21.

Ja girighet är til alt ondt en root,
Som och apostelen skrifver,

Falskt vittne som bär, står sanning emoot,
Ur land gudzfruchtan hon drifver,

Allena then ena til hand och foot

Al fredh och sämia kullrifver.

22.

Then siälen har kär, förachtar alt gull
Och söker altijd Gudz ähra,

Fast verlden hon är af ondska så full,
At hon ey orkar mer bära,

Hvem undrar, frid dundrar och slår all kull,
Ther een vil ensam alt skära.

23.

Ty seer man at haat gemenligen fins
Emillan nabor och fränder,

Oft sökes och maat ther kocken ey mins
At tvätta diskar och händer,

För många nu prånga, men knapt en bins,
Som tvist bland bröder uptänder.

24.

I spinnelens vääf snart fasna the små,
Men stoora flugor uthflyga,

Mång listigh en räf, som gåsen vil flå,
Kan stilla krypa och smyga,
Ehr achten, ehr vachten för fiender två
I länder, fromma och blygha.

25.

I hafven een troo, ett hopp och ett doop, Nordländske konungarijken,

Så byggen itt boo och hållen ihoop,

Aldrig från enighet vijken.

Med tijden I qvijden om faat och stoop,
Om I hvar andra besvijken.

26.

Ja byggen ett torn så högt under sky,
At thet kringskådar siöstranden,

Rog, hvete och korn så släppen uhr loy (by?),
At mat ey föres uhr landen,

Förachten then prachten, then seden ny, Som låckar brödet uhr landet (handen?).

27.

Ey gäller meer pracht med gångare gråå,
Mod blodh nu gäller, nu mandom,

Här gäller en iagt med brynian blåå
Och hvad som skärpes aff handom
Ehr achten, ehr vachten för fiender två,
I, som han hunger i landom.

28.

Thet är en ond ardt med pijper och pracht
Hvar affton föras til senge,

Man kommer och snart på spodt och förakt
Uthaff the ondas omgänge.

Var tuchtigh, gudfruchtig, therpå är macht,
Om tu vilt lefva väl länge.

29.

Aff högmod och stååt blijr ingen man god,
Men mången kommer på kneken,
När hanen blijr vååt, så fäller han mod
Långkåpan rijfves i leeken,

Oft' hötes och stötes uhr näsan blodh,
Som närmast sitter vid steeken.

30.

Hvij spitzar then skägg, som orkar ey gåå,
Hvij äre gamble män kåta ?

Hvij målas then vägg, som orkar ey ståå,
Kan färgen något och båta?

Bijet svärmer, ull värmer, och vinteren gråå
Han skärper dropparna vååta.

31.

När vädret blåås sött och skogen ger lucht Och åkren andas om natten,

Och gräset är blött och blomsteret smucht, Tå dantzar lille leekatten,

Men kiölden geer bölden och een kall frucht Och byter mössa för hatten.

32.

Haf verlden ey kär, hon svijker titt hopp,
Hon hafver mången uthblåttat,

Fast gammal hon är hon hinner sitt lopp.
Hon hafver mången uthtrottat,
Högfärden och verlden som siäl och kropp
Sigh fast tilsamman har rättat.

33.

Stoor synd then giör, som tager i hand,
Thet Gudh sjelf bjuder förkasta,

En öfverheet böör försvara sitt land
Och nödigt ändras antasta.

I högden är frögden och fridligt stand,
Tijt böör hvar skynna och hasta.

34.

Och mindre konst är at slippa ett vaad,
Än ther som strömmarna brinna,
Ey mindre konst är försvara en stad,
Än honom öfra och vinna,

Then trafve ey snafve vid hvar steenraad,
Som öfver skogen vil hinna.

35.

Then siälen är vijs och väl värd beröm,
Som söker himmelska håfvor,
Mång söker sig prijs med fabel och dröm
Och mång med skiäncker och gåfvor,
Ty qvijdes och strijdes på land och ström
Och freden spännes i klåfvar.

36.

Om våhren, tå Gudh skop himmel och iord,
Var tijden stilla och frommer,

Strax brudgum och brud förglömde Gudz ord,
Förgick then fägersta sommar,
Märck orden, på iorden är frijd förgiord,
Och aldrig stadig mehr kommer.

37.

Och verldennes värck uthlupit strax är,
Nu är then sidste minuta.

Ja, thetta väl märck: Åt ändan alt bär,
Al ting nu trottna och luta,

Söök hyllest, gör fyllest för titt besvär,
Nu är terminen och uthe.

38.

Then dag nu upgåår, i affton förgås
Och lyser inga städz meera,

Thet åhr, tu nu fåår, seen aldrig meer fås,
Gudh råder om tijderna fleera.

Allena then eena råår låås och båås,

Som alt kan eensam regera.

XLI.

Epitaphium

in obitum

LAURENTII WIVALLII,

a semet ipso compositum.

Adam var vår första far och Eva vår första moor,
The dödde bort, lemna oss qvaar i nödh och elände stoor.

En kort tijdh vår lijfstijdb är,

Full mädh oroo, sorgh och besvär.
Växer seent, män faller snart,
Fager först, seen bleek och svart,
Alt som en roos i en grön daal,
Hon ståndar vedh en skoghslund svaal,
Vedh en bäck, kall, diup och strijdh,
Prålar först om morgons tijdh,
När som solen skönt opgår
Och ännu daggen i gräset står,
Göken gaal och foglesångh
Höres kringh om iorden långh.
Men när som qvällen blå
Faller in, och hvar vill gå
Dijt han roo och hvijlo får,
Och solen ned i skogen går,
Då ligger roos vissnat och bleek,
Mister sin lust och fagerleek,

Trampas nedh och skämmes borth,
Altså är och vår lijfztijdh kort.

I dagh ästu ungh, sköön, karsk och rijk,

I

morgon dödh och kalnat lijk.

Världzens hopp är stoft och mull,

Vij stå op och falla omkull.