10.

Och när jag tänker på klaffarens ränker,
Som gierna godh kiärlek förkränker,
Så måtte väl brista, om iag skulle mista
Min allerkäraste gnista,

Mitt hjerta och bröst för tig, min tröst,
Som tu har bringat i nöden högst.

11.

Gierna beder iagh thet väll uptagh
Är sagdt och skrifvet i dagh,

Jag tigh igen tienar, bästa vän,

Ey meer ifrån kiärligheet vändt,

Jag unnar tig väll, madamma snäll,
Frisk, sund och säll till lijff och siäl.

12.

Een kiärlig böön min iungfru skiön
Migh sidst dock icke söön.

I vaak och dröm tu migh ihågkom,
Du alderkiäraste from.

Gudh gifve at tu får godh nat,

Min högsta skatt kiärlig önskat.

VI.

1.

Medh pijlar, skieckter och brinnande låga,

Medh bogar belastat samt annat mehr, Frackta Cupido it skiep och segla

Från Sverige til Tyskland med got maneer, Förty han ville sin hiertans kiär

Uptännda hvarannan till stort begär

Aff kiärlek här.

2.

Jagh stodh och tänckte at ingen gudinna
Ey heller Apollo med nogon ting
Kunde läkedom mot min plåga finna,

Fastän han sökte all verlden omkring,

Men thenna skalken, Cupido leed,

Talte till mig, iu meer och meer

Sigh vänlig beteer.

3.

Han sadhe iagh är en qvacsalber bohren,
It ährebart balsam för courtasij

Vill iagh beredha magnet och piroler

Sampt andra skiöna dygder bemängda uthij,

All verldsens prydnat och härligheet

Skall dock ey licknas som iagh väll veet

Vid denna panqvet.

4.

Jagh sågh huru andra leekte tillsammans,
Beviste hvarandra stoor vänligheet,
Phillis förliste medh glädie och gamman
Sin Coridon skiöna i liufligheet,

Hon gaff uth kyssar, logh altidh deråth,
Brukade altijdh med sådan lååt

Kiärleeks försåt.

5.

Jagh brann aff kiärleek och gladde min kiära, Then iagh haffver i mit hiärtans skrijn Inseglat och thenna här ähra

Inväfvat och denna min svåra pijn, Jag var bedröfvat och tegh rätt still, Ty tu min lilia var mig omild

Altijd här till.

6.

Bergh, skogh och dahlar sampt alla planeter, Sampt fiskar i haffvet, stoora och små, Leyon, leoparder hvad mehra the heeta

Sampt himmelens foglar under skyar blå

Synas dock alla högt frögda sigh,

Qvittra tillhopa så härteligh,

I thenna tijd.

7.

Adieu min kiärha, min skönaste lillia,

Min ära, min prydnat, min högsta tröst, Gudh låte migh aldrigh ifrån tigh skilias, Uthan bebinda vårt hjerta och bröst, Att vij tillsammans i kiärlighets sinn Undfånga skatter, min amantin,

Tu bliffver min.

VII.

1.

Hvem hielper migh beklaga

Den sorg, jag måste draga
Och i mit hiärta boor.

Det finnes ingen man,
Som min sorgh lindra kan,
Uthan måste altidh

Draga mit förra qvijd.

2.

När iagh alt sådant spörier,
Undrar ingen at iag sörier,

Och klagar migh bitterligh;
Att iagh med vee och klagan,
Til dess iagh lägs i gräfven,
Ey återvändha vill,

Till dess min ögon läggas till.

3.

Jag är belagd med sorgh,
Finner slet ingen borgh,

Ther iagh kan byggia på.
Och alt hvad iagh här seer,
Thet ey behagar migh mer.
Och ey kan hafva kiär
Lijk hvad i verlden är.

4.

När iagh then ähran fick,
Och först med tigh omgick,

Tänckte jagh aldrig på

Then falskhet och otroo,

Som i tit hiärta boor,

Then tu mot migh har öfvat
Och mit hiärta bedröfvat.

5.

Nu låter jagh alt vahra,

Thet haffver ingen fara,

Lijk hvadh iagh tänker på;
Jagh låter migh väll nöija,
Fast än thet synes dröija,

Hvad du tänker migh till,
På tigh at utgå vill.

6.

När Gudh migh liffvet ändar,
Iagh tigh altijdh tilsänder

Min anda tigh till qvaal,

På deet tu sielf kan see,
At all min sorg och vee

Ähr skedt för tina skull,

För thet iagh vaar tigh hull.

7.

Hvarföre, I bergh och dahlar,
Migh ingen kan hugsvala,
Fast I än tala kun.
Om all diur kunde siunga,
Foglarne medh een tunga,
Alla medh liuflig röst,
Fåår iagh dock ingen tröst.