10.

Om vänner och slägt migh ännu ville förgiāta,

Och tyranners mund mit köt och blodh upata, Så kan dock ingen tin hiälp och nåde utmäta,

Ty iorden tin pall är och himblarne äro tit säte.

11.

Ta äst een Gudh, som tin ord aldrigh kan rygga,
På tigh vil iagh therför' fast tro och bygga,

Så är min siäl, lijff och tanckar trygga

Som een konung, som haar för sitt slott en fast brygga.

IX: 20.

XXXIV.

Then 42 konung Davidz psalm.

1.

Såsom effter vatnet kalla

Hiorten skrijar medh högt liudh,

Altså giör min siäl medh alla,
Roopar til tigh, Herre Gudh.
Til tigh hon nu längtar först,
Ther bon lijder mycken törst,

Men nähr skal iagh thertill kunna
Skodha tit ansichte fromma?

2.

Dagheligh migh mina tåhrar

Spijsa såsom maat och brödh.

Nähr som iagh hörer the dåbrar
Säija: Hvar är nu tin Gudh?

Mit hierta tå brista må,

Men jag vill i Herrans huus gåå,

Medh tit folck tigh ther loffsiunga,
Prijs giffva medh min tunga.

3.

Min siäl, hvij vil tu tigh så plågha
Och ängelas så iemmerligh?

Troo på Gudh aff all förmågha,
Then iagh tackar innerligh,

Som migh altidh bistånd giör,
Och jagh medh min ögon seer.

Gudh, min siäl sigh hårdt bedröffvar
Grämmer och giffver sigh öffver.

4.

Men jagh täncker på tigh, Herre,
I thet landet vidh Iordan,
Vidh thet berget Hermion fierran,
På thet lilla bergetz plan.
Diupen hvar andra och så
Sin meningh låtha förstå,

Theras böllior högt brusa

Och öffver mit hufvud susa.

5.

Tina vattuströmmar alla

Och thess bölior alla slät

Högt öffver mit hufvud falla,

Dock hugsvalar migh vist thet.

Gudh hielper migh om dagen så,

Iagh om natten säija må,

Och honom storligha prijsa,
Som migh alt godt bevijsar.

6.

Gudh min klippa vil iagh kalla
Och säija: Hvij förgätes iagh?
Fienderna migh öffverfalla

Och förfölia dagh från dagh;
Theras håån, iagh aff them fåår,

Som svärdet in i hiärtat går,

Thet split the dageligh driffva:

Skodha hvar tin Gudh mon bliffva!

7.

Min siäl, hvij vil tu tigh så plågha
Och ängslas så iemmerligh?
Troo på Gudh aff all förmågha,
Then iagh tackar innerligh,
Som migh hielp och bistånd giör
Genom sitt ansichte klaar.

Gudh, min siäl sig hårdt bedröffvar
Grämmer och giffver sigh öffver.

XXXV.

1.

Lärkians sång ähr icke läng,

Nähr regn och storm henne tvingar;
Nähr soolen skijn haffver hon sin gång,
Hon lättar fast up sina vingar.
Gudh giffve, all sorg kunde snart vändas i glädie!

2.

Aff alla foglars art och natur

Seer man, när väder vanckar;

The sittia sorgfulla uthi sin buur

Och haffva bedröfflighe tanckar.

Gudh giffve, all sorgh kunde snart vändas i glädie!

3.

Uthaff thet liuffligha solens skien

Frögdas all tingh medh stoor gamman,

Nähr thet försvinner lijda the meen

Och äro bedröffvat tillsamman.

Gudh giffve, all sorgh kunde snart vändas i glädie!

4.

Rät så, när lyckan vänder sin gångh
Och gömmer sit ansichte blijdba,
Måste menniskian lijda stoor tvångh

Och högeligh sucka och qvijdba.

Gudh giffve, all sorgh kunde snart vändas i glädie!