IV.

Een annor ny vijsa.

1.

Daphnis gick för några dagar

På een äng, ljufig och gröön, Häftigt togh hon till att klaga

Vidh sigh sielf med sorgfull toon; Sungh med högt bedröffvat stämma Om sin nödh och stoora iämmer: Nu är migh aff hjertat vee Aldra skönste Galathe.

2.

Om iagh kan migh rätt besinna,
Är nu lunden, then iagh seer,

Dher sigh plägar låtha finna

Galathe, min vän så kiär,

Hvilket, när som iagh betänker,
Thet mitt hjerta svåra kränker.
Nu är iagh etc.

3.

Kunde iagh i luften sväfva,
Som the andre foglar snaar,
Ack huru ville iagh tå sträfva

Till tig komma med en fart,
Och tigh tusend kyssar gifva,
Thermed all min sorgh fördrifva.
Nu är etc.

4.

Måtte iagh vid solens låga
Stå om klara middagstijd,
Ville iagh aff all förmåga

Skodha tina kinder blijd.
Tusend stråhlar till tigh skiuta,
At iagh kunde tigh få niuta.
Nu är etc.

5.

Må thet dock vara ingalunda
At iagh till tig komma kan,

Sij så är thet min begäran

At tu tager the tårar an,
Them mitt hiärta till tig sänder,
Till thes lyckan sigh omvänder.

At iagh dock medh frögd må see
Tig, min skönsta Galathe.

6.

O, I foglar, som edher vänder,
Eder flyckt i luften blå,
Säger att iagh eder sänder,

Med stoor ängslan och åtrå

Mina tårar presenterar,

Them iagh eder lefvererar.

Nu är migh aff hiertat ve
Aldraskiönste Galathe.

7.

Vädher och vindh the skola föhra
Min suckan alt med een fart,

Flere ord kan jagh ey giöra,

Sorgen tvingar migh så hårdt,

Säger at fast mina tankar

Nat och dagh till henne vankar

Till dess iagh medh frögd får see
Min aldraskiönste Galathe.

8.

Galathe, du min vän kiähra,

Tagh aff migh the foglar små, Them iagh tigh till tienst förärar,

Till dess iagh sielf komma må. Tag af kiärlek thet the bodha Till dess iagh tigh sjelf må skodba, Till dess iagh, med frögd må see Tig min skiönste Galathe.

V.

Een annor ny vijsa.

1.

Min hiärtans lillia, är thet tin villia,

Lät migh ifrån tig skillias,
Min önskan är aff hiärtans begär

Tig vabra när och holla kiär.
Jag unnar tigh godt af kiärlighetz mått
Altidh utan spot, har tu förstådt.

2.

Altidh haar iagh lärdt, högfärdh är värdh
Värderat för idell färdh;

Till sådant iagh ey fattar behagh,
Utan täncker natt och dagh

På dygder din, the tigh i all sin
Pryda som perlor i gullet fijn.

3.

Rät hvad iagh giör min roos mig höör,
Aff tigh iagh gierna got spöör,
Som thet sigh böör medh sin coleur
Tigh älska nu som för,

Till thes iagh döör och eder min röst
I iordhen föres migh till tröst.

4.

Godhe vän, sirat och rosenbladh,
Mit hierta giörs migh glad

Aff vårt samtal, som senaste vaar,
Ty haffver iagh lefvat qvaar

Mit hierta och bröst hoos tig min tröst,

Tig hafver iagh högst bland qvinnor störst.

5.

Rät som een from lekedoms lilium
Allom kiändh rosenblom,

Nähr Paris kom, hon tänkte sigh om,
Honom älskade, Helena het hon;
I samma stund utan laster och fundh

Gaff bon sigh honom aff hiärtans grundh.

6

Et hiertligt begiär, min jungfru kiär
Jagh tigh föreställer här,

At om iagh ähr långt från eller nähr
Min egen och hiertans kiär,

Jagh gifver migh tigh, jaa sannerligh

Aff allt mit hierta, tro tu man migh.

7.

Thet Gudh vill berkiära, tu hiertans kiära,
Min egen må blifva och vara,

Så ackta tigh väll för klaffaren snäll,
Som altidh brukar sit speel.

Ty Amor han är aff klaffarens här,
Altidh beskiärd fierran och nähr.

8.

At han förstår, thet nogen kan få
Then han ey förvinna må,
Giör han sin fijt altidh med nijt

At komma till väga så vijdt,

Med svaller sit offta och tijt

Ens godba nampn at giöra qvit.

9.

Betenck med flijt hans falska praktijk,
Sathan är han ganska lijk

Meed pijlar och ståål, han passar vårt mål,
Medh munnen dricker vår skål.

Fast hjärtat plat vill skillia oss åth,

Bringa oss gråt och ynkelig lååt.