XIII.

Een Vijsa,

sjunges såsom: Frögda tigh tu Christi brudh.

1.

Jagh stoorlig bekymbrat är

Aff then sorgh, iagh dagligh bär
För eder, min hiärtans kiärha,
Som iagh ey kan umbärha;
Then stoora sorgh och mödha
Tvingar migh vist til dödha.

2.

Vist hafver iagh edher så kiär
Ehvar iagh stadder är,

Mit biärta I bafven at giömma,
Jagh kan eder aldrig förglömma.
Then stoora sorgh och mödha
Tvingar migh vist til dödha.

ཉ་

Edert ansichte, dägeligt och täckt,
Thet haffver mit hiärta upväckt,
Til eder i alla stunder,

Medb kiärlek margelundha,
Iagh lyster hoos eder bliffva,
I kunnen min sorgh fördriffva.

4.

la, när vij senast taltes vidh,
Fick iagh een hiertans qvidh
Uthi mitt hiärta och sinne,
Dock skolen I ey annat förnimma
Ähn troohet och dygd och ähra,
Som en trogen vän ́bör vahra.

5.

Ty alt som en örtegårdzsängh,
Som är medh rosor bemängd,
Så låter I eder finna

Medh ärlight tuckt och sinne,
Alt som een iungfru böör vabra
Emoot sin hiertans kiähra.

6.

It troget hiärta förvist
Til tigh min lilieqvist
Skal iagh altijdh draga
I alla mina lijfzdagar,
Ty ingen skal oss åtskilia,
Altså är thet Gudz vilia.

7.

Then kiärleek, iagh til edher bär,
Theröfver Gudh vittne är,
Som allas hiärtan ransakar,

Löhnligh och uppenbarligh
Låter edher ingen förförha
Eller moot sunt sinne giörha.

8.

Thet bliffver stoor sorgh och grååt,

Om vij skolom skilias åth,

Jagh måtte allena bliffva

Uthi stoor sorgh och qvijdha,

Gudh styrke i thetta elendhe

Och gifve min sorgh een good ändbe.

9.

Dock önskar iagh länge skee,
Hvarannan kiärleek betee.

Gudh hielpe oss snart tilsamman,

At leffva medh frögd och gamman,
Och sedan effter thetta lijffvet

Evigt hoos Gudh förbliffva.

XIV.

Een Vijsa,

under thon: Hemligh stodh iagh een morgon.

1.

Jagh stodh migh up een morgonstundh

Uppå een lönlig stadh,

Jagh hörde it så ynkligt klagh,

Huru een skiön iungfru badh.

Hon badh sin kiärha, godha vän,

Ty han ville bortfarha,

Och aldrigh komma igen.

2.

Hoon spordhe honom till medh qvijdha

Så ynkeligh var hennes lååt,

Om the skulle samman blijffva

Eller enteligh skilias ååt.
Thet ville hoon nödigt see,

Ty badh boon honom lijsa
Sin hiärtans sorgh och vee.

3.

Hoon drogh honom i minne,
Thet han tilförne hadhe sagdt,
Och straffade hans hårda sinne,
Han skulle therpå giffva akt.
Hoon ville holla thet fast,
Han henne skulle troloffva

Och baffva uthan last.

4. (Virgo.)

Hvar är then stoora lofven,
Som tu sadhe mig til?
Migh tyckte thet ville doga,
Ty lyste migh bliffva hoos tigh,
Nu vil tu svijka migh,
Thet går migh aldrigh aff sinne
Huru iagh haffver älskat tigh.

5. (Juvenis.)

Mit väsende är nu förfallit,
Iagh måste aff landet fly,
Öffvergiffva med allo
Både folck, huus och by.
Ångest giörs och qvaal,
Faare nu väll, skiön jungfru,
Vij ändom nu vårt taal.

6. (Virgo.)

Ach, hvad gåår edher till meena

-

Til honom talar hon så

Att I låter migh allena?

Stoor ångest gåår migh uppå!

Ach, bliffver nähr migh een tijd,
Hvad edher helst kan fattas
Vil iagh skaffa medh ijdh.

7. (Juvenis.)

Hör til, min hiärtans kiärha,

Thet ingalunda skier,

Om iagh nu hoos edher vore,

Thet giorde migh sorgh och vee;

Ty vij skolom skilias åth,
Om iagh edert goda förslöste,
Fingen I sorg och gråt.

8. (Virgo.)

Skal thet så äntelig vara,
At I skolen fly aff land,
Så vil iag medh eder draga,
Ehuru mig går i hand,
Antingen illa eller väll,
Och om I migh thet neekar,
Så giören i migh oskiääl.

9. (Juvenis.)

Thet må tu intet åstunda,

Thet tu faller uppå,
Thet dock ingalunda
Effter tin vilia gåår.

Tagh thig it annat sinn,
Vij måste nu åtskilias,

Räck mig hijt handen tin.

10. (Virgo.)

Ach, är thet tin troo och ähra,

Som tu haar loffvat migh,

At ingen oss skulle skilia

Uthan döden visserlig.

Vee migh then tijd och stund, Som iagh blef så bedragen

Uthaff tin falska mund.

11. (Juvenis.)

Lät aff medh thenna klagan,
Ynkeligh sorgh och gråt,
Torcka bort tina tåårar,
Tagh tigh een annat lååt.
Thet kan dock lijtet förslå,
Thet fins väll många i verlden,
Som löösa tin bjertans åtrå.