Flytande såsom rosor
Är hennes mun aff mirrham, Guldringar med turcoser
Hafver hon på sin hand, Som een saphir i elphenben Pryd är hennes hals alleen.
Vändt om, vändt om, min kiärha,
Vändt om tu Solatium,
Lät see tin dygd och äbra,
Lät see ansichtet tit,
Vändt om min vän, kom snart igen,
Vändt om och vaar ey seen!
I döttrar aff. Hierusalem
Säger min vän, att iagh är krank aff älskog.
Nat och dagh iagh täncker uppå
Och haffver alz ingen roo, Huru iagh tigh medh ähran skall få Medh ähra hoos tigh boo. Ty tu äst migh skänckt Och aff vänner betänkt, Dock skal tin egen ähra Vara thig oförkränckt.
Annat iagh ey tänkia kan,
Tin vilia varha godh,
Kommer ther något annat fram,
Förråder tu meenlöst blodh.
Tigh haffver iagh så kiär
Ehvar iagh stadder är,
I skogh och marker gröna
Jagh omsorg för tigh bär.
Reent hjärta uthan arga list
Til tigh min hiärtans vän,
Jagh altidh bär oeh drager vist,
Giör migh thet samma igen.
Mit hiärta är hårdt spändt,
Til tigh allena vändt,
Med Veneris skarpa pijlar
Är thet igenom rändt.
Uthi allting är måttan godh,
Plagar vara it gammalt ord,
Men kiärlek hafver it annat modh,
Som mången haffver slagit till iordh.
lagh frucktar thet också,
Thet skall migh öfver gå,
För falska munnars tungor,
Som tigh migh skilia ifrå.
Löönar tu migh så illa igen
För sådan godh vilia min?
Theröfver må gråta stockar och steen
För sådan dårhet tin.
Tigh tyckes migh illa fast,
At iagh med en sådan hast
Mit unga lijff skall ändha
För sådan ovänners last.
Jagh veet een ört, så dägeligb och skiön,
Hoon ståndar i lunden fager och så grön,
Alt för then vinteren kall,
Skyler hon sin bladh all;
Hennes dygder är margfalleligh,
För andra är hon dägeligh,
Hvarföre älskas hon af migh.
Hon haar en dygd, iagh förtälia vill,
Hon giör mig frögd som vijn och strängaspeel,
Aff hiärtat röijer hon sigh,
När hon täncker på migh.
Christ gifve att hon tilväxa kan
Uti trohet och it fast sinn.
Thet önskar iagh försan.
Så veet iagh i sanning och förvist,
At iagh bekommer then gröna lilieqvist,
Till min hiärtans sundheet,
Med it sådant begiär,
At iagh henne förmerka kan,
Thertil hjelp migh then Helga And,
Giör migh it godt bijstånd.
Länger iagh nu ey fördöllia kan,
Uthan tilkännagifva för san,
Thet är een iungfru skiön,
Then iagh älskar i löhn.
Gudh gifve at hon förvaras kan
Uthi trooheet och fasta band,
Thet migh behaga kan.
Thet första iagh henne medh ögon mondhe see,
Aff glädie måndhe mit hiärta lee,
Ty vänder iagh migh till tigh
Medh sådhan kiärleeks jidh
Och giör medh tigh it sådant förbundh,
Som hållas skall aff hiärtans grundh
Nu och i allan stundh.
Et sådant förbundh vij bådha hade gjordt,
Thet samma ther aff kan bliffva spordt.
Then stundh iagh henne seer,
Brister mitt hierta aff vee,
Therom talte vij så margelundh,
Tå svaradhe hon aff hiärtans grundh:
Vale i allan stundh.
|