Alt som een röök kringh luften föres,
Skuggan hijt och dijt röres,
Så ähr vårt hopp i thenna världh,
Iaa, värlsens gunst ähr ijdel flärdh.
Tu, som här brokot går
Och fast uppå tin mädhgångh står
Sprättar foot och vinckar handh,
Drijstar på tin härkompst och standh,
Tyckes vaara högh och sköön
Och försmår the armas böön.
Om sjukdom kommer, geer tigh knäpp,
Då stultar tu mädh staf och käpp.
Om dödhen kommer, geer tigh slängh
Då söker tu mädh grååt till sängh,
Tigh straxt faller handh och modh
Kroppen rys och stelnar blodh,
Rösten gömmes och darrar handh,
Bleknar mun och tittrar tandh,
Mång heet tåår och droppa trin
Faller tigh på bröst och kin.
Mången suck och pust tu geer,
Kringh om titt huus och hushåld seer,
Tecknar tyst och sörier fast,
At tu skalt hädan från mädh hast.
När tigh då kommer dödzkamp svår,
Han trycker bröst och krymper lår,
Då skodhar tu fasligh omkringh,
Glöm tå ey bort thet besta tingh,
Upsyn mörk och läppar bleek,
Räcker hand och glömmer leek.
Svartnar been och sträcker kropp,
Mädh stoor sorgh gifs andan opp.
Ia tu, som andra vill försmå,
Gack bak om muur i kyrkiovrå.
Statt, skoda på beenkaflar hvijt,
Tänck: Mon iagh een gångh kommer hijt?
Märk, om tu ther skodha kan,
Hvem var här een rijker man,
Hvem var drängh eller kungh,
Hvem var gammal eller ungh,
Eller hvem här moste tiggia gå
Och ofta baak om dörren stå.
Dher en fattigh maat och dryck då
Kunde ey medh böner få,
Uthan måste hungrigh från porten gå.
Ia tänck, hvem trodde att then man,
Som bär vaar så rijk och gran,
Liggia skulle här så stygg,
Torr i mun och smaal i rygg,
Eller een grangärning stålt
Hafva skulle här så kålt,
Eller then, som lustigt qvadh,
Skulle liggia här som benaradh,
Eller then, som var så spotsk och gill,
Vrängde rätt mädh svaren ill,
Hönisk ordh och vrångh doom gaf,
Fattigt folck och androm af
Gård och grundh mädh orätt togh
Och altijdh åth ofärdh logh,
Vred sin mun och sågh på snee,
Mälte alt medh spott och spee,
Skrytte stoort och som ulf tööt
Och på krogh som leion rööt.
Lyste vidt medh lopp och län,
Sadhe sigh få lefva än
Tusend åhr i vällust stoor,
Men döön säger: Nu från verlden forth!
At han nu ey mehra fins
Eller godt af godo mins,
Uthan tå, seen han är dödh,
Kan ske hans siäl i evigh nödh.
Långt fram man väl täncker här,
Man tracktar högdt, män döön skär
Af vårt lopp och slår oss neer
Och gömmer oss i iordens leer.
Then, som uthi silke gåår,
Gör döön svart, brun, bleek och blåå,
Then, som vill ha världen all,
Stoppar döön i iorden kall.
På een sandh och på en ijs
Bygger ey then', som är vijs,
Ty vädret strax slår honom kull,
Så ähr ock then som sölf och gull
Samkar samman och meenar fåå
Möijeligh ther medh omgå.
Arfvegodz verlden ey ähr,
Falskt ähr alt, som hon tigh svår
Emoth döön och dödzens kraft
Gäller hvarcken mood eller mackt,
Ingen ört i trädgårdh tin
Och ingen konst af medicin.
Then, som mäst här undrar på,
Tör döön och intill then gå,
Som har för sin döör strängh vackt och vårdh, Graf och muur rundh om sin gård.
Döön är döf och alldeles blindh,
Sölf och gull slår han i vindh,
Kungh och bonde gör han lijk,
Han taar fattigh så väl som rijk,
Intet låss för döön står,
Igenom vackt och muur han gåår.
Ja sitter tu än vedh bordet gran
Kräsligh medh vijn och speel vid hand,
Tänch döön står bort uthi een vråå,
Han peekar fram mädh fingren blåå,
Han leer åth tigh och veet titt prål,
Han stöter tigh mädh sin hand snål.
Han säger: Kom titt glaas nu ähr
Luppit uth, tin stundh är näbr.
Prakt och prål lägg tå nu af
Och fölgh medh migh nedh i en graf.
Dijt som kalt och kulit ähr,
Tu får ey länger lefva här.
Gör färdy thin krop så väl
Att seen ey plickta skall tin siäl.
Tu får ey krypa bak om bool,
När tu skalt ståå för Gudz domstool,
Här tu braskar en kort stundh,
Ackta, tiuut ey i evigh afgrundh.
Then vällust ähr och fast kall,
Som så dyrt betalas skall,
Och när tu äst lagdh i mull,
Då har tu misst all världsens gull
Alt titt goda blijr här qvar,
Och ingen tingh tu mädh tigh har,
Utan läggs i kista trångh
Och bärs uth medh sorgh och sångh,
Och väl innan tijden korth
Ästu platt förglömder borth.
Tin hustru tar seen en annan man,
Alt titt goda seen brukar han,
Titt blijr bytt blandh mången, som
Tigh en gångh ey tänckte om,
Som tu mädh mödo hafver samkat
Och ther om haft fast andra tanckar.
Män märck huru nu gåår,
Titt samblade godz en oskyldh får,
Effter tin dödh ey frågar så
Huru mädh tin barn skall gå,
Hvem efter tigh skall barnen mata,
Moor them älskar, styffar them hatar.
På them tör och gå så stoor nödh,
Titt röda gull går uth för brödh,
Slijkt til at förvänta
Ähr fast svårt att eftertänkia
Att barnen kär, som äro små,
Sin faders gods ey kunna få,
Uthan lemnas i så stoor nödh,
The mista både gull och brödh.
Slijkt betänck och troo tu migh,
Thet röön en annan, så går och tigh.
Döön ähr en brusande bäck,
Som vi sku öfver alla slätt.
Iagh vandrar nu öfver then spångh
Ther alle, som färdas, ha öfver sin gångh.
Iagh kastar nu, som ordspråk lyder,
Käppen från migh till en af edher.
I storan hoop käppen han måtar,
Ingen veet ho först han råkar.
Then stöten fåår, troo tu man migh,
Han tagher vist illa vedh sigh.
Dödsenz pijl ähr skarp och gäf,
Then, skutin blijr, bleknar om näf,
Då hiälper ey någon mothvärn,
Döön skiuter kull, mädh fötter spiärn.
Hvar man mäst veet, hvar han är född,
Män ingen veet hvar han blijr ödd.
För än han hädan bör,
Och man sist efter prästen spör
Ty döön ähr viss som ett förbundh,
Dock oviss ähr oss tijdsens stundh.
Hvarföre då ähr så hon?
Dherföre så att hvar person
Altidh skal vahra beredd,
Hvar tijma, stundh och ögnableck.
Mångh frisk och sund til hvijlo går
Som aldrigh op af sängen står;
Som tu nu seer, han somnar här,
Vaknar dock ey för än annor världh.
Hielp oss, vår Gudh, aff all vår nödh Och fräls oss från een ond brådödh, Gudh gifve oss een saligh stundh. Dhet önske hvar aff hiertans grundh.
Optima speculatio est mortis meditatio.
|