Sidor som bilder
PDF
ePub

V.

I ett underligt tillfälle
Är morgon såsom qvälle
In under Gudz baneer.
På stunden snög' och haglar,
På stunden åter klarnar,
Stoor förandring sigh teer.

VI.

Altså månde tilgånga,

Gudh sine barn, fast många,
Här snart i lust och nödh,
I detta ståndet pröfvar,
Ia, som en smedh han öfvar
Metaller uthi glödh.

VII.

Dantza effter hans pijpa
Måst fattiga och rijka,
Ia, den guld-crono bär,
Lyckan är variabel,
Ey altijdh favorabel
I denna verlden här.

VIII.

Enär lyckan syns trångast,
Och frögd är vänd i ångest,
Är konst då troo Gudh väl,
Han låter sigh beveka
Igen att vederqvecka,

Dem trognom gör han säll.

IX.

I gen restituerar,

Dubbelt han refunderar

Det som förlorat är,

Sampt gifver tröst och hugnad

Genom tin make trogna,

Tin hiertelige kär.

X.

PERlor och gyllend stolpar,

Sampt ock brinnande lampor,

Vidh ädla stenar med,

En dame kysk må lijknas,
Berömmas och beprijsas,
Som skrifften vittnar det.

XI.

CHRISTliufligh mans personer,
Välhöflige matroner

Fins ey i gårdar all,
Som dygden eligera,
Sigh gerna præcavera
Ifrån vahnbeders fall.

XII.

Uthaff skrifften vij lära,

En hustru är mans ähra,
Och sitt huuss prydelse,
Dock ey för det hon pryder,
Allena sigh väl kläder,
Til stort berömmelse.

XIII.

Men dock bör hon ey lastas,
Ey derföre förkastas,

Att hon är stånd lijkt klädd,
Och hon stadigt sigh lämpar
Androm til godh exempel,
Är hon alt gott väl värd.

XIV.

SUPtidelige damer,

Aff kärleekz-kyske flammer, Är nu en raritet,

Dyrar' än gullet reena,

Fijnar än ädla stenar,
Til all thes dignitet.

XV.

En man, som den bekommer,
Han måste vara frommer,

At han så högt är rijk,
Han haar en hiertans glädje,
Och blifver dubbelt äldre
Uthaff en gåfva slijk.

XVI.

Reedvilligh han tå finnes

Gladlynt altijdh til sinnes,

Ehvar han stadder är,
Frijmodigh, trygg och säller
At han haar i sitt ställe,
Sin trogne hiertans kär.

XVII.

CONtentament medh ähra,
Större ey kan begäras,
I ens mans huus at see,
Medh rätta iagh ty säger,
Den, som en sådan äger,
Bör henne alt godt betee.

XVIII

JU mehra skal man göra
För sådan skänck och ähra,

Gudi sitt reverentz,
Hvar androm venerera,
Inbördes sigh parera,
Til skyldigt dependentz.

XIX.

Gljff herre Gudh aff högden Echta folck denna dygden, En good endrächtigheet, Bevare dem ock Herren Altijdh båd när och fierran Från all oenigheet.

XX.

Uthi nödh patientera,
Giff Gudh dem consolera
Hvar annars sorge-modh,
Ty väl må sigh ey rimma,
Om mannen eller qvinnan
Hata sitt egit blodh.

XXI.

Meddeel ock dem Gudh fader
At niuta freden glader
Hvar redeligh person,
Och alle dygde-qvinnor,
Höfvisk redamantinner,
Uthaff tins nådes brun.

XXII

Nogsampt medh lyck' och gamman
Låt dem Gudh allesamman
Väl lefva så mång stund,

Som Adams moor haar tärnor,
Och himmelen haar stiernor,
Och sand på haffsens grund.

XXIII.

STRax då des tijdh sigh skyndar,
Och dödzens dagh tilstundar,
Dhe tå medh godt samveet
Affvänta sista qvällen,
Frijmodigt sigh inställa
Til christeligt valet.

XXIV.

UMgänge medh Gudz englar,
Medh the uthvalde siälar,
Få, der Gudh sielfver boor,
I det eviga lijfvet,

Dijt Gudh dem baar inskrifvit,
I högsta glori stoor.

Gratia Dei per Christum
Super conjugium nostrum.

Nyårhrs-sång

medh högnödigt supplique til Gudh om alle angelägne nödtorffter.

I.

Ack hielp nu, tu högste Herr,

Tijna barn på iorden här
Tiden väl fördrijfva.

At vyrda titt helga nampn
Til behag mång christen man,
Hielp nu Gudh at skrijfva.

[merged small][merged small][ocr errors]

Vil iagh dock en cantilen
Mine landzmän i gemen,
Här medh offerera.

III.

Synnerligh the herrar godh,
Medh sin damer, äckta blodh.
Som väl accepteradt,

Och låta min nyårs thon
I sin gode affection

Vara includeradt.

IV.

Kommer an och skåder här
Huru Herren oss är kiär,
Då vij honom prijsa.
Se vij på framfahren tijdh,
Finnom vij han nu är blijdh,
Oss alt godt bevijsar.

V.

Loffvom Herren hvar ock en,
Prijser honom i gemeen,
Där vi oss församble,

För sin godheet margefall,
Som han har bethedt oss all,
I det åbret gambla.

VI.

Han haar giordt med dem stoor nåd Som intet hade i förrådh,

Voro oförmögne.

Siälen medh sitt ord till föd,
Kroppen och nödtorfftigt brödh,
Hafver han velsignadt.

VII.

Hvad skall man til recompentz,
Hans gudommligh exelentz,
Göra och bevijsa;

Icke silfver, icke gull,

Ingen pung medh dahler full,

Allena hans namn prijsa.

VIII.

Ähr då icke största skam,

Vara en göök otacksam,

« FöregåendeFortsätt »