och nåde och ändteligen för tre veckor sedan mig igen bit till Danmark i stor fara begifvit, till den ändan att jag här nåde bekomma måtte och sedan min hustru på den stad föra, der jag med ära henne föda kunde. Jag hade ock sinnat mig straxt till h. kgl. maj:t af Sverige till Stralsund att begifva och h. maj:t under soldatesken uppvakta; men jag blef af min svärfader illa antagen, ty han lät mig binda händer och fötter och kasta mig i ett fängelse, der jag hvarken sitta eller ligga kunde. Nu är jag af den, mig billigst borde hjelpa, på det yttersta förföljd, men jag hoppas till Gud och konungens nåde, att mig måtte förlåtas hvad jag med det orätta namnet och annan ungdomsförseelse mig försyndat hafver. Hvad Ulf Grip anbelangar, så framt han mig icke accommodera vill och mig för mitt giftermål skull något ondt tillfoga låter, appellerar jag denna min sak och citerar honom inför Gud, den stränge domaren, som detta giftermåls begynnelse och fortgång och annat bäst vet; der skall Ulf Grip mig svaJag befaller min sak Gud den aldra högste och dör gerna för den trohet, jag min aldra käraste skyldig är. Hon gör ock detsamma, ty hon sade mig, att hon ingen, ja icke ens sitt eget lif kärare hade. Det var hennes ra. sista ord, som hon med gråtande tårar sade på hennes faders gård, då jag derifrån blef fängslad förd till Christianstad, och sade hon, att jag skulle gifva mig till freds och icke tvifla på hennes trofasta hjerta; hon ville med mig göra det hon på den yttersta dagen försvara kunde, der som intet anseende varder till person, adel eller oadel, utan hvar och en får lön för hvad ondt eller godt han gjort hafver. På detta hennes tal vill jag gerna lida, hvad mig påläggandes varder, ja godvilligen dö, förr än jag henne förlåta kan, och att en annan det hafva skall, som Gud mig gifvit hafver; men efter min död vill jag vara Ulf Grip och hans anhang en gnagaude orm i deras hjertan. Lars Vivol, uti den förhoppning, att jag en Guds tjenare är." Lördagen den 14 Augusti möttes åter parterna inför rätten, då protokollet för förra rättegångsdagen justerades, några mindre vigtiga tillägg gjordes och slutlig dom begärdes. Fredagen den 10 September afkunnades ock domen, som lydde, att då herr Grips egen sockenprest inför rätta vittnat, att han afrådt Grip ifrån att gifva sin dotter åt främlingen, innan han visste hvem han var, men detta likväl gjort och derjemte anmodat pastorn att bedja för de ungas resa, då de foro bort att vigas, hvilket ock Grip sjelf erkänt, så kunde ej anklagelsen öfver bedrägligt giftermål lyda på heder och ära; hvad angick beskyllningen om tjufveri, att Wivallius bortfört den hemgift, han af Grip erhållit, så kunde det ej leda till något straff; att han gifvit sig namnet Er icke Gyllenstjerna, detta hänsköt rätten till kgl. maj:ts eget afgörande. Okändt är Wivallius gick således med seger ifrån denna process, och lärer han straxt derefter blifvit frigifven. dock, hvarmed han syssalsatte sig och hvar han vistades till hösten 1631, då han uppträdde i Stockholm, för att hos kgl. maj:t söka nåd, såsom det synes af ett bref till "mousieur Jean Salvius, mon très digne patron", deri han yttrar: "Jag bekänner och ångrar, att jag så många förtörnat hafver, men jag beder om nåde både bos Gud och menniskor och lofvar att i framtiden förhålla mig så, att man om mig skall tala så, som man gjorde om Manasse efter hans fängelse. Häraf kan man se, att jag vill bota mina härtill bedrifna olofligheter, efter jag söker kgl. maj:ts gunst och nåde, på det jag mitt giftermål åtnjuta må, och om min allernådigste herre och konung begär, vill jag b. maj:t det förskaffa, som kanske mig ingen tror om. Men, Gud bättre, jag fruktar, att mina förföljare skola öfvertala h. maj:t och jag sålunda undertryckt blifva, som dock mig allenast uppå kgl. maj:ts höga gunst och nåde förlåtit hafver, och mig derföre hit begifvit. Jag hade ämnat först att draga till England och förskaffa mig samme konungs intercession; men emedan mons. D. Falkenberg mig tröstade, drog jag genast hit till Sverige. I går hafver ståthållaren sökt mig, men jag vet ej, om sådant h. maj:ts befallning hafver varit, derföre hafver jag mig af vägen hållit. Viste jag, att h. maj:t begärde mig, så skulle jag mig genast presentera, ty jag hafver dertil den äran, att ingen kan berömma sig af att hafva förfört mig, oaktadt de hafva mig med listighet efterslagit, utan jag sjelf offrar mig h. maj:t, min