7.

Guds vägar äro sann och utaf godhet full,

Dem som ved hans förbund och vittnesbörd blijr stadig. O Herre, för titt nampn, du var mig syndar nådig, Förlåt mitt misbedref, som stor är, och min skuld.

8.

Eho, som helst ded är, som früchtar Herren rätt,
Sij, honom skall och Gud den rätta vägen läbra
Och låta honom boo i gott behold och ähra,
At landet med hans säd blir upfylt och besätt.

9.

Them frommom blifver kundt Guds hemlig vijssbets sluth, Han låter och derhoos dem sitt förbund få vetta,

Till Herren skall iag see och mina vägar rätta, Förty han skall min foot uhr nätet hielpa utb.

10.

Som mig nu eensam är och här i verlden boor,
Eländig och förtrykt, så värdes du dig vända
Till mig af blotta nåd, och giöra så en ända
På all min hiertans ångst, som är så ganska stoor.

11.

Och vändt din ögon hijt och see och märk upå

Mitt eländ' iämmer stånd hvari iag mig befinner,
Bevijs mig tina nåd, förlåt mig mina synder
Och lät mig intet mer på syndzens vägar gå.

12.

See också derupå at iag så mycket blijr

Förfölgd af många de, som utan sak mig hata.
Bevara mina siähl, låt nåden mig omfatta,
Och frälsa från alt ondt; till dig iag trygger flyr.

13.

Lät mig och läggia vin och vända all min bung

Till from- och redlighet, at ded mig må bevara, Gud, frälsa Israel från allom nöd och fahra, Och låten vara frij från fiendens hoot och tvång.

Psalm 27.

1.

Herren han är mitt lius och så min helsa,
Hvem är, som iag mig före fruchta skall,
Ey må jag grufva mig för något, fall,
Ty ban min lijfskrafft är och mig kan frälsa,
Så at den måste kull, som mot mig står,
Och den, mig fräta vill, ett ofärd får.

2.

Om än en krijgshär sig emot mig lade,
Om skiönt mig stridde mot mong tusend man,
Ey fruchtar sig mitt hierta någon gran,
Dy Gud är mitt beskydd för allan skada.
Ett beder iag, o Gud, ach lät det skie,
At iag må offta få din gudztienst see.

3.

At iag i Herrans huus må altijd vijsta
Och immerfort må dyrka Gud med fijt,
Dy han betäcker mig i ondan tijd,
Mig gömmer i sin tiel, men på ded sista,
Så sätter han mig uppå ena borg

Och på en klippo, fri från nöd och sorg.

4.

Han skall mitt hufvud och fast högt uphöija,
At iag kan under tvång min fiend see
Heel undertrykt, derföre skall ded skie,
At iag hans nampn vill siunga och lofsäija.
Jag skalli Herrans buus och tempel gå,
På ded iag till hans låf der offra må.

5.

Nu, Herre, hör min röst, när som iag ropar:
Var nådig, som tit ord mig lofvat har,
När som jag sökia vill dit ansicht klar,
At tu ey dollier tig och ey tillstoppar
Din öron för mitt roop, drif ey förty
Din tienar' bort når tu mond vreder blij.

6.

Du äst min hielp, gif mig doch intet öfver,
O Gud, min salighet, tag intet bort
Tin nådes band från mig, sij huru kort
Min fader och min moor mig öfvergifver,
Men du, o gode Gud, full utaf nåd.
Uptager mig igen och skaffar råd.

7.

Herr', vijsa mig din väg, den iag skall vandra, At iag ey feela må den rätta stig.

Lät mina fiender ey glädia sig,

Lät min ovän ey få så med mig handla,

Som han väl villian har, fräls mig och så
Från falska vittnen, som emot mig stå.

8.

Jag tror ändå fast iag här orätt lijder,
At iag full snart ded goda skall få sij,
Uthi de lefvands land iag skall och blij
Hugsvalat där till de everdlig tijder.
Derföre, låtom oss med tålamod
Förbijda Herren Gud, ty han är godh.

Psalm 30.

Een psalm till at siunga om Davids huus vigning.

1.

Jag prisar, Herre, tig, förty tu har

Mig hulpit underlig, när som iag var
I fabra till att blij ett spott och löije
Åt enom fiendom, du har och så,

O Gud, mig hellbregd giort och hört upå.. Min bön och återbracht min siehl ett nöije.

2.

Du har behollit mig vid lifvet qvar, Utfört min siähl, när som min fiendskaar Till helvetit och i förderfvet foro.

I, Herrans heliga, lofsiunger Gud

Upå hans högtijds dag med herligt liud. Han har os frälst när vi i nöden voro.

ཉ.

Hans vrede varar en så kortan tijdh, Lijksom ett ögnablik, seen är han blijd, Och fast om afftonen man hefftigt klagar, Så är om morgonen doch glädien ny; Men ack, iag svager krop, när iag fick sij, At mig gick väll och hade goda dagar,

4.

När du af blotta nåd och villian god Mitt borg befästade, då fick ing mod Och sade obetänkt: Ded lär ey hända

Mig sådan nöd, att iag skall falla kull, Men af förskreckelse så vart iag full, När du titt ansicht monde från mig vända.

5.

Jag vill med ropande och mina bön

För Herren komma fram, hvad nyttiar seen Mitt blod, när jag är död, mon kan och prijsa Een krop, som blifvit är till stoft och muld, Och tacka dig för tijna godhet skuld,

Då varder, Herre, du dig nådig vijsa.

6.

Du har min sorg förvendt, mig åter glädt, Min klädebonadt har du mig afkledt, Omgiordat mig med frögd och låtet smaka Din godhet stor, på det min ähra skall Ey vara tyst, men sjunga öfverall, Och dig, min herre Gud, everdlig tacka.

XVI: 6.

Psalm 28.

1.

Herre, min stora tröst, när jag dig ropar å

Och nöden tränger till, så tijg mig icke då, At iag ey varder lijk, när tu vilt intet svara Them, som till helvetet hän till afgrunden fabra.

2.

Hör mina böners röst, när som min nöd är stor Och lyfter händerne up till din helga chor, Drag mig och intet bort bland them, som illa giöra, Som tabla vänliga, men ondt i hiertat föra.

3.

Gif them, som the förskylt med theras gerningar Och onda henders verk, som argheet med sig har Gud skall them nederslå och ey igen upbygga, Förty de söbla sig mot Gud i synder stygga.

4.

Men Herren vari lof, ty han har hört min röst,
Han är min starkhet och min skiöld, min fasta tröst,

På honom hoppades mitt hierta och fick lijsa.
Des är jag glad och skall Gud tacka med en vijsa.

5.

Herren, den starke Gud, sin smorda hielpa vill, Han theras starkhet är, som honom lita till....... Hielp, Herre, hielp titt folk, titt arf villtu välsigna, Dem föda ä och ä, och op till äbra bringa.