III. Om hoflefnaden. Sonnet. Hofvet är ett tillbåld, der odygd triumpherar, Der gode seders fiend' för andra alt förmår, En siöö, der i förnuft nedsiunker och förgår; In summa: medh alt ondt man der stoor handell drifver, S:t Peer om detta alt oss stoort exempel gifver, Han var man en gång der, strax nekade han Gudh. IV. Uppå printz Carls första biörniacht. En hielt' digh afat haar, din förfäd'r hieltar varit Det hebla verlden vehl och öfver nok erfarit, O, Sverges enda printz, ditt unga hielte modh Hvadh troo du icke giordh', om någon tedd' sigh fram, V. Öfver Carl XII. Sonnet. 0 st store konung Carl, som styrer Sverges länder Du ökar ditt beröm med mildhet, tapperhet, Med vijshet och förstånd, att hvar det sijr och veet, En maaklös conduit, en stoor försichtigheet, Den bästa penna måst det visligt låta blifva, Hon stannar mitt på väg och hinner intet dijt. Hvad vill då min förmå? Dock än ett ord här skrijfs: Du segrar offtar ey än lägenheten gijfs. VI. Inscription på dhe stycken, som i Östersiön uthur Större Chronan upfiskades A:0 1683 och sedermehra omgôtes, såsom dhe då hans grefl. excell:ce Hans Wachtmeister blefvo tillstelte, iempte een mechta stoor hoop andres öfver samma materia hafde infall, som hans excell:ce då derom anmodade. På Cronan vaar jag förr, en crona att försvara, Med henne råkad' iag olycklig uthi fabra, Kung Carols crona nu igen till tiänst och Wacht VII. Öfver Carl XII. 1. Hvem är den kung, som hvar så fruktar, Den, hvilkens oförlijklig' mod 2. När denna stora kung marscherar, 3. Sij denna af halfgudars släckte, Såg Gudh Mars heel mordfull skijna |