Sidor som bilder
PDF
ePub

Ach

Nosche te ipsum.

I.

aldrahögste Herre Gudh,

Som öfver alla är frommer,

Uthaff tin sanningz ord och budh
Alt godt, all vijsdom här kommer,
Jagh troor tigh om,
Tu äst migh from,

Iagh beder tigh

Undervijs migh,

At känna dig ock känna migh sielfver.

II.

Ett Gudz belät och hans creatur
Är iagh, dock i synden födder,
Sedan aff egen ond natur

Medh mång värcksynder bemödder,
Men genom

Vatn och andanom,

Uthi Christo

Vorden from,

Medh honom i förbund inträder.

III.

Altså iagh blefven är Gudz barn,
Hijt kommen i nådenes rijke,
Christ haar migh frelst uhr satans garn
Medh sigh Gudz arfving giordt lijker,
Lossat frå nödh,

Frå evigh dödh,
Skapat migh väl

Till veet och skähl,

Sedan aldrigh ifrån migh vijker.

IV.

Och giordt migh en odödlig siäl,
Ach gifve Gudh iagh kunde

Odödeligheet åstunda väl

I dhenna verlden sålunda,

Medh hiertans tracht

Hålla i acht
Christeligt intent,

Gudz sacrament

Värdigt undfå och prijsa hans under.

V.

Altså haar iagh min herre Christ
Uthi mitt hierta inslutet,

Ty veet iagh thet förlåtet är vist,
Som jagh haar honom mootbrutet,
Så är han min

Och iagh är sin,
Min herre kår,

Ehvar iagh är

Hvad sköter iagh himmel eller iorden.

VI.

Ty himmel och iord skola förgås,
Alt hvad dheri skal bortfahra,
Men herrans ord i sanning bestås,
Och skola evinnerlig vara,
Ty är fåfängt

Och heel förkränckt

All verldzens guld,

All kistor full,

All iordisk vällust och des äbra.

VII.

Sij hvar är förre verldz härligheet,
Hvar är alt thet Salomon åtte,

Ey mehr än armast usellheet

Moot dödligheten förmåtte,

Vij måste här frå,

Ey hielper då,

Ey godz, rijkdom,

Ey ond, ey from,

Ey hielper då annat än Gudz nåde, ..

VIII.

Ty haff fritt modh min kiära siäl,
Tu tigh på Jesum förlåter,
Hoppas på honom så döör tu väl,

Titt onda väl ändas och vänder åter,

All dödzens qvaal,
All verldzens klag,
Från Adams fall

Til domedagh,

Ey ens må nämpnas moot Gudz barns glädie.

IX.

Så är nu Gudh min fader kär

Och iagh hans barn medh stoor nåde.
Altså och Jesus min broder är,
Min frelserman från all våde.
O fader kär,

Tu var mig när.

Ach broder Christ

Förlåt all brist.

O Helge And, migh tröste, benåde.

Emoot stoltheet och högfärd.

I.

Sij vårt land taar synd öfverband,

Ty satan rasar moot sidste änden,
Ey menniskan sigh bättra kan,

Thes större blifver hennes älende,
Medh högfärd stoor, ehr girigheetz floor,
Måste qvinna och man hovera satan.
O verld din högfärd Gudh straffar.

II.

Verldzens förfång, välluster mång,
Gudz ord ey mehr nu vil betrachta,
Som lärer fly alt skrympteri

Och oss för syndestraffet vachta,

Gudh geer oss godt rådh, ödmiukom sin nåd, The höghfärdige dhem störter han ned,

III.

Ett uselt veet sorgeligt förtret

I menniskian, som ey kan skillia.

Sin älendheet Gudz mayestet,

Sin onda art och Gudz goda villia,

Hvad är vår art, at säija alfvart,

Ett väder medh storm, en skröpelig form.

IV.

Hennes natur är ond figur,

[ocr errors]

Med synd hijt född medh synden uthärdar, Är full medh synd i all sin tijdh,

Vahnartig så länge hou är uthi verlden. Blind uthi Gudz lagh, stum uthi hans loff, Dööff til hans ord, och lam till Guds bord.

V.

Nu vil hon dock, den arme kropp,
Här gärna braska, fräsa, bravera,
För högfärdz lust bär sorgepust,

Sigh sielff dher medh skamligh fixerar,
Medh stålt ögon, stoor uti hogen,
Präcktig uthi ord, högmodig vedh bord.

VI.

högfärd stoor, tu inne boor,

Nu stygg hoos fattiga som hoos rika, Nu synes mång buur. som hafver natur, Vara både iuncker och bonde tillijka, Med krusat långt håår, stofferat han går, I hatten favor, högstultade skoor.

VII.

Nogh fins mång töös, mäst dygdelöös,
Dock vil hon svassa öfver sitt embne,
Och en annan, litt högre stam,

Moot adelzjugfrur uthan all ända,

Väl fins dhen också, ährekrantzen är frå, Bär dock cron-skrud tå hon blifver brud.

VIII.

Draga samet uthan discret,

The små sielff giorde knappar i verlden,
Och fagra villdruur, i dygder obscur,
Lijkväl pråla, skam är på färde,

I städer och land, vijdt öfver sitt stand,
Medh hufvud tu, som sielff satans brud.

IX.

Altså haar mång til kyrkan sin gång

Medh pråål at låta sigh dher beskåda,

Men icke stort vård om Gudz ord,
Ach hvad mon sådant oss bebåda,

Straff uthi vårt land, krijg, mord ock brand,
För ståtelig drächt skam och despect.

X.

Lähr fy högfärd, o stålta verld,

Du som din skapare smädelig ogillar, Titt hufvud och håår ey blifva får,

Som Gudh thet skoop, ty vil han förskylla, För stålt prydat håår en trång säck aff blåhr, För fägring din gewalt och ruin.

XI.

I ord stofft mullsäck, o arme giäck,
Hvij ästu vild, tigh intet betäncker,
I dagh äst frij dödz tyrannij,

I morgon ästu plötzligen kränkter,

Medh mång Gudz rijs snart galen som vijs, Snart fattig som rijk, snart svepter i lijk.

Vent om, vent om,

XII.

förvänta Gudz dom,

Och fly högfärd båd man och qvinna, Fallom til Gudh i dagh rätt nu,

Rätt nu medh nådenes tijdh är inne, Nu är högh tijdh, at Gudh vore blijdh, Sedan är försent, tå dhet förmeent.

XIII.

Skona dock Gudh then lilla tin brudh,
Tilstäd ey satan henne besmitta,
Högfärdens herr' stålt Lucifer,

Som Gudz stool skamligt ville besittia'.
O Herre bortskaff, synden medh sitt straff,
Gör nu en godh änd på veed och eländ,
O verld, tin högfärd Gudh straffar.

« FöregåendeFortsätt »