6. För de ogudlige, som mig förbärria vela, Och tabla stora ord hvart som vij eliest gå, 7. Lijk som ett leyon, then ter uthi kuhlan sitter Stat, Herre, up, slå neer, kom honom upå fall 8. Tag, Herre, till tit svärd och fräls mig från en skara (Doch dins bands menniskior), som verlden effter fahra. Och hafva ther sin deel medan de lefva här, Och barnen hafva nog af thet, som lembnat är. 9. Men jag vill see dig, Gud, titt ansicht vill iag skåda Jag skall och varda mätt, när som iag vaknar op Psalm 18. Een psalm at föresiunga, Davids, Herrans tienares, hvilken thenna vijsas ord tahlade på den tijd Herran honom hulpit hade ifrån han fienders hand och ifrån Sauls hand och sade: 1. Jag har dig hiertlig kiär, o Herre, du som äst Min starcka frälsare, min klippa, borg och fäste Jag håller mig vid dig, min Gud och stora tröst, Min skiöld och selhets horn, beskyd och högsta bästa. 2. Jag vill åkalla Gud med prijss, på ded iag skall Från mina fiender en gång förlossat blifva, Mig bafva dödzens band de bäckar Belial Omfattat, at de snart mig till förtviflan drifva. 3. När jag i ångest var, så ropad iag till tig, O Gud, så du min röst utaf ditt tempel hörde, När som du vreder vast så gaf då jorden sig Och bäfde så at berg och verldzens grund sig rörde. 4. Ded kom utaf hans muud förtärand eld och dam, Der liungeld blef utaf, han kom af himmlen neder Med mörker och han foor på cherub hastigt fram, Han flög och sväfde fort på vingar utaf veder. 5. Hans tiäll var bara sky, mörk, faslig och så svart, Då han foor neder med där han sig dölde under, Af skenet, skyerna sig deelte med en fart Han lätte höra sig med hagel, blix och dunder. 6. Såleds förströdde han dem, som han var emot Och dem med sina skott och liungande förskräckte, Man såg då vatnets gång och jordsens grund vart blott, Ded var Gudz andes blåst, som sådan straff upväckte. / 7. Men mig så sände han sin hielp af högden nijd, Drog mig uhr vattnet stor frå mina fiender starka, Som öfverföllo mig uti min motgångs tijd, Så at iag Herrans tröst och hielp kund' giörlig märka. 8. Han förde mig deruth, sat mig på frijan foot, Han har nu lust dertill, ty han min oskuld pröfvar, Han seer mitt biertelag, mig giör han väl emot, För ded iag gierna mig uthi rättvishet öfvar. 9. Som tu nu sielfver äst båd helig, from och reen, Så ästtu ett med dem, som from och reene äre, Men vrång mot afvugt folck; den ussle i gemeen Uphielper du, men slår de höga ögon nehre. 10. Du, berre, lyser up min lychta som en dag, Du giör mitt mörker liust, iag kan och nedertvinga, Med dig en krijgsfolks hoop, med dig så tröstar iag, Eröfra fasta slott och öfver mubrar springa. 11. Gudz vägar äre god och Herrans tabl är reen, Han är en skiöld för then, som upå honom tröstar. Hoo är en mächtig Gud, som Herren är alleen, Han giordar mig med krafft och mina vägar fäster. 12. Han giör ded, at iag blijr snarfoter som en biort, Föör mig på säkert rum, lär mina bänder strijda, Min arm at spenna båg, som år af koppar giort, Och sablighetens skiöld benger han vid min sijda. 13. Ded är din högra hand, den som mig starker giör, Och fast du mig ibland förundrar, så skier detta, På ded iag skall blij stor. Mig babnar du och för, At iag har rum at gå och trygg min foot kan sätta. 14. Vällan, nu vill iag och min fiend jaga på, At iag må grijpan fast, iag vill ey för omvända Än han är nederlagd. Hvem helst vill mot mig stå, Så skall jag bringa om och kasta öfveranda. 15. Du, Herre, rustar mig med stark beet och slår kull Dem, som sig häfva up. Du, du kan fienden köra, Dem drifva uppå flycht och liggia uthi mull, Med dig så kan iag dem, mig hata, platt förgiōra. 16. De ropa fuller då, men ingen hielp är där, De sökia herren Gud, men ded är alt förgefves, Men jag skall stöta dem, som stofft för nordan vähr Och giöra dem då lijk ett träk på gatan höfves. 17. Thet trätosamma folck så hielper tu mig frå, Ibland bedningarna mig till ett hufvud sätter, Pă ded at okiänd folck mig jämväl tiena må, Och ded iag biuder på, sig hörsam effterrätter. 18. Men de sig främmande och tredska ställa an Dem föllier straffet åth. Nu berren Gud han lefver, Min sablighet och tröst, högt låfvat vare han, Som folket tvingar neer och fullan hämd mig gifver. 19. Mig bielper ifrå dem, som äro mig emot Derföre vill iag Gud bland hedningarne tacka Then sinom konung och sin smorda giör alt gott Giör David och hans säd sin nåd everdlig smaka. Herre, Psalm 21. Een psalm Davids at föresiunga. 1. tu himmels Gud, hur hiertlig kan sig frögda Vår konung i sin krafft, och huru ganska glad Är han af tijne hielp, så at vij välförnögda, Som underdånigt folck, deraf stor bugnad ha.. 2. Ty du så rundlig gier hvad som hans hierta önskar, Förvägrar intet thet, hvarom hans mun tig beer, Tu öfverskuddarn och med nåd, så at ban grönskar Af god välsignelse. Du på hans välstånd ser. 3. Med en guldcrono du hans hufvud präcktig kröner, At vij ock rijket hans stadfästa blij dervid, Med ett långt lyckligt lijf du honom då belöner, När han dig derom beer, till en evärdlig tijdh. 4. Förmedelst tina hielp sker konungen stor ähra, 5. Till en välsignelse för oss tu honom sätter, Så at han sielfver har sin lust och frögd derved, Han hoppas uppå Gud, och sina vägar rätter, Ty skall Gudz godhet steets vår konung föllia med. 6. Therföre lär och Gud hans fiender förföllia, Och Herrans högra hand skall finna på them snart Och the, som bära haat, med eld uhr ugnen qvällia, Uthi sin vrede han förgiör them med en fart. 7. Af jorden skall han dem med deras säd fördrifva Dy Guds beväpnat hand ded alt beställa kan. 8. Gud, i tin gudoms krafft, du värdes tig uphöija, Psalm 17. Een psalm Davids til at föresiunga om hinderne, 1. Min Gud, min Gud, hvij har du mig så öfvergifvit, Jag ryter utaf ångst, min hielp doch fierran är, Jag ropar dag och natt men ingen hielp är där. Min Gud, ach, at tu nu så bård emot mig blifvit ! |