Om Christi hielp från synd och all nödh,
Om seger öfver diefvul och dödh,

Här aff man lärer, at troon alleen,
Gör oss salig och från synden reen.

SCENA I. Philomates, Locrates, Panoenus.

Philomates.

Hör, min broder, hvad iagh förnimmer,
Vår fader sin kranckdom ey förvinner.

Locrates.

Panocne, så löp tu strax behänd
Til herr Hieronymum, väl erkänd,

Bedh honom i thet helga intent
Meddela vår fader sacrament.
Gack medh thet samma til kyrckegård
Och bähr medh tigh hijt then dödebåhr.

Panocnus.

Junker, iagh thet alt beställa vil.
Skal iagh och hafva lijkkistan til?

SCENA II. Virtus. Fides.

Virtus.

Min syster, Fides, iagh haar tigh sagt,
Om en man, som var nästan försagd,
Som hade i sin blomstrande tijdh,
Varit gudfruchtigh, dygdigh och blijdh,

Til des han fick rijkedomar nogh,
Strax han sedan i dygder afftogh,

Bleff öfverdådigh och myckit stålt,
Men nu är han uthi dödzens våld.
Ty beder jagh tigh, min syster kär,
At tu ville vara honom när

Nu uthi denna hans sidsta tijdh,
At Gudh vil vara hans fader blijdh,

Honom hans synder tilgifve

Och hielpan til ett evigt lijfve.

Fides.

Ja, syster, thet vore godt och lätt,
Then högmodige så slippa slätt,

Som i svalg och fråss' är fördruncken
Och med verldz vällust nedersuncken,
Både migh och tigh haar förachtat
Och Herrans ord såledz förkastat;
Utan thet så först måtte skee,

Han sigh medh ånger ville betee,
Gudh honom den man täcktes unna,
Som sådant honom mon förkunna.

Blifver iagh då dijt inviterat,

Skal han väl snart varda salverat.

Virtus.

Ach, syster, lät oss nu medb hvar ann'
Föllias åth dijt til den samma man,

Rätt snart, förr än hans grymme ovän,
Satan kommer at göra oss mehn.

SCENA III. Satan.

Satan.

Jagh vil här något sittia nider,
Mine tracter at omsee vijdar',

See här baar iagh ett långt register,

Fult medh synder och stora brister,

Som Hecastus skal här förnimma,

Hörer nu på båd' man och qvinna:

Först bleff ban spotsk, högfärdigh och stålt,
En drinckare, öfvad' stort Gevalt,

Sedan i sin rijkdom lefde frij,

Medh vällust, ocker och skinnerij

I handel, svor, lögh, slogh myckit feelt,
Mångom til armod, skad' och nachdeel,

Gudz ordz lastar' och försmädar',

Mång ehrligh man affryckte kläder,

Brukade hordom och mehneederij,
Förtryckte armom medh tyrannij,
Det andra vil iagb än förtijga,
Medh slem otucht medh dreng och pijga.

SCENA IV. Sacerdos, Hecastus.

Sacerdos.

Hecast', vil tu för Gudh tigh skrifta,
Vil iagh på Gudz vägnar tigh skiffta
Nu thet högvärdiga sacrament,

Tigh til en tröstefull saligh end',
Så frampt, om tu kan nu troo förvist,
At för tigh haar lijdit Jesus Christ,

Then aff jungfru Maria bohren,
At tu ty äst Gudz barn uthkoren.
Hecastus.

Ja, vist hafver iagh thet förr hördt
Vara i predijkan väl uthfördt.

Sacerdos.

Ey nogh är medh thenna confession,
Lijka som en verldzligh person;

Tu måst medh alt titt sinn' och hierta, (Thet gälle lijff, dödh, al sköns smerta), Jesum Christum troo och bekänna

Alt sådant ey medh skrympt at nämna,
At han alles försonare är,

Som honom medh troon betee sigh här.

Hecastus.

Ja, hvij skal iagh ey honom troo väl,
Som många thet tyga, och han sielff,

Gudz ord thet ock klarligt angifver,
Och sådant Gudz ande nogh skrifver;

Ja, ur Salustio och Livio

Läser man ock en histori' god,

Som ock sanna ting der andragas,
At och deri ey tvijfvel hafves.

Sacerdos.

Dhe historier sigh ey skicka,
Verldzligt medh andeligt nu inflicka,

Du skiuter vijdt från måhlet bort an,
Sådan troo diefvuln ock hafva kan.

Hecastus.

Ach, min herre, migh declarerar,
At mitt samveet migh ey förfärar!

Sacerdos.

Märck nu flijtigt, och hör väl på migh,
Troor tu Christum vara dödh för tigh,

Och tigh ther medh månde förvärfva,
At tu nådh och Gudz rijk' må ärfva.
Och at han igen upstodh från död',
Så haar thet nu medh tigh ingen nödh.
Hecastus.

Ja, herre, iagh tror ock äfven,
At Gudz son är menniskia blefven,
Och fösonat för alla fromma,

Som hans budh höra och effterkomma;
Men huru kommer iagh them ibland,
Jagh arme syndare, full medh skam?

Sacerdos.

Hecast', om tu hade så många
Synder, som hafvet sand mon fånga,
Så är dock Gudz barmhertigheet
Fast större, tvifla intet på det.

Hecastus.

Ach, herre, är detta sant och vist,
Så troor iagh nu fast på Jesum Christ.

Sacerdos.

Ja, Christus mon för alla fromma,
Bootfärdig' syndare hijt komma,

Som honom i trona tilbidie,

Står hoos Johannem i det tridie.
Kaustu det troo och tigh tilägna,
Så är all tin synder tilgefna.

Hecastus.

Nu tyckes migh iagh är född på nytt,
Gudi lofvat, nu vandrar iagh fritt,

Nu hafver iagh ett bättre samveet,
Fruchtar ey dödh eller helvetet.

Sacerdos.

Om dödh eller diefvul gör tigh mehn,
Hålt tig medh troon til Christum alleen,
Then dygd låt tigh icke fråndrijfva,
Så kanstu väl oskadder blifva.

SCENA VI. Mors, Satan.

Mors.

Satan, hvad giorde tu i thet huus,
Kanstu ock bringa någon ther uth?

Satan.

Om iagh ey kan, orsaken tu äst,
Uthrätta här, du långsamme best,

Här haar ock varit den tiocka skalck,

Den präst alt med sitt sqvaller och dalck,

Men hade du laathund förr kommit,

Så hade ingen den från migh nommit.

Mors.

Hey, bvad kan iagh derföre råda,

Tå Gudh vil, haa vij förspeelt båda;

Tu veest ju, at Christus för sin skara,
Vårt rijkes förstörare mon vara.

Satan.

Ja, fast än detta (des värr) sant är,
Skal iagh än försökia något här,

At iagh kan medh den boof betinga,
Och honom i förtvijflan bringa.

Mors.

Lööp geswindt, och beställ du detta,

Medan skal iagh min pijl väl hvetta.

SCENA VII. Hecastus, Fides, Satan.

Hecastus.

Ack, Fides, sägh migh sanning' rätta,

Skal iagh upstå effter lijfvet detta?