allernådigste herre och konung, i lifvet och döden. Då h. maj:t hafver så mången nåde bevisat, skulle då jag, som ingens lif eller välfärd skadat hafver, icke nåde njuta? Det vill Gud icke, efter hans gudomliga majestät mig så underliga uti många faror hulpit hafver och kanske till mitt fäderneslands bästa. Nådige patron, jag beder ödmjukl., att I bevisen mig den stora bevågenhet och låten mig veta någon tröst. Om I råden mig dertill. så vill jag i dag undernånigast presentera mig och procumbera mig för h. maj:t. Jag hör, att i går hafva de tagit min pojke fången, och kanske söka de mig." Så gjorde de ock, och i stället för den nåd han sökte, blef han inmanad i häkte. Den 28 Oktober 1631 skref han "uthaff sitt fängelse i Stockholm" en parafras öfver konung Davids 3:dje psalm, och tid efter annan skref han derefter på svenska, tyska, franska och latin flera böneskrifter till konungen, till patroni och gynnare, såväl i obunden som bunden skrifart. Såsom prof derpå införas här följande latinska verser, inlemnade i kansliet den 10 December 1631: Carmine nuncque novo vellem salutare senatum, Hæc mea si dominis Musa placere potest. Carmine sed superi, placantur carmine reges, Ergo ego nec dubitem me posse placare senatum, En nyårsönskan, skrifven 1632, är af följande lydelse “Hög- och välborne nådige herrar, mägtige patroni höggunstige befordrare! Ingenting under jorden är, Som Herren mer behagar, Och för den skull till tacksamhet Eder, mine patroner kär, En nyårsgåfva skänka; Men huru min belägenhet är, Kan deras nåder väl tänka, Att lyckan har förmenat mig Af bjertat jag förmenar, Han till all tjenst med all trohet, Och tackar nu dem allesam Med ödmjuk ord och sinne, Som mig har spart all tid och stund, Med trohets hand och tacksam mund Med förra gunst och affection För mig recompensera, Önskar med fröjd och gamman, Han fröjde dem i evighet! Hör mig Herre Jesu! Amen.“ Under den tid han satt fängslig i Stockholm hade han ock många vidunderliga syner och drömmar, som ban upptecknade och öfverlemnade till sina gynnare jemte bref, hvilka stundom voro affattade i bunden stil, såsom följande: Magnifici, illustres domini viri & generosi, Regi & qui patriæ manibus, corde, ore prodestis! Det synes att Wivallius haft betydande både gynnare och fiender, och det dröjde länge innan han fick sin dom. Först på våren 1633 afkunnades den och är af följande lydelse: "Alldenstund Lars Wivall sitt eget namn förnekat och ett falskt uppdiktadt namn sig tillegnat, skall dermed tidt och ofta besvikit, synnerligen och särdeles under samma falska uppdiktade namn bedragit välb. Ulf Grip och hans hustru deras dotter ifrån; thy erkännes och dömmes bemälde Lars Wivall för sådant svek till en uppenbar bedragare och oärlig person och hans namn tillnäglas vid kåken, och sådant med rätta. Afsagdt i Stockholm den 17 April 1633. På den kgl. rättens vägnar Åke Axelson." Härefter fördes Wivallius från Stockholm till Nyköpings slottshäkte, der han satt fången 1634; men blef då förflyttad till Cajaneborg i Finland. I dessa fängelser blef han både hårdt och grymt behandlad. I Cajaneborg fick han slutligen tillgång till skrifmaterialier och företog sig då att skrifva "Svea Rikes Ringmur“, ett arbete, som han jemte en böneskrift afsände till drottning Christinas förmyndare. Svea Rikes Ringmur, som förvarades i Antiqvitetscollegiets rum, gick förlorad i den stora slottsbranden 1697. Böneskriften har följande lydelse: "Nådige högvälborne herrar, hennes kgl. maj:ts regerande råd och förmyndare! Efter som det endaste medel, som en ängslig och nödställd menniska hafver till försoning hos Gud och öfverhet, hvilka intet anseende hafva till offer och gåfvor, utan till ödmjuka och förkrossade hjertan, så är bönen; igenom henne låter sig Gud beveka till barmhertighet emot den aldra högsta syndare, som finnas kan. Ja, igenom ödmjuka böner varda ock ofta tyranner och ogudaktiga öfvertalade till misskundsamhet. Hvi skulle jag då afstå ännu med ödmjuka böner hos e. n. i högsta underdånighet om mina synders tillgift och om ändtlig förlösning att erhålla. O, nådiga herrar, tillräknen honom icke sina synder, som sig bättrar, säger Syrach. Invänden mig nåde för hans skull, som ned af den höga bimmelen stigen är för allas vår skull; förbarmen eder öfver min ungdom, som uti ett sådant fängelse måste förnötas; unnen mig nåde och förlossning, intet tvifande om mitt förehafvande till ett bättre lefverne. Gud, som haf |