Sidor som bilder
PDF
[merged small][ocr errors][ocr errors][ocr errors][merged small][ocr errors]

LABS WIVALLIUS.

FöRoRn

Lars Wivallius föddes |605 på Wivalla egendom i Långbro socken vid Orebro. Fadern, “Sven i Wivalla“, var landtfogde och hade “för de tjenster, han bevisat emot rikets fiender, af hertig Carl, enligt gåfvobref af Nyköpings slott den 4 September |590, fått sig förlânadt hemmanet Wivalla för att i sin och sin hustrns lifstid nyttja. bruka och behålla, ogildt och fritt från alla onera, af hvad namn de vara må.“ Sönerna Lars och Johan studerade och antogo namnet Wivallins. Johan blef filosoñe doktor i Upsala 1629, kongl. hofpredikant 1640 och har af trycket utgifvit flera arbeten.

Lars Wivallins, som ock kallade sigl Vivol och Wivall, blef student i Upsala 1622 och anträdde l624 en resa. igenom Norge, England, Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Holland och Danmark. Under denna resa var han utsatt för många faror, hvarom han sjelf berättar följande: “Jag hafver varit i fiendehânder, i fängelse, i sjönöd, ibland röfvare, ibland falska bröder; jag hafver varit i stor fara ibland utländskt folk,- som mig aldrig förr sett hafva. ej heller mitt tnngomål förstått, och dock hafva de sig öfver mig förbarmat och ynkat att göra mig något ondt, efter det de hafva sett mina af Gud mig förlänade qvaliteter. Man föreställe sig, hvad jag måst utstå, då jag af mitt fädernesland icke en riksdaler fört hafver och dock haft penningar nog till en så farlig resa. Vill någon då tro, att jag många bedragit hafver, så svarar jag dertill, att jag aldrig någon något ifrån tagit, eller med våld mig något tillegnat.“

Häraf kan synas oförklarligt, hnrn Wivallins ntan egna medel så länge kunnat uppehålla sig i främmande länder; men utom grundliga studier, dem han vid de utländska universiteterna allt mer fullkomnade, och ett angenämt nmgängessått, det han under sin resa allt mer ut

[ocr errors]

bildade, egde han llera talanger, genom hvilka han förstod att förskaffa sig uppehålle. Utan tvifvel bidrog hårtill hans sällsynta skicklighet i ritkonsten, hvarpå. Hera prof ännu finnas. [synnerhet var han en skicklig' porträttör och har sjelf antecknat, att han i Nürnberg “med ett enda. penndrag aftagit h. majzt konung Gustaf Adolf“. Han skref vers på flera språk, och utan tvifvel bidrog äfven denna talang till hans utkomst.

Slutet af sin långa resa har han beskrifvit sålunda: “Anno 1629 kom jag af Holland och blef fången af de kejserske på Weserström för Brehmen och förd till general Tillyi Stade, hvilken befalte mig låta. fri passera, efter icke med mig något fanns. som kunde vara emot h. kejserliga majzt, ulan jag var en passagerare, som kom af främmande land. Men icke dess mindre behöll kaptenen min dräng och bagage och ville hafva 30 rdr, som jag ej hade att gifva. Nu var i mitt herberge i Stade en reformert kapten, som tillförene hade tjent konungen af Danmark och nu var kommen att taga tjenst hos Tilly. Med denne gjorde jag bekantskap, och då vi en afton lustiga voro, sade jag till honom: Jag märker af eder discretion, latt I ären en kavaljer, som försökt ondt och godt. I sen burulunda med mig är gänget; jag vill säga edet något hemligt, om eder täckes att vara min vån och behålla det hos eder allena. Jag är ingen ringa ståndsperson, utan en friherre af Sverige. Varer I mig trogen och hjelper mig mina saker lös och följer mig sedan till Hamburg, så vill-jag betala eder trohet med en tacksamhetsföräring. Härtill svarade han: Jag kan det väl se både på kläder och åthäfvor, att I ingen slät person åren, derföre tvifier intet på min trohet, allenast att följa eder är mig omöjligt; men jag vill gifva eder ett bättre råd: nu är fred gjord emellan kejsaren och Danmark, och alla. de, som hafva konungens pass af Danmark, de kunna här hos oss passera fritt. Nu är h. maj:t i Krempe, drager I dit oeh ser eder om efter pass och sänder det hit till mig, så vill jag förskafl'a eder edra saker igen. Nu hade jag allaredan af nöd förvåndt mitt namn och kunde icke straxt säga igen, att jag den icke var, som jag utgifvit mig för; ty kaptenen hade då ansett mig för en лататdigan. Derföre drog jag af till Krempe, och gaf mig an hos h. majzts sekreter, hviken talte min sak hos konungen,

« FöregåendeFortsätt »