Men tu, en helig Gud, tu som en boning tagit
Ibland Israels låf, har våra fäders hopp

Ey låtet bli förgäfs, du har dem hulpit opp
Du har på deras roop den uthur nöden dragit.

3.

Men iag, ach armer matk, ey någon menskio lijker,
Een spott och gabberij hos folket, den mig seer
Sitt hufvud rister och vijdgapot åt mig leer,
Och ingen ömka fins för all den nöd mig trycker.

4.

Man säijer: Lätten gå för Herranom att klaga,

Han hielpe honom ut, om han har lust dertill.
Lijkväl, o store Gud. iag frij bekenna vill,
At du i födzlan mig uhr moders lijf min draga.

5.

Alt från min moders lijff har tu min tillflyckt varit,

Och då jag födder vart och låg vid moders bröst, Så var du redan då min Gud och stora tröst. Alt är af Herrans hand, hvad mig är vederfabrit.

6.

Var intet långt från mig, ty ångest är för handen
Och ingen hielpare, iag är all om belagd,

Af stutar, mächta stor', iag är i fahran bracht,

Af oxar äfvenså, de feetast uti landen.

7.

Lijksom ett rytand diur, en glupand leyon plägar
Med munnen gapa vijdt, så giöra de mot mig.
Jag giuts som vatten ut, min been de skillia sig,
Och seen ett hierta, lijk som smältand' vax, iag äger.

8.

Borttorkat är all krafft liksom een brotten potta,
Min tunga låder ved min goom, så ligger du
Mig uthi dödzens stofft, ty hundar hafva nu
Samt med de ondas rott kringhvärfft mig utan motta.

9.

De hafva händren min och föttren genomborat,

Jag tröster tällia väl på mig, all mina been
Ded skåda de med lust och skeer ett byte seen,
Att mina kläder gå igenom lott förlorat,

10.

Men, Herre, var ey långt, min starkheet drög ey mera, Kom snart med tina hielp befrija mina siebl,

Som ensam är och blott, från svärd och hundar väl, At eij eenhörningar, ey leijonen mig röra.

11.

Titt helga namn vill iag predika brödrom mina,
Jag vill och prijsa tig uthi församblingar.

Gud lofvar hvar och en, som Herrans fruchtan har. Så bör och Jacobs säd med vördnat sig infinna.

12.

Förty han hafver ey den fattiga förkastat

Och des eländighet så har han ey försmått,
Sitt anlet har han ey förskylt, men väl förstått
Den uslas roop och då med hielpen giörlig hastat.

13.

Dig vill iag prijsa högt, dit låf vill iag framföra.
Uti församblingen med storan myckenbeet

Och inför Herrans folck, som honom fruchta veet, Där skall ded skie, at jag mitt lyfte vill fullgiöra,

14.

Nu, I eländige, som Herren efftersträfva,

I skolen äta få, I skolen mätte blij

Och prijsa Herren Gud, ded skolen I få sij, Och edert bierta skall evinnerlig få lefva.

15.

Ded varde tänckt och spoort i verldens ändar alla,
At de till Herren Gud en gång sig vända om
Och all otrogen slächt går frå een bedendom,

Dy alt ett rijke är, som Gud har att befalla.

16.

Ded skall bå rijk och arm tillbedia och knäböija För honom, ty han skall sig rät een evig säd, Som hans rättfärdighet förkunnar barnen med, At Herren detta giör, ded skall ey länge dröija.

Psalm 23.

Mel. som i Lobwasser.

1.

Herren är mig en heerde god och blijder,
Therföre skall ey skie iag något lijer,
Ty han mig till en feetan beetmark leder,
Och på en grönan eng så lycklig föder,
Han förer mig till klara ström- och bäckar,
Med friska vattnet han mig törsten sleker.

2.

Således, Gud min siäbl fast vederqveker
Och för sitt helga nampn skuld mig upstäcker,
Ja, trolig vijsar sina rätta vägar

Och, fast jag går i mörka daal och stegar,
Ey fruchtar iag, ty Herren sielf mig förer,
Hans käp och staff mitt hierta tröstlig rörer.

ཉ་

Du, Herre, har, min ovän att förtreta,
Mig tillberedt ett bord med himmelsk eta,
Mitt hufvud du med olio rijklig tvettar,
Inskänker fullt, och mig omsider mättar
Med tijna godheet, som aldrig kan brista.
I, Herrans huus skall iag evärdlig vista.

Psalm 24.

1.

Herrens är jorden och des krets

Och alt det, som der boor samledz, Hans eget är hvad derpå kräker, Dy ban med sin alsmächtig band. På hafvet grundat bar all land, På floder verlden vidt utsträcker.

2.

Ho skall på Herrans berg få gå
Och i bans belga Zion stå?
Jo, den oskyldig händer äger,
Som reen af allo bierta är
Och ey ded, som lösachtigt lär,
Ey nånsin falsklig svärja plägar.

3.

Han skall af Gud välsignat stå, Rättfärdigbeet skall han undfå Af Herran, som hans välfärd öker, Dy denne är af sådan slächt, Som framför allom Gudi tächt Och Jacobs Guds ansichte söker.

4.

Man giöre bögre hvarje port Och verdzens dörar öpnas stort, At himmlens konung derin drager. Hvem är den stora konung blijd? Een starker herre uti stridb, Haps välde ingen ända tager.

5.

Man giöre högre hvarie port Och verdzens dörar öpnas stort, Lät äbrons konung till oss komma. Hvem är den stora konungs man? Gud Zebaoth, så kallas han,

- Han är vår konung mild och fromma.

Psalm 25.

1.

Af hiertat längtar iag, o Herre, effter tig

Och ställer alt mitt hop derpå, att du så lagar, Ded min ovän ey gläds, ey någon hugna tager, Af ded mig illa går, men sielf må skämma sig.

2.

När har man nånsin seet att han har nesa fått

Och hommit upå skam, som dig, o Gud, förbijder? Men den ogudlige ban skall på skam omsijder, Och som försåtligt vijss den fromma efftergåt.

3.

Vijss tina vägar mig, o Herre, at iag må

På dina stigar gå, du värdes mig ock föra, Samt leda nådelig om elliest iag skall höra Din sannings rätta grund och lära rätt förstå.

4.

Du äst een sanner Gud, af välde mycket stor,
Så at iag dagelig på tina godhet vachtar,
Och alt ded timliga mot dina nåd förachtar,
Ty du med tina hielp ibland och hos oss boor.

5.

På tin barmhertighet, som för än verlden var,

Och godhet Herre tänk, men mina ungdoms synder
Och öfverträdelse, dem villtu giöra under,

Ja, aldeels glömma bort, för dina godheet baar.

6.

Så god och from är Gud, at han en syndar' läbr
På sina vägar gå, och intet ded tillstäder,

At någon fabrer vill, men som ved handen leder,

Och vijsar vägen rätt, den som eländig är.