Psalm 31. 1. På dig, o Herre, iag mitt hopp och tillfycht sätter, Och bygger på tin nåd, iag beer att tu ey lätter Mig komma uppå skam, så frels mig och dernäst 2. Bög tijna öron hijt och lät mig vederfahra, Mig en så faster borg, ja du äst sannerlig 3. För tina nampne skuld, så ville tu mig föra At bringa mig på fall, dy du min starkhet äst, 4. Min anda gifver jag, o Gud, i tina händer, Du äst min tillförsicht, min stora hielp och tröst! 5. Jag hatar alla them, som hålla på at läbra Ett troget hopp till Gud. Mitt bierta frögder sig, 6. Jag gläder mig ochså, at du din ögon vänder 7. Var nådig, Herre, mig ty ångest mig bestaller, 8. Min kraft förfallen är och mina been försmäcktat, 9. Lijk som en döder är jag utur minnet tagen Ty man försmädar mig och hvar man ved mig skyr, 10. Men doch så hoppas iag på dig, o Herre, stadig 11. Lät, Herre, öfver mig din blijda ansicht lysa, Tillsted doch intet ded, o Herre, lät ey skie, 12. De ogudachtige, som tabla mot de fromma, 13. Tijn godhet är fast stoor, som tu för them bevarar, Och gömmer hemliga. Du kommer them ihåg, 1.4. Nu Herren vari lof, at han mig har bevijsat I enom fastom stad, iag sade då jag var 15. Lijkväl så hörde du mit rop och mina böner, All gierning, ond och god, varer doch tröste I, Psalm 32. Een undervijsning Davids. 1. Säll är den menniska, som synden är tillgifven, Des öfverträdelse alredz förlåten är. Full säll är han förvist, som Herren intet giör Så noga räkning med och intet falsk är blefven, 2. Sij den är väl deran, det kan iag på mig röna, 3. Så at bå natt och dag hans hand mig svårlig tryckte, Och all min vetska blef så torr som sommarjord. Altså har jag bekänt på Herrans sanna ord, Mina missgärningar och dem ey undanlykte. 4. Jag sade: Lät mig gå och Gud till fota falla, 5. Så har du ock, o Gud, mig bönhört och tillgifvit, 6. Sij sådan tijna nåd läbr mången dertill bringa Hos dig sin tillflykt ta, att dem ey kommer vijdb, När någon vatuflod alt landet vill betvinga. 7. Du Gud äst mitt beskärm, för ångest mig bevara, Du säijer till min siähl: Sij iag vill vijsa dig 8. Med mina ögon skall jag leda dig och lähra, Och intet nackestyff, som en oskälig häst 9. Den ogudachtiga skall många plågor bäbra, Den, som har hopp till Gud, ban får barmhertighet, Den rättvis är och from, ban slipper all förtret Och jämte frögd och lust får stor beröm och åhra. Psalm 33. I, fromma Herrans folck, hvars sinnen äre bögde Een rätt rättfärdighet för Gud att hålla kär, I mån vähl vara glad och ehr af hiertat frögda Och med ett herligt prijss instella eder här At tacka Herranom med harpor och låfsånger t* På herligt psaltarspel, med tie strengar spent, 2 Een vijsa dichta up, som nyer ähr och långer Ett liufligt liud derhos, at aldrig slijkt är händt, Ded måste billigt skie, dy han är sann i orden, Och hrad han låfvat har, där blijr han fast dervid. Rättfärdighet och dom han älskar, och all jorden Är af Gudz godhet full, och nog välsignat med. Himmelens firmament är skapat och beredder Af Herrans krafftig ord, deslijkes all hans häär Af hans muns anda giord. Gud stenger hafzens breddar, Och fattar vattnet så, att ded ey genomskiär, Han lägger diupen så, at ingen ded kan veta, Och fruchter, fruchter Gud, all verlden och som boo På jorden och des krets må rädas väl med rätta För Herrans väldig macht, ty hvad han biuder på, Ded är så gott som giort och skier alt ded han säijer. Till intet Herran giör all arga bedna råd, Och alt, som ondt och vrångt å färde undan böijer, Men evig blijr han sielf uti bå råd och dåd, Hans biertans tankar med de vara utan ända. Ded är ett sabligt folk, hvars Gud som Herren är, Ett sält och saligt folk, som blij af honom kände Och kobrat till ett arf, Herran han skådar när Utaf sin himmels trou på mennskiobarnen alla, Utaf sin fasta stool, så kan han skönia grant Dem, som på jorden boo; ban råder at befalla Och böya, som han vill, vår hiertan allesampt. Han merker all vår doon, ey kan konungen båta Hans stora macht allen, een kämpeman ey må Upå sin stora krafft allena sig förlåta. Med hästars starka är beskaffat lijka så. Som fruchta honom rätt och trösta på hans nåd, Gud är vår borg och skiöld, vår hielp i allom tijdh, I honom gläder sig vår hiertan när och färran, Vårt hopp och tillförsicht, vij fästa ock dervijd, At oss dit belga namn för alt som ondt vill frelsa. Tin godhet och din nåd, o Herre, lät oss få, At niuta a och å. Du äst vår lijf och helsa, Som vij och fult och fast förtrösta oss derpå. |