VIII.

1.

Du hiärtans tröst och lilia,

Iagh älskar tigh alleen,

Ingen skall oss åtskilia,

Säger iagh uthan meen;

Fast mången thet förtryter,

Iagh migh dock ey ombyter,

Blijr altijdh stadigh vän.

Migh ångrar ey thet sinne,
Tu hiärtans skiöna roos,

Iagh ey tin like finner,

Tu är migh een turkoos,

Som hiärtat mit hugsvalar,

När thet är stadt i dvala.

Ach vohre iagh tigh hoos!

3.

Lät ingen tigh bedraga,

Ach aldraskiönsta dam,

Ty många väll behaga

Affvundha tigh försan.

Men var vidh stadigt sinne,

IX: 15.

Haff altijdh migh i minne,
Räck migh tin hvijta hand.

4.

Haff intet falska tanckar

Till then tigh håller kiär,

Låt ey tit sinne vancka,
Bliff altijd then tu ähr.

Thet kan oss båda båtha,
Iagh migh therpå förlåter
Både fierran och nähr.

5.

Skull iagh ähn myckit lidha,
För tigh ähn utstå nödh,
Ja ängzlan och stoor pijna,

Fast ähn den hårda dödh,
Tin dygder ähro väl värdhe,
Att iagh tigh så högt ährar,
Tu alderskiönste möö.

6.

Tigh iagh nu Gudh befaller, Önskar tigh godt, min vän,

Haffver tigh kiär för alla.

Giör migh detsamma igen! Min sorg hoon bliffver lindrat, När Gud oss sammanbinder At lefya till vår änd.

IX.

1.

Väll then, som vidt aff höga klippor

Kan vandra på een nedrig baan,
Han offta vidt från vägen slipper,
Nähr han spasserar aff och an.
Hvar een fölier sit egit sin,
Jagh kiär holler min herdarin.

2.

Ett högt slot varder mehra skakat
Aff de hårda dunderslagh,

Then, som högt vill, störtes tilbaaka
Och faller i it bedröffligt qvaal.

3.

I stoorha haaff gå stoorha vågor,

Stormväder, klippor och hårdan vindh; Then, som klook är blifver hoos the låga Kiällor, som finnas i daalen sin.

4.

Har Phillis ey gods, och stoorha skatter, Så har hon dock thet iagh begiär. Then kiärlek, hon mig medh omfattar, Är migh fast mehr ähn gullet kiär.

5.

Man ståår offta för rikemans dörar,
Klappar och slipper dock sällan in;
Hoos Phillis iagh thet ey behöffver,
Ty iagh är hennes och hon är min.

6.

Bläncker hon ey aff gyllende stycken,
Så bläncker dock hennes ögons skeen,
Aldeles är hon effter mit tycke,

Fast hon för andra synes meen.

7.

Fast hoon ey ähr aff edell ståndhe,
Så är hoon dock aff thenna verld;
Har hoon ey myckit godz i landhe,
Så har hon dock thet iagh begiär.

8.

Then, som högt vill i lufften flyga
Mina vingar nå ey så högt,
Jagh låther mig fast öfvertyga,

Till henne är mitt hiärta bögdt.
Hvar een fölier sit egit sin,
Jagh kiär holler min herdarin.

X.

Een skiön vijsa

aff Salomons högha vijshet.

1.

Löhnligh sorgh och smärta
Haar migh betagit hårdt,
Thet yppas i mit hiärta

Och giör migh uppenbart.
Borta är min vän så kiär,
Stor sorg iagh för henne bähr.

I döttrar aff Hierusalem

Säger min vän att iagh är krank aff älskog.

2.

Hierusalem, Zions dotter,

Trösta migh i min nödh, Ty kaller min vän åter,

Elliest blifver iagh dödh. Utkorade vän ibland mång tusen, Hvar finner jagh henne igen?

3.

Såsom een roos i dalen,

Herlig som Tibero,
Så är min vän i saalen,
Liuflig som Isero,

Tu lilium convallium,
Ach tu min kiärha brudh.