill förvara mig i tina läppare orde,
För menskiors gierningar, som intet vara borde,

Som gå på mördarns väg, beholt min gång och väg
På tinom stigom, så ey slinta mina steg.

4.

Jag ropar till tig Gud, at tu mig ville höra
Tijn öron bög och till mitt taal som jag vill giöra,
Bevijs tin godhet stor, som är fast underlig
Tu, deras frälsare, som trösta upå tig.

5.

Mot them, som sig emot tin högra hand opsättia,
Vill to bevara mig, som ögnastenen rätta.

Under tin vingars skiuhl beskierma mig och så
För dem, som mina siähl och välfärd effterslå.

« FöregåendeFortsätt »