Uppå vår dödz- ock domedagh
Befrija oss från alt anklagh,
Inför oss i tin lustgård sköön,
At det är slutet på vår böön.
Skie lof och prijs i evigheet
Fadrens stora barmhertigheet,
Ock Jesu Christ vår frelsar man,
Sampt tröstaren, den Helge And.
Verldenes barns vällust, och des onda endalycht,
aff den fyratijonde nionde psalmen Davidz.
Seer til all folck, sade kong David båll,
Han spelade på sin harpa,
Medh sin fyratijonde nijonde psalm
Then låter oss höra och märcka,
All menige män, rijk, fattigh, älend,
Ia, store herrar, mächtiga och starka.
Vijshetens grund uthsiunger min mun
Aff hiertat förståndeligh lära,
Ett ordsprååk gott förutan all spott
Nu klingar i harpan medh ähra,
Ey fruchtar iagh then onde dagh,
Ey heller at fijenden mig förfärar.
III.
Ehuru väldigh dock fast dåhrligh,
The trösta på macht och rijkdomar,
Fins dock ingen, then sigh ellr sin vän
Förlossa kan eller försohna,
Therföre the må thet låta bestå,
Som the aldrigh kunna fullkomna.
IX: 10.
Nu lefva the länge i stoort omgänge,
Täncka aldrig hädan vandra,
Med hast the dock döö aff thenna här öö,
Och plötzlig som skeppet mot strande
The måste förgås, sitt qvarbleffne godz
Altsammans här effterlåta andra.
Obetänckt så the mena sigh få
Här blifva förutan ende,
Tå sittia i ähra, alt som the begära,
Thet måste alt stå them til hända,
Uppå thenna iord med gärning och ord
Altsammans til theras villie lända.
Dheras fränder, släckt, hålla thet täckt,
Och prijsa them saliga vara,
Som lefva så fritt och råda så vidt
Och bära för ingen stoor fahra.
Men bijda och hör hvad man nu spör,
Som Gudz ande sielff om them talar.
Han säger altså: the liggia som fåhr,
I helfvete döden them gnager,
Men här förstår stor' hopar som fåår
Tilsammans sigh monde laga,
Med vällustz barn, som satans garn
Snärjer, och verdzlig lust them bedrager.
Aff alt sitt våld, och härligheet båld,
The als intet med sigh få taga,
Thess liufligheet, pråhl och ståltheet,
Och lefvernes mång godh dagar,
Sin stora makt med Gudz ord föracht
Them så medh hast til helvetet drager.
Lefver tu här i vällusten kär,
Tå är tin fahra för handen,
Tå tu glömmer bort at tijden är kort,
Och sörjer för ingen dödz vånda.
Förachtar Gudz huus och hans ordz liuus,
Förskiuter ock Gud tin siäl och ande.
lagh råder, min vän, betenk tigh väl än,
Och haf ey then onyttig' qvijda,
At tu är ey rijk, och honom fast lijk,
Som hafver fult upp alla tijder,
Bliff stilla och from, och vänta Gudz dom,
Ty alla christtrogna måste här lijda.
Uthi all tin tijdh giff tigh til fredz,
At tu hafver dagelig föda.
Siälens spijs tin Gudi til prijs,
Medh hvad tu här tarfvar at ödha,
En christen kärlek och roligt samvet
Tu tigh omvårda och ombemöda.
Så vil tigh Gudh ved sitt ordz liud
Effter sitt löffte bevara,
Tå skal fullväl tin ande och siäl
Befrijas från allan fahra,
Tin nödh, titt qval, tin Jesu befal,
Tin trogne frelsare vil han tå vara.
Christi brudz sällsamma tilstånd i thenna verlden. En dygdig vän (som verserna uthvijsa) tilskrifyen i nästförlupne feigde-tijdh.
Christi uthvalde troloffvade brud,
Tu må nu väl klaga medh tåbrar,
Brudgummen är vredh, tin herre och Gudh,
Then tu har förtörnat så svåhra.
Likväl tigh tröstar han i tin motgång,
Aff then profet Esaja,
Med thet tiuge siette capitelz loffsång
Han tigh dock gierna befrijar.
At han tigh inrymmer then fasta stadh,
Ther vallar och murar är helssa,
En helsa som giör evinnerligh gladh,
The som ther ingå, varda frälste.
Rätt tryggeligh förlåt tu tigh på,
Thet är en sådan fast klippa,
Ther inne Gudh sina beskantzar så,
At the all fabhra undslippa.
Altså tvers om then högmodige,
Tin fiend i stofftet nedstöter.
Elenda och arma i verldene,
The skola honom trampa medh fötter.
Men the Gudfruchtigas väg är slätt,
Som vänta effter sin herre,
The frommas stijgh är iämbner och reet,
Som honom aff hiertat begära.
Aff hiertat all dagar och nattetijdh,
Min anda, o Gudh, til tigh vakar,
Til thess du varder migh gunstig och blijd
Och min bön icke försakar.
Tu ville oss igen velsigna medh fridh,
Som frijdh villia elska och hafva,
The onde, som ondskan ey ledas vidh,
Lät Herre i gropen nedh snafva.
Thet råder nu väl andra herrar oss,
Men vij tänka på tigh allena,
At tu kan låta them sielfva förgås,
Som ville freden förmena.
la Herren bether stoor underligheet
Bland hedningar, onda och goda,
Them godom väl ändas med nåde och frid,
The onde få ondt at förmoda.
Elendigt nu verlden aff jemmer är full
Medh straff och bepröfvelser många,
Tå söker man tigh, o Gudh, som är huld,
At lossa the tröstlöse fångar.
Nu tuchtar tu tina älsklige barn,
I thenna här verlden medh ängzlan,
Och frälsar oss dock aff fiendens garn,
Och uthur bedröfvelsens fängsle.
Offta här faller oss ångest uppå,
Som uppå en hafvande qvinna,
At man som nogaste andas förmå,
Ach, at man tröst må förnimma.
Regere oss tu Gudz ande godb,
Hvad vij nu döö eller lefva,
Vij friske vårt hierta, sinne och modh,
At vij oss tin villie undergifve.
Enär tu berre tå sedan vil,
Oss skilja från thetta elände,
Medh döden så höre vij tigh ju til,
Ach, tå får all qvijda godh ände.
När tå vår lekamen hvilat baar
I iorden alles vår moder,
Skal han igen upstå ädlar och klar
Til sin förlossare goder.
I himmels sky han kommer tå fort
Medh basuneklang uppenbarligh,
The döda fast alla han tå med ett ord
Upväcker aff iorden allvarligt.
Ack at vi en saligh giörande troo
Må hafva och altijdh bevara,
At vij tå i christo en frögdefull roo
Få medh then utvalda skara.
|