0

Psalm 38.

Een psalm Davids till åminnelse.;
Den tredie bootpsalm.

1.

Herre, lät dit straff och vrede ey tillijka
Mig syndar' öfvergå, gif mig ey till att dricka

Útaf din grymhets kalk, när du skalt nepsa mig,
Men när du rijsa vilt så var miskundelig.

2.

Din skott har treffat mig, din band mig hårdlig trycker,
Ded är dit svåra hoot, som helsan från mig rycker,
Så at båd krop och been är utaf ofrid full,
Sij alt ded hender mig för mina synder skull.

3.

Så många äre de, at de mig blij för svåra
Och växa högt i top, de månde mig så såra,

At iag för elak lucht kan längre härda knap,
Men doch så våller ded min egen galenskap.

4.

Sij sådan börda giör at iag gåhr krokot, luta,
Ja, sorgse dagen lång och ingen ro kan niuta,

Ty mina länder iag så platt förvisnat seer,
Så fins och på min krop ey någon helsa meer.

5.

Jag är förkrossat hårt och alt för sönderslagen,
Jag ryter at all roo mitt hierta är betagen,

Det seer do, Herre, bäst, för tig är min begiär,
Du vest mitt lijdande min siukdom och besvär.

6.

11

Ded är dig och bekant, hur som mitt hierta befvar,
At iag för machtlösheet och ängslan neplig lefver
Till öfverflöd, så är med synen så bestelt, 5
At mig mins ögons lius nu nästan vill slå felt.

7.

Och ded som aldra värst, så seer iag mina venner
Och frender fierran stå, at neplig en mig känner,

De se min plåga vehl, men vårda der ey å,
Och den, som heta skall min nästa, giör och så.

8.

Men de som effterstå min siähl at gildra före,
Och mina hatare, den mindre med den större,

De föra slemma råd, at kasta mig omkull
Och gå så dagelig af list och argbeet full.

9.

Jag måste deremot lijksom een döfver vara
Och lijk en dumber den ey tors ett ord meer svara,
Men du, o gode Gud, iag bijder alt på tig,
Du, Herre, lär ända mig höra visserlig..

10.

Jag hoppas at iag skall uti min gång ey snafva,
Så mina fiender ey skole orsak hafva

At bugna sig derå, fast mindre deråt lee,
At iag skall råka kull ell' de mig stapla see...

11.

Ty iag är giord dertill och skapat till at lijda
Och all min vee och verk med tålamod afbijda,
Ändoch jag ded förskylt med mina synder mång,
Derföre ängslas iag och sörrier mången gång.

1.2.

Så länge Gud nu vill så trijfvas de och lefva,'-
Och äre mächtige, som sig mot mig uphäfva,

Förföllia utan sak, mig giöra ondt för godt,
Ändoch iag intet veet att brutit dem emot.

13.

O Herre, see dertill och gif mig intet öfver,
Förlåt mig ey, o Gud, alt medan jag än sväfver
I detta ussla bär, men skynda dig en gång,
At giöra ända på, på all min nöd och tvång.

Psalm 39.

་.

Jag har mig föresatt att vachta mina leppar

Och laga at min mund ey något ord meer släpper,
Som argt och syndigt är, min mund och tunga skall
Jag betzla, at de mig ey bringa upå fall.

2.

För ty iag för mig seer en ogudachtig prånga,
Jag tystnar rätt dervid och för ey orden många,
Jag tijger åth all lust och ingen glädie tröst
Mig frija från den sorg, som fräter i mitt bröst.

Mitt hierta är uptändt och brinner, när jag tänker
På desse tijders lop och verdzens arga räncker,

Jag tahlar ändtelig och seijer: Herre lähr
Mig doch erkänna ded at iag förgänglig är. no

4.

Lär mig besinna thed, at för min lijfstij redan
Ett måbl är föresatt, när jag skall skillias bedan
Lät komma mig ihuug at alt man effterfaar
I detta timliga, man måste lemna qvar.

5.

Såsom en tväran hand så äre mina dagar
Mot dina evighet, mitt lijf är kort och svager,
Och ingenting för tig, platt intet are och::
All menniskior, som här så säkert lefva doch.

6.

De gå och lijda af, som skuggan plägar giöra,
Fast de bekymmer nog och oro fåfängs föra,

De samka värdelig godz i hopa med besvär 201
Och veta icke eens hvem som ded äga lär. 955.

7.

Nu, Herre, hvad för råd, vid hvad skall iag mig trösta?
Vällan, iag vill mitt hop på tig allena fästa,

Fräls mig från all min synd och lät ded intet skie,
At iag dem galnom blijr för deras spott och spee.

8.

Jag vill och hädanaf ey mång' ord veta föra,
Men lemna alt till tig, du, du lähr alt väl giöra,

Vänt doch din plåga bort och lät dit straf ey meer
Så svår mig öfvergå, som ded nu daglig skeer.

9.

När du för synden skuld een tuchta vilt och aga,
Så moste, som af maal, hans fägring skada taga,

Och blij i grund förtärt och huru platt och reen.
Alz intet äre vij, vi menskior i gemeen.

10.

Herr', bör doch på mitt rop, min gråt och hvad iag beder,
Ty iag en främbling är som alla mina fäder,

Holt up af mig och lät mig vederqvekas ber,
För än iag fahr till kos och ingen mig meer seer.

Psalm 40.

1.

När jag med tålamod förbidde Herrans nåde,

Då bögde han sig bijt och hörde på mitt rop, Han frälste mig utbur een faslig oreen groop Och så en säker väg för mina fötter lade.

2.

Han hafver gifvit mig i munnen till at qväda
Een ny och ljufig sång, att låfva Herren med,
Det skola många see och fruchta Gud derved
Och med et troget hop frij för hans ansicht träda.

3.

Säll är den, som sitt hop till Herren stadigt sätter Och går från den som är af lögn och arghet full. Herre, min store Gud, som äst oss alltid hull, Stor äre ock de värk och under, du förrättar.

4.

Och tina tankar, som tu tydlig på oss vijsar,

De äre och så stoor, dig är dock ingen lijk,
Jag vill förkunna ded och säija utan svijk,
At them till rekna uth all vår förstånd ey spijsar.

5.

Seen du mig öpnat har min öron, får jag höra
At tu till offer har ey något godt behag,
Med andra offer har ded äfven samma lag,
Ty ded är Gud emot at man skall offer giöra.

6.

Då sade iag: Sij här jag kommer oförtöfvat,

I boken finner man så om mig skrifvit stå, Din villia vill, o Gud, jag giärna efftergå Och har ded som en laag uti mitt hierta pröfvat.

7.

Jag vill rättfärdighet predika och framförą,

I stor församling iag min mun uplyffta vill, Och sij, det skall ey skie at man den stoppar till, Ded vest du, Herre, bäst at jag ded lehrer giöra.

8.

I hiertat skall iag din rättfärdighet ey döllia,

Men tabla uppenbart om tina sahlighet.

Jag vill förkunna om din sanning hvad iag veet,' Bland mycket folk vill jag din godhet frij förtällia.” ⠀

9.

Vendt ey din nåde bort, din godhet mig bevara,
Ty mina synder, som fast flere än de bår,
Upå mitt hufvud fins, de falla mig försvår,

At de mig störta i otahlig nöd och fahra.

XVI: 7.