NESTORI

Septem & septuaginta annorum

Pio atque Honesto,

Dn. SVENONI B. DALIO,

in expeditione Germanica' gloriosissimi qvondam Regis nostri Gustavi Adolphi centurice Præfecto fideli & strenuissimo, Comœdiæ hujus

Translatori, amico suo
S. P. D.

LAURENTIUS FORSSELIUS
P. & Præpos. in Alingsås.

Multa vetus coluit vanarum dramata rerum
Roma, triumphati dum caput orbis erat,
Et magnis socio stratos undante curules

Scandere Principibus sæpe libido fuit.
Augustusque sibi spectacula Regia fecit,

Ex aucta patria nobile nomen habens.
Bracteaque electas ornabat lamina cellas,

Pluraque monstroso facta Nerone loca.
Crudeles pariter circi videre Quirinos,

Sanguine & immaduit quisque lanista fero.
Julius inspexit fatales Cæsar arenas,

Dum caderet nulla digladiator ope.

Roscius Hesperiam complevit plausibus urbem
Ejus & ingenuos Amphitheatra choros:
Comica sed tetrico scatuerunt atria ludo,
Squalluit & spurcis Ethnica scena jocis.
Christiades alio sua tractant dramata ritu.
Nostraque jam mores scena refert alios.

Nostra viget gravior rebusque insignis honestis
SCENA, creatori relligiosa Deo.

Non nos Umbrini delectant ludicra vatis,

Nec quos fæde sales, Afer, ubique seris. Drama sed est Christum venerabile semper amanti, Quod pietate probum, qvod probitate pium. Tale dedit celebris Nicodemi Musa Poëtæ, Et Frischliniacis docta Thalia vadis. Tale dedit Batavas excellens Hugo per oras Grotius, Auriaco portio cara Duci.

Hic quoque Divinis COMOEDIA fulgida soccis Sistitur; ex Rheno dives HECASTUS adest. Teutonicis pridem labiis linguaque locutus,

Nunc gaudet Sveticos posse referre smos. Tu grandæve SENEX, ejus Translator, amonis Cantibus & modulis mellee Core sacris, Extremum jam forte subis peragisque laborem,

Cum trahit extremum ferrea Diva colum.

Sic pia luctificis cecinisti cantica terris,
Ut poteris cælo latior esse. Vale!

HECASTI COMEDIA.

Actus I.

Företahl.

Jag önsker eder alla all välfärd och lycka

Uti eder handel och loflige stycke,
Och beder j ville vara still'
Medan jagh eder förkunna vil
Hvad j hafven här uppå lyda.
Och thetta speel monde betyda.

At syndarn effter thetta lijfve'
Hoos Herren Gudh kan salig blifva.

Men på thet j bättre må förstå,
Vil iagh här vijdar' säija ifrå,

At thenne högvällärde poet,

Som thetta speel först beskrifva veet,
Talar här om en rijk unger man,
Hecastus hafver varit hans nampn;

Then samme uthi sin ungdoms tijdh
Hade studerat medh stoor flijt,

Bleff ther öffver stolt och högh til modz
Och förlät sigh på sitt myckna godz,
Panketerar, slammer och håller huus,
Dageligh i vällust, suus och duus;

Blifver altförty hastigt aff Gudh
Anfordrat genom ett strängligt budh,

At komma til doms och räckning göra
För oreedligheet, som han monde föra,
Hans höga slächt honom ey bijstår.
Hans godz och guld ey hielp förmår,

Omsider kom dygd och troo tillijke
Hjelpa honom dock in i Gudz rijke.

Hans lärar' påminner honom fort,
Hvad han tillförne lärdt aff Gudz ord.

Han fattar ther an, gömmer thet inn,
Får ett nytt hjerta, tröst, mod och sinn;
Troor at Christus för honom är dödh,
Veet förty sigh frälst uti dödz nödh;
Alt så Gudh straffet tå bortvände,

At han doch fick en saligh ände.
Men ingen taa här exempel uthaff,
Dröija med bättring, är stoort bedragh,

I dagh, i dagh, j hören Gudz röst,
Förstocker ey eder hierta och bröst.

SCENA I. Hecastus.

Hecastus.

Jagh troor at ingen lycksaligar' man
På jorden här vedh migh lijknas kan,
Migh felas intet til godz eller lijff,

Haar ock en sköön fru och degeligt vijff,
Ett mächtigt huushåld, och tappre söner,
Min' döttrar äre både prächtig' och sköne,

The förnämste huus i thenne här stadh, Ther uti the kostligest' huusgerådh, Stora skatter, clenodier och gelt, På landet gårdar, marcker och fält.

Inkomster nogh från mången landzändt Vedh tusend tahl med intress' ock ränt', Aff hvilko nu min kära siäl medh all Må lefva nog frisk til sit Wollgefall,

Och utan spaar i thenna verld sväfva, Ja, hvij icke så länge vij lefva Medh gode gesäller bådh natt och dagh? Hvad vil man achta prästens roop och klag, Hotan; oss böör effter thetta lijfve För vårt lefverne räckenskap gifve? Thet håller iagh för en fabel och snack, Som föga är värdt at hafva stoor tack. Ty lätt oss gå til vår vänn Damon Och heller gee acht, hvad han tallar om; Gack dräng, bedh hustrun uth til mig gå, Medh henne iagh först något snacka må.

SCENA II. Epicuria, Heeastus, Panocnus.

Epicuria.

Min man, hvad skal iagh uthe hoos tigh
Och låta solen nu bränna migh?

Hecastus.

Ach min roos hvad må tu klaga,
Kanst' dock en duuk tigh öfverdraga.

Epicuria.

Aij, aij, iagh troor tu spottar migh nu,
Hålt up medh titt spott, säg hvad vilt tu.
Hecastus.

Jagh går nu hän och blifver en gäst,
Til Damon han är min vän som bäst.

I medler tijdh skal tu ock laga til,
Gäster heem iag och nu hafva vil.
Epicuria.

Thet är titt högsta och thet bästa,
At tu altijdh vil hafva gäster.

Hecastus.

Hör tu väl, lät tu man koka frisk,
Fult up lät vara uppå vår disk.

Epicuria,

Hålt up min man medh slemt drinckerij,
Jagh fruchtar tu blijr ey länge frij;

Tänck på the ord vår präst plä föra,
At tu en gång måst räckning göra.
Hecastus.

Thet prästen säger går mig ey an,
Är iagh icke en heel Christen man,

Och ey någon Jude eller Turck,

Som han må skrämma medh sådant snurck.

Hvad vil prästen oss så fixera,

Gee vij dock allmoser och mehra