Ach Nosche te ipsum. I. aldrahögste Herre Gudh, Som öfver alla är frommer, Uthaff tin sanningz ord och budh Iagh beder tigh Undervijs migh, At känna dig ock känna migh sielfver. II. Ett Gudz belät och hans creatur Medh mång värcksynder bemödder, Vatn och andanom, Uthi Christo Vorden from, Medh honom i förbund inträder. III. Altså iagh blefven är Gudz barn, Frå evigh dödh, Till veet och skähl, Sedan aldrigh ifrån migh vijker. IV. Och giordt migh en odödlig siäl, Odödeligheet åstunda väl I dhenna verlden sålunda, Medh hiertans tracht Hålla i acht Gudz sacrament Värdigt undfå och prijsa hans under. V. Altså haar iagh min herre Christ Ty veet iagh thet förlåtet är vist, Och iagh är sin, Ehvar iagh är Hvad sköter iagh himmel eller iorden. VI. Ty himmel och iord skola förgås, Och heel förkränckt All verldzens guld, All kistor full, All iordisk vällust och des äbra. VII. Sij hvar är förre verldz härligheet, Ey mehr än armast usellheet Moot dödligheten förmåtte, Vij måste här frå, Ey hielper då, Ey godz, rijkdom, Ey ond, ey from, Ey hielper då annat än Gudz nåde, .. VIII. Ty haff fritt modh min kiära siäl, Titt onda väl ändas och vänder åter, All dödzens qvaal, Til domedagh, Ey ens må nämpnas moot Gudz barns glädie. IX. Så är nu Gudh min fader kär Och iagh hans barn medh stoor nåde. Tu var mig när. Ach broder Christ Förlåt all brist. O Helge And, migh tröste, benåde. Emoot stoltheet och högfärd. I. Sij vårt land taar synd öfverband, Ty satan rasar moot sidste änden, Thes större blifver hennes älende, II. Verldzens förfång, välluster mång, Och oss för syndestraffet vachta, Gudh geer oss godt rådh, ödmiukom sin nåd, The höghfärdige dhem störter han ned, III. Ett uselt veet sorgeligt förtret I menniskian, som ey kan skillia. Sin älendheet Gudz mayestet, Sin onda art och Gudz goda villia, Hvad är vår art, at säija alfvart, Ett väder medh storm, en skröpelig form. IV. Hennes natur är ond figur, Med synd hijt född medh synden uthärdar, Är full medh synd i all sin tijdh, Vahnartig så länge hou är uthi verlden. Blind uthi Gudz lagh, stum uthi hans loff, Dööff til hans ord, och lam till Guds bord. V. Nu vil hon dock, den arme kropp, Sigh sielff dher medh skamligh fixerar, VI. högfärd stoor, tu inne boor, Nu stygg hoos fattiga som hoos rika, Nu synes mång buur. som hafver natur, Vara både iuncker och bonde tillijka, Med krusat långt håår, stofferat han går, I hatten favor, högstultade skoor. VII. Nogh fins mång töös, mäst dygdelöös, Moot adelzjugfrur uthan all ända, Väl fins dhen också, ährekrantzen är frå, Bär dock cron-skrud tå hon blifver brud. VIII. Draga samet uthan discret, The små sielff giorde knappar i verlden, I städer och land, vijdt öfver sitt stand, IX. Altså haar mång til kyrkan sin gång Medh pråål at låta sigh dher beskåda, Men icke stort vård om Gudz ord, Straff uthi vårt land, krijg, mord ock brand, X. Lähr fy högfärd, o stålta verld, Du som din skapare smädelig ogillar, Titt hufvud och håår ey blifva får, Som Gudh thet skoop, ty vil han förskylla, För stålt prydat håår en trång säck aff blåhr, För fägring din gewalt och ruin. XI. I ord stofft mullsäck, o arme giäck, I morgon ästu plötzligen kränkter, Medh mång Gudz rijs snart galen som vijs, Snart fattig som rijk, snart svepter i lijk. Vent om, vent om, XII. förvänta Gudz dom, Och fly högfärd båd man och qvinna, Fallom til Gudh i dagh rätt nu, Rätt nu medh nådenes tijdh är inne, Nu är högh tijdh, at Gudh vore blijdh, Sedan är försent, tå dhet förmeent. XIII. Skona dock Gudh then lilla tin brudh, Som Gudz stool skamligt ville besittia'. |