XIII. Een Vijsa, sjunges såsom: Frögda tigh tu Christi brudh. 1. Jagh stoorlig bekymbrat är Aff then sorgh, iagh dagligh bär 2. Vist hafver iagh edher så kiär Mit biärta I bafven at giömma, ཉ་ Edert ansichte, dägeligt och täckt, Medb kiärlek margelundha, 4. la, när vij senast taltes vidh, 5. Ty alt som en örtegårdzsängh, Medh ärlight tuckt och sinne, 6. It troget hiärta förvist 7. Then kiärleek, iagh til edher bär, Löhnligh och uppenbarligh 8. Thet bliffver stoor sorgh och grååt, Om vij skolom skilias åth, Jagh måtte allena bliffva Uthi stoor sorgh och qvijdha, Gudh styrke i thetta elendhe Och gifve min sorgh een good ändbe. 9. Dock önskar iagh länge skee, Gudh hielpe oss snart tilsamman, At leffva medh frögd och gamman, Evigt hoos Gudh förbliffva. XIV. Een Vijsa, under thon: Hemligh stodh iagh een morgon. 1. Jagh stodh migh up een morgonstundh Uppå een lönlig stadh, Jagh hörde it så ynkligt klagh, Huru een skiön iungfru badh. Hon badh sin kiärha, godha vän, Ty han ville bortfarha, Och aldrigh komma igen. 2. Hoon spordhe honom till medh qvijdha Så ynkeligh var hennes lååt, Om the skulle samman blijffva Eller enteligh skilias ååt. Ty badh boon honom lijsa 3. Hoon drogh honom i minne, Och baffva uthan last. 4. (Virgo.) Hvar är then stoora lofven, 5. (Juvenis.) Mit väsende är nu förfallit, 6. (Virgo.) Ach, hvad gåår edher till meena - Til honom talar hon så Att I låter migh allena? Stoor ångest gåår migh uppå! Ach, bliffver nähr migh een tijd, 7. (Juvenis.) Hör til, min hiärtans kiärha, Thet ingalunda skier, Om iagh nu hoos edher vore, Thet giorde migh sorgh och vee; Ty vij skolom skilias åth, 8. (Virgo.) Skal thet så äntelig vara, 9. (Juvenis.) Thet må tu intet åstunda, Thet tu faller uppå, Tagh thig it annat sinn, Räck mig hijt handen tin. 10. (Virgo.) Ach, är thet tin troo och ähra, Som tu haar loffvat migh, At ingen oss skulle skilia Uthan döden visserlig. Vee migh then tijd och stund, Som iagh blef så bedragen Uthaff tin falska mund. 11. (Juvenis.) Lät aff medh thenna klagan, |