Sidor som bilder
PDF
ePub

III.

Om hoflefnaden.

Sonnet.

Hofvet är ett tillbåld, der odygd triumpherar,

Der gode seders fiend' för andra alt förmår,
Ett fält, som altijd dhem lettferdigom yppet står,
Der falskhet, lust och flärd uthöfver dygd regerar,
Der man af lykkan ett bedrägligt öde får,
Hvar orettfärdigheet sig teer och stetz förmerar,

En siöö, der i förnuft nedsiunker och förgår;
Oskuld ey finner der den ringsta säkerheet,
Ett rum är deth, der man af sanning intet veet.

In summa: medh alt ondt man der stoor handell drifver,
Den klokaste ey der är säker om sin bud.

S:t Peer om detta alt oss stoort exempel gifver,

Han var man en gång der, strax nekade han Gudh.

IV.

Uppå printz Carls första biörniacht.

En hielt' digh afat haar, din förfäd'r hieltar varit

Det hebla verlden vehl och öfver nok erfarit,

O, Sverges enda printz, ditt unga hielte modh
Dett vijssar allered'n, du är af deras blodh.
Den späda hand kan knafft ennu gevebret föra,
Så månde man med lust och medh förundran höra,
Hur du det brukat så, och lagd frijmodigt an,
Att man det nappast hört af gammal öfvat man;
Den villa biörnen, som plä effter rofvet glupa,
Han måst' på första skått för dina fötter stupa,

Hvadh troo du icke giordh', om någon tedd' sigh fram,
Som mehra vor' än han? Den blef som han till skam.
Att säija medh ett ord: Dett är iu ganska mycke,
Att första lährproff ditt är största mästerstycke.

V.

Öfver Carl XII.

Sonnet.

0 st

store konung Carl, som styrer Sverges länder

Du ökar ditt beröm med mildhet, tapperhet,

Med vijshet och förstånd, att hvar det sijr och veet,
Han måst fast han ey vill till undran bli uptänder.
I alla saker, som du taager dig för händer,

En maaklös conduit, en stoor försichtigheet,
Ett prompt uthförande, en fast ståndachtighet
Dhe föllias stadigt åtb, hvartut ditt anslag länder,
Så att med orden man mehr nepplig kan beskrifva,
Hvad du uträttat har i en så kortan tijd,

Den bästa penna måst det visligt låta blifva,

Hon stannar mitt på väg och hinner intet dijt. Hvad vill då min förmå? Dock än ett ord här skrijfs: Du segrar offtar ey än lägenheten gijfs.

VI.

Inscription

på dhe stycken, som i Östersiön uthur Större Chronan upfiskades A:0 1683 och sedermehra omgôtes, såsom dhe då hans grefl. excell:ce Hans Wachtmeister blefvo tillstelte, iempte een mechta stoor hoop andres öfver samma materia hafde infall, som hans excell:ce då derom anmodade.

På Cronan vaar jag förr, en crona att försvara,

Med henne råkad' iag olycklig uthi fabra,

Kung Carols crona nu igen till tiänst och Wacht
Haar Mestarns kloka hand mig uthur fahran bracht.

VII.

Öfver Carl XII.

1.

Hvem är den kung, som hvar så fruktar,

Den, hvilkens oförlijklig' mod
Och tapperheet dem alla tuchtar,
Som hans rättmätig' mod motstod?
Är det den berömd' Alcide,
Etter den i verlden vijde,
Som full ung, doch oförsagd,
Jempt' Egypten och Lijbien
Hundra folkslag i Apien
Fordom under välde lagt?

2.

När denna stora kung marscherar,
Och framför honom eld och fyr,
Så tycks han verlden vill regera
Att hon skattskyldig honom blijr;
Men han vill ey annat skaffa,
An den orättfärdig' straffa,
Fromhet och rättrådighet
Denna bjelten heel omgifva;
Så kan han förliknad blifva
Vid kung Adolphs qvalitet.

3.

Sij denna af halfgudars släckte,
En prince, som utaf dygd består,
Ja hvilkens ålder sig knapt sträckte
Ännu intill det tiugond' åhr,

Såg Gudh Mars heel mordfull skijna
Och hans stora hierta brinna

« FöregåendeFortsätt »