0, högste Gudh och herre boldh,
Min suck til tigh iagh ställer,
Iagh veet tu haffver alting i våldh,
Hvart verlden vijker och vänder,
Säter iagh all min lijt til tigh,
Iagh veet at tu kan hielpa migh,
Min glädie månde tu vaara.
I verlden haffver iagh ingen tröst,
Thet vestu, herre Gudh, allena,
Stoor sorgh ligger uthi mit bröst,
Klaffare giöra migh til meena;
Men Gudh ähr migh een faster borgh,
Yncka migh doch öffver min sorgh
Och giöre therpå een godh ändhe
Nu moste jagh skilias från tigh, o verld,
På tigh iagh migh ey meer förlåter,
Aldrigh baffver tu varit migh kiär,
Migh haffver tu kommit til at gråta;
Stoor sorg och harm har tu migh giort,
Thet har iagh offta medh ånger spoort.
Gudh trösta migh elendha!
Men, herre Gudh, iagh prijsar tigh,
Som migh een vän dock har giffvit,
Medh thina nådhe styrck thertil migh,
At iagh vedb stadigt sinne kan bliffva.
Hvadh klaffare the baffva sagt,
Therpå vil iagh ey giffva ackt,
Iagh veet väll klaffares lister.
Deet måste vaara een ynckeligh lååt
Och een stoor biärtans våndha,
Ingen kiärleek är utban klaffares haat,
Ty måste iagh stoor förtreet uthståndba;
Men ther vedh tröstar iagh migh meer,.
Hvad Gudh förseer, thet visserligh skier,
Eendoch thet dröier länghe.
O, klaffare, veste tu thetta,
Hvad vij hvarandra haffva låfvat,
Thet giorde tigh vee uthi tit hiärta,
Som thet vore spent i klåfva;
It stort förbundh haffva vij giort,
Aldrigh skal iagh rygba min ordh,
Iagh lååter then högsta Gudh rådha.
Om thet än skulle hendha så,
At vij skulle från hvaran skilias,
Dock kan thet ingen emot Gudh stå,
Alting skier effter hans villia.
Iagh veet thet väll, tu äst migh kiär,
Ehvar iagh är fier eller när,
Kan iagh tigh aldrigh förglömma.
Iagh bedher nu, min hiärtans vän,
Tu vest iagh tigh myckit godt unnar,
Bevijs migh tin troobeet igen
Och troo ey klaffares tungor,
Tu veet vell hvadh iagh lijdit haar, Och likväll stadigh bliffva qvar
I troheet, som tu haffver förnummit.
Min vijsa iagh nu ändha vill,
Hoon är iord een godh vän til ära,
Mit hiärta frögdar intet speel,
Ingen lust vil iagh meer begära,
För än Gudh giffver migh then vän,
Som iagh bidher effter allen,
Gudh låte migh then veen bekomma.
Roopa til Gudh, min siel, medh flijth,
Lät heeta tårar rinna,
Roopa högt, min siel, ty nu är tidb,
Lijt ey på verlden thenna.
Uthi mit sin, o Herre min,
Är iagh bedröffvat svååra,
O Jesu kiär vare migh när,
Ty iagh nu fäller tåårar.
Ach, mina vänner migh ifråå
Falla och till stoft bliffva,
Men iagh måste bedröffvat gåå
Och kan ingen tröst finna.
Min faar och moor i svarta iordh
Ligga för rutna bådha,
Så och min ungdom till studium kom
Hålla och skulle rådha.
Giff Gudh at iagh moste een gångh
Them åter igen finna,
I glädie stoor medh änghla sångh
Och såsom soolen skijna,
Min tröst är thet när eller fier
Thetta visserligh hendher,
Ty ställer migh iagh i thenna dagh
Uthi Gudz heliga hendher.
Uppå honom iagh trösta skall
Och migh til honom hålla,
Han hielper migh ifrån all fall,
Sigh fadher alltidh kallar,
Han är migh blijd i allan tijd
Then faderlösa hielper,
Fast thenna verld medh all sin flerd
Skiemmer och nidher stielper.
Alla menniskiors leffverne
Ähr liknat vedh blomstret skiōna,
Om morgonen på markene
Står thet medh bladhen gröna,
Om afftons tijdh faller thet nidh,
Ty thet varder aff slagit,
Alt så förvist är, dödens list
Menniskiorne borttager.
|