Sidor som bilder
PDF
ePub

Psalm 31.

1.

På dig, o Herre, iag mitt hopp och tillfycht sätter,

Och bygger på tin nåd, iag beer att tu ey lätter

Mig komma uppå skam, så frels mig och dernäst
Af all min sorg och nöd, ty du rättfärdig äst.

2.

Bög tijna öron hijt och lät mig vederfahra,
Full snarlig tina hielp, du värdes och så vara

Mig en så faster borg, ja du äst sannerlig
Min klippa, at du doch vilt säker leda mig.

3.

För tina nampne skuld, så ville tu mig föra
Uthur de nätt och garn, som mina fiender giöra,

At bringa mig på fall, dy du min starkhet äst,
Derpå jag trygger är och mig förlåter mäst

4.

Min anda gifver jag, o Gud, i tina händer,
Jag ofrar tig och op båd krop och siähl i sänder.
O, tu trofaste Gud, du har mig återlöst,

Du äst min tillförsicht, min stora hielp och tröst!

5.

[ocr errors]

Jag hatar alla them, som hålla på at läbra
Ded, som lösachtigt är, men iag skall altijd bähra

Ett troget hopp till Gud. Mitt bierta frögder sig,
At du din godhet städs bevisar emot mig,

6.

Jag gläder mig ochså, at du din ögon vänder
Till min eländighet, min siäbl i nöden känner.
Uti min fiends hand du mig ey öfvergier,
Så iag en vijder bahn för mina fötter seer.

[ocr errors]

7.

Var nådig, Herre, mig ty ångest mig bestaller,
Mit ansicht och min siähl, min buk af sorg förfaller.
Mit lefnadt är förtärdt, deslijkes mina åbr
Uti bedröfvelse och uti siukdom svår.

8.

Min kraft förfallen är och mina been försmäcktat,
För mina synders skuld, stor motgång mig anfechtat.
I ty en styggelse iag minom grannom ähr,
The mig på gatun see, de komma mig ey nähr.

9.

Lijk som en döder är jag utur minnet tagen
Och vorden som et kaar, förnöt och sönderslagen,

Ty man försmädar mig och hvar man ved mig skyr,
De rådslå at iag fort från lifvet skilder blijr.

10.

Men doch så hoppas iag på dig, o Herre, stadig
Och säger: Du äst mig een Gud båd mild och nådig,
Min tijd står alt hos dig, bielp mig uhr fiendens band,
Från all förfölielse och från min afvundzman.

11.

Lät, Herre, öfver mig din blijda ansicht lysa,
Du vilt, tin tienare din hielp och godhet vijsa,

Tillsted doch intet ded, o Herre, lät ey skie,
At iag, som dyrkar tig, skall lijda skam och vee.

12.

De ogudachtige, som tabla mot de fromma,
The skole tyste blij, på skam och nesa komma,
The falska munnar, som man hånlig tabla seer,
Them viltu alla i een afgrund störta ner.

13.

Tijn godhet är fast stoor, som tu för them bevarar,
Som trofast fruchta tig, så du dem väl försvarar,

Och gömmer hemliga. Du kommer them ihåg,
Som trösta upå tig, för hvarmans hoot och trug.

1.4.

Nu Herren vari lof, at han mig har bevijsat
Sin, underliga nåd, min vedermödo lijsat,

I enom fastom stad, iag sade då jag var
I mitt förtviflande: Tu mig bortdrifvit bar.

15.

Lijkväl så hörde du mit rop och mina böner,
Man älske herran Gud för han så rätt belöner

All gierning, ond och god, varer doch tröste I,
Som bijda, på vår Gud, I skolen frälsta blij.

Psalm 32.

Een undervijsning Davids.
Den andra bootpsalmen.

1.

Säll är den menniska, som synden är tillgifven,

Des öfverträdelse alredz förlåten är.

Full säll är han förvist, som Herren intet giör Så noga räkning med och intet falsk är blefven,

2.

Sij den är väl deran, det kan iag på mig röna,
Dy då jag intet viste bekänna fram min brått,
Försmechtade min been igenom daglig grått,
Derföre ville Gud mig för mitt ovet löną,

3.

