ver es n:s hjertan i sina händer, han beveke dem till nåde emot mig, under hvilkens beskydd och beskärm jag e. n. med deras höga vårdnader på det ödmjukaste troligen vill hafva befalladt. Af mitt trånga fängelse i Cajaneborg Thomæ dag 1637. Lars Wivallius." Denna böneskrift hade åsyftad verkan, ty kort derefter blef Wivallius frigifven. Efter denna tid sakna vi nästan alla underrättelser om honom. Vi veta endast att han efter frigifvelsen kom till Stockholm och blef "auditör och justitiarius under hofregementet och det kgl. gardet", samt att han der för andra gången gifte sig med Malin Ellertz och dog den 6 April 1669, efterlemnande fyra barn. Hans första hustru Gertrud Grip, född 1608, lefde såsom enka till år 1649, då hon ingick nytt äktenskap med Göran Galle och dog 1656. Uti Bengt Bergii Små Saker till nöje och tidsfördrif (VI: 131) finnas intagna några historier om Wivallius, hvilka dock sakna all grund. Han afmålas der såsom en särdeles fiffig bedragare, för att ej säga tjuf; men någon annan oärlighet, än att han förbytte sitt namn och gifte sig med en adlig jungfru, har jag icke kunnat spåra i de handlingar, som för mig varit tillgängliga, Skulle Wivallius i sin ungdom hafva fört ett sådant Ulspegels lif, som i Små Sakerna skildras, så skulle han omöjligen kunnat i så många år uppehålla sig i främmande land, icke heller skulle han då kunnat blifva auditör vid hofregementet, sedan han kom på fri fot. Vi älska ock helst tro hans egen försäkran, att han ingen bedragit, och att nämnda historier äro uppdiktade och kringspridda af hans ovänner, öfver hvilka ban så ofta och bittert beklagar sig. För Wivallii karakteristik såsom menniska är det en förlust, att inga uppgifter finnas om honom efter det han frigifven inträdde såsom en verkande medlem i samhället. Antagas måste dock att han med heder skötte sina åligganden såsom tjensteman, då han bibehölls vid sin befattning. Så litet kända Wivallii lefnadsöden äro för vår tid, så litet kända äro ock hans visor, hvilka dock på hans tid voro mycket allmänna och omtyckta. Efter hans samtiding Johannes Schefferi intyg, blefvo många af dem i flera upplagor från trycket utgifna, och ännu i början af detta århundrade förekommo de ibland visor, "tryckta i år”. De flesta af dem äro författade före bans fängelsetid och sjöngos allmänt långt före den tid, Stjernhjelm blef bekant såsom skald. Den af dem som blifvit mest känd är den, han diktade, då han fördes till fängelset i Cajaneborg. Den så mycket omtyckta visan (n:o IX i denn samling): "Väll then, som vidt aff höga klippor Kan vandra på een nedrig baan m. m.“, hvilken fått namn af konung Erik XIV kärleksvisa till Catharina Månsdotter, förekommer i Wivallii handskrifna vissamling tillhörig Linköpings stiftsbibliothek och är utan tvifvel af honom försvenskad efter Martin Opitz' tyska original, hvilket i samma samling äfven är inskrifvet. Wivallius uppgifves ock såsom författare till "Een andeligh vijsa“ öfver studeranden vid Upsala akademi Johannes Nicolai Sidenius, som dog af os 1625 eller 1629, men emedan Wivallius då vistades i Danmark, kunde han väl icke hafva kännedom om hvad som tillfälligtvis passerade i Upsala eller skrifva visor vid der aflidnas grafvar. I Svecia Litterata yttrar Joh. Schefferus, att "Wivallius, utom ej få latinska skrifter, äfven skref svensk poesi med den framgång, att, om han då haft någon medtäflare, han lätt frånryckt honom segerns palm". Yngre domare i vittra mål hafva nedsatt detta videtur. Hammarsköld anmärker, att visan "Då han fördes åt fängelset“ är den intressantaste, dock mera för ämnets, än för den poetiska behandlingens skull. Wieselgren yttrar, att Wivallius svårligen kan hafva varit en Stjernhjelms medtäflare, knappt Chr. Ekeblads och Ludv. Spelemans, och att han såsom latinsk versificatör icke ens kan anses medelmåttig. Atterbom och Malmström hafva alldeles gått honom förbi. Tvenne sekel äro i dag förflutna sedan Wivallius slutade sin äfventyrliga lefnad. Sjelf har han skrifvit sitt "Epitaphium", då han föreställde sig sitta på sin egen graf och betrakta verldens fåfänglighet. Lifvets strider voro utkämpade, och han hoppades på förlossning och att nåd för rätt skulle bli spord vid den dom, han väntade på andra sidan om den rand, der han nedskref sina betraktelser. Upsala den 6 April 1869. P. Hanselli. I. Een ny vijsa. 1. Åhr någor till att finna I kiärleeks stadigheet, Som migh kan öffvervinna Och min hiärtans troheet? För migh, ehoo thet ähr, 2. Phillis sielffver kan veetha, För longt till att utleetha Huru iagh haar henne kiär; Och som hoon haar intagit Mit hiärta, macht och sinn, Haar iagh alla andra slagit Plat utur hogen min. 3. Och som iagh migh var kommen Och, artigt gripen, fången Haar iagh allenast trachtat Efter hennes troo kiärleek Och dessförutan acktat Hvarken lust eller leek. 4. Min röst ochså min tunga Kan aldrigh, som han veet, Om annat till att siunga Ähn om hennes trooheet, Ja henne til at prijsa Har iagh min lutha stält Och derpå mången vijsa 5. Bergh, skogar, daalar, ängar, I vethen huru länge Iagh migh beklagat har. 6. Dock för så lönligh trooheet Till nogen gunst och fromheet Låtit beveeka sigh. Utban haar altidh varit Emot migh argh och vrångh, Som iagh haffver förfarit Medh stoor sorgh mången gångh. 7. Ty vill iagh aldrigh mehra Och trogna tienster fleera Uthan henne till vilies Vill iagh nu vändha om, Ia ifrån hennne skilias Och blifva uthan vän. 8. Dock plågar thet migh svåhra, Ty flytha mina tåhrar, Nähr iagh täncker uppå, At iagh nu skall förlåtha Then iagh haar hafft så kiär, Till then iagh öfver måttan 9. I iungfrur och cavalierer, Till ehr iagh vänder migh; Hvad synes härom edher, Kunnen I med skiäl fördömma Min troo och stadigheet, Heller vilien I fördömma Phillis för sin hårdheet? 10. Ney, Phillis, ney, tu finner Ty hvar och en befinnar Och som tu för tin skiönbeet Är loff och ähra värdh, Så blir tu för tin hårdheet Aff ingen mehr begärdh. IX: 14. |