Hvij skulle jagh icke klaga

Och sörga innerligh,
Som nu skall ifrån tigh draga
Och här qvar lemna tigh?
Adieu, faar väll min enda tröst,
Och så min bästa vän;

Mig blifver ängzlan uti mit bröst,
Till dess iagh kommer igen.

2.

Fast iagh mångh milar bortdrager

Och tigh ey mehra seer,

Mig dock ingen behagar

Här uppå verlden mehr.

Men tigh allena haffver iagh utvalt
För världzligh rikedom,

Så ock i dödhen bliffva skall
Min fasta egendom.

3.

Mit sinne mondhe nu vahra
Ehvart iagh reser hän,

I motgångh eller fahra

Stadigt bliffver jagh tin vän.

Ja skulle jagh än döö för tigh,
Eller hvad annat meer,

Dock för alla andra i verlden ähr,

Tigh allena iagh haffver kiär.

4.

Sij nu dock moste iagh vandra,
Min lycka hon nödgar migh,

I verlden hvar effter andra,

Mit sinne blifver stadigt hos tigh. Endock kan ske hvad öde ähr

Och Gudh haffver beskiärdt,

Likväl så haffver iagh tigh kiär.
Hoo veet hvem tigh är värdh?

5.

Penelope väntar och bidher
Sin vän i många åhr,
Then hon lijkväl omsidher

Igen henne till sigh får.
Ack at iagh vore som then man,
Som således vorhe förärdt.

Ach at iagh väl önska kan,

At sådant migh vore beskärdt!

6.

Dock vill iagh icke begähra
Tin väntan vahra så longh,
Endock iagh önskar med ähra
Komma till tigh een gång.
Adieu, far väll, tu mitt begär,

Ädla nymphis, mit beröm,
För alla andra, i verlden ähr,

Mig allena slät icke förglöm!

Falsker

1.

alsker herde, är thet rätt,

At tu vilt ifrån migh vijka, Tycker migh vara för slät,

At tu skulle migh så svijka?

Ähr tit lyfte omkull stält,

Hvij vil tu ifrån migh skillias,

Förandra thin goda villia?

Annat hade jagh förskylt.

2.

Lyckan unnar iagh väll tigh,

Söök tin välfärd dock fast fierran,

Tänk dock tilbaaka om migh,

Om tu bättre eller värre

Varder till Hofva hållen kiär

Ahn boos migh, som thet sig ägnar,

Medb troo och kiärlek omfägnar,

Mit hopp altidh blir tigh nähr.

3.

Men, o herdhe, tänk uppå,

At tu en fäpilt var för thetta,

Jag en fäflicka också

Giorde efter herdhe sätte,

I dalen betedde sigh,

Der som vij tillsammans ländhe,

Der de hasselnötter hängde,

Plåckadhe oendeligh.

4.

Burho them tillijka hem,

Till våår föräldrar hvilka sadbe: Thet blijr vist tu folk aff them, Vetenskap the therom hadhe, Sådant vij förstodo ey.

Men nu varder åhren ökat,

Barndomen är oss förnötat,

Naturen förser oss på bahn.

5.

Hvad deet kortvill mon betyda,

Att hjorten medh hinden leeker, Och som han effter henne skrijar, Gumsen efter fåret fiker,

Och hanen effter hönan gåår,
Så giöra dufvorna spaka,

Söka kiärleek hos sina maka,

Sådan kiärlek och oss väll ståår.

6.

Så hafver tu länge migh
Alla orter eftergångit

Och jag myckit älskat tigh,

På thet kiäraste undfångit

Och så mångha gånger kyst.

Men när thet bäst skulle vara,

Vil tu plötsligh från mig fahra
Och förtaga all min lust.

7.

Märkia väl kan nu först jagh,

Hvad kiärleek tu monde meena,

Dermedh tu migh gjorde gladh,

Är dock obeständig blifven.

Otrohet, tu skarpa svärd,

Skada kan tu margelunda,

Säges nu aff mong mans tunga
Bytes uti Ophis diur.

8.

Men nu har tu tit begiär
Och tin villia efterkommit,
Ther aff iagh klook vorden är,

Huru kiär tu migh har hållit,
Dock hade jagh uti tin gunst

Rät med fingrar grijpa kunnat, Hvad kiärlek tu migh väll unthe Är min trohet dock omsonst.

9.

Tarf du herdhe undra på,

Iagh så frilig här om tahlar

Endoch iagh mig likna må

Bland turdurdufvor och svalar:

Såsom turturdufvan kleen,

Nähr som hoon sin maka mister,

Sörijer bon på torra qvistar.

Som hon sitter, är iagh alleen.

10.

Dock lööp fort, till Hofva lööp,
Der får du sjelf bäst förfara

Hvad på kiärlek är för kiöp,

Der fälles mångha falska tårar. Och när tin pung är vorden tom Och tin godha troo afbrutet,

Må du då väll blifva borta,

Och ey mehra till migh kom.