Så at bå natt och dag hans hand mig svårlig tryckte, Och all min vetska blef så torr som sommarjord. Altså har jag bekänt på Herrans sanna ord, Mina missgärningar och dem ey undanlykte.

4.

Jag sade: Lät mig gå och Gud till fota falla,
Bekenna all min synd och öfverträdelse,
Han lefver visserlig sin godhet mig betee,
Dy han är nådig dem, som honom rätt åkalla.

5.

Så har du ock, o Gud, mig bönhört och tillgifvit,
Och icke på min synd och dess missgerning seet,
Men deremot båd mild och nådig dig betedt,
Så at iag nu, min Gud, hoos dig försonat blifvit.

6.

Sij sådan tijna nåd läbr mången dertill bringa
Af tina helige, ded de i rättom tijdh

Hos dig sin tillflykt ta, att dem ey kommer vijdb, När någon vatuflod alt landet vill betvinga.

7.

Du Gud äst mitt beskärm, för ångest mig bevara,
At iag förlossat, må af hiertat frögda mig.

Du säijer till min siähl: Sij iag vill vijsa dig
Och lähra sådan väg, den du kant säker fabra.

8.

Med mina ögon skall jag leda dig och lähra,
Allenast vijsa, men ded du förståndig äst

Och intet nackestyff, som en oskälig häst
Och muhla, som man most med bett och betzel föra.

9.

Den ogudachtiga skall många plågor bäbra,

Den, som har hopp till Gud, ban får barmhertighet, Den rättvis är och from, ban slipper all förtret Och jämte frögd och lust får stor beröm och åhra.

Psalm 33.

I, fromma Herrans folck, hvars sinnen äre bögde

Een rätt rättfärdighet för Gud att hålla kär, I mån vähl vara glad och ehr af hiertat frögda

Och med ett herligt prijss instella eder här At tacka Herranom med harpor och låfsånger

t*

På herligt psaltarspel, med tie strengar spent,

2

Een vijsa dichta up, som nyer ähr och långer

Ett liufligt liud derhos, at aldrig slijkt är händt, Ded måste billigt skie, dy han är sann i orden,

Och hrad han låfvat har, där blijr han fast dervid. Rättfärdighet och dom han älskar, och all jorden

Är af Gudz godhet full, och nog välsignat med. Himmelens firmament är skapat och beredder

Af Herrans krafftig ord, deslijkes all hans häär Af hans muns anda giord. Gud stenger hafzens breddar, Och fattar vattnet så, att ded ey genomskiär,

Han lägger diupen så, at ingen ded kan veta,

Och fruchter, fruchter Gud, all verlden och som boo På jorden och des krets må rädas väl med rätta

För Herrans väldig macht, ty hvad han biuder på, Ded är så gott som giort och skier alt ded han säijer. Till intet Herran giör all arga bedna råd, Och alt, som ondt och vrångt å färde undan böijer, Men evig blijr han sielf uti bå råd och dåd, Hans biertans tankar med de vara utan ända.

Ded är ett sabligt folk, hvars Gud som Herren är, Ett sält och saligt folk, som blij af honom kände

Och kobrat till ett arf, Herran han skådar när Utaf sin himmels trou på mennskiobarnen alla,

Utaf sin fasta stool, så kan han skönia grant Dem, som på jorden boo; ban råder at befalla

Och böya, som han vill, vår hiertan allesampt. Han merker all vår doon, ey kan konungen båta Hans stora macht allen, een kämpeman ey må

Upå sin stora krafft allena sig förlåta.

Med hästars starka är beskaffat lijka så.
Sij huru herren Gud sitt öga på dem vänder,

Som fruchta honom rätt och trösta på hans nåd,
At han dem frija skall från nöd och död i sender,
Och uti hårdan tijd förskaffar hielp och råd.
Vår siähl så innerlig hon ventar upå Herren,

Gud är vår borg och skiöld, vår hielp i allom tijdh, I honom gläder sig vår hiertan när och färran,

Vårt hopp och tillförsicht, vij fästa ock dervijd, At oss dit belga namn för alt som ondt vill frelsa. Tin godhet och din nåd, o Herre, lät oss få, At niuta a och å. Du äst vår lijf och helsa,

Som vij och fult och fast förtrösta oss derpå.

« FöregåendeFortsätt »