Der iagh må väl til sidste qväl
Skyddat i fredh och fromma,
Såsom en fogel kleen
I sitt näste freden bäste
Väl åthniuter,
Fast hans fiende thet förtryter.
Tin gunst och nådh aff himmels högd
Lät skijna, herre Gudh, til frögd
Them, som uppå tigh hoppas,
Lät migh i dagh titt nampn til ähr',
I en rätt tro och dygder kär,
Som palmeträdet knoppas,
Och mig sänd i min end'
Cali bona, grata dona,
Helge anden,
Som migh lossar aff all vånde.
Och om iagh emoot villien min
Skulle i dagh effter Gudz sinn,
Stoor fahra genomvandra,
Tå bliff när migh, o. Jesu Christ,
Min troo tu styrck, min siäl gör frisk,
At hon ey varder klandrat,
På det iagh sidste dagh
Må til frögden uthi högden
Väl affskedas,
At få medh tigh evigt glädias.
Ehyad Gudh vil, thet vil iagh medh,
Min siäl var tröstligh, siung och qvädh,
Ty himmelen står tigh öpen;
Låt sorg och synd ey skräckia tigh,
På iord fins ingen så heligh,
Som syndene undlöper.
Ställ tu tigh christeligh,
Och troo detta, at tin rätta`
Syndasohnar',
Jesus, geer tigh lijffzens crona.
En reesandes vijsa eller studerande persons.
Sij, denna min reesa iagh tager nu an
Alt effter Gudz nådige villie,
Den vil iagh anfånga uthi Jesu nampn,
Beskäre migh Gudh ett godt följe,
Gud fader, son och helige and
All fahra ubr vägen affröje!
Vår herre han låte nu lyckosampt gå,
Sitt nampn til lofford och ähra,
At iagh i reesan nödtorffteligh får
Hvad nyttigt iagh må begära,
Gott rättskaffens folck medh äbrlig' qvarteer,
Som ingen hvar androm vanährar.
Ann beder iagh herren Gudb, at Raphael,
Som folgde Tobiam til Meden,
Han föllier medh mig både morgon och qväll,
Dagh, natt, at iagh vistas medh freden,
Sampt mine anslagh at utbrätta väl,
Som iagh thet åstundar och beder.
Nu träder iagh ty aff detta här huus,
Min reesa nu närmar tilskrijda,
Ach skydde migh Gudh i mörcker och liuus,
Ehvarest iagh månde framrijda,
All min bestälning befaller iagh Gudh,
Både arla och serla alltijda.
Dock vil iagh nu först aff vänligheetz grund
Önska til ett liufligt Valete,
Ehr alla at lefva i fredligt samfund
Medh christeligt roligt samvete,
Den eene den andre förlåte sin synd,
På det Gudh oss alla förlåter.
Ach låtom bortfara, förgätom fullsnart
The ord, som ey doga at gömma,
Ett ährligt godt nampn behålles tå qvart,
Sin trogna vän må ingen glömma,
Ey heller påtala den frånvarand' är,
Hvad man är borto eller hemina.
Leeff här medh så väl, förglömm ey mitt snack,
Faar väl min värd och värdinna,
Haar iagh förtient aff ehr någon otack,
Förtörnat Gudh, man eller qvinna,
Förlåte migh Gudh, och ehr beder iagh,
I låten migh vänskap förnimma.
1 gott sperantz iagh nu skills ifrån ehr,
Och hoppas min tijdh väl fördrijfva,
Min Gudh til behagh och all vördnat mehr,
Min öfverheet angenähm blifva,
Min vårdnat och bäst, godh vänner der näst
At tiena, Gud lyckan mig gifve.
Uppå hvad sätt Gudh täckes här om,
Är iagh ther medh pacificerat,
Han främjer mitt värff til godt studium,
At thet väl expedieras,
Til sins nampns ähra, min ringa person,
Sigh önskeligt at exercera.
Så fahren nu väl, ach vänner, ade,
Min vijsa iagh så concluderar,
Fins inne troo, vänskap, j låten den see,
Som höfligt corresponderar.
Förutan all spott, ach önskom alt gott,
Hvar annan medh troskap och ähra!
Aff samma innehåld som den förriga.
Snart vil iagh nu i Jesu nampn
En reesa taga migh före,
Jagh hoppas at Gudb, min frelserman,
Skal benne lyckosam göra.
Vägvijsare min, ach helige and,
Tin nådh tu migh tilsände,
Ehrligen vandra til siö och strand,
Hvart iagh i verlden anländer.
EN pilegrim och vandringzman,
Jagh vist får heeta och vara,
Dock hielper migh Gudh medh tijden fram,
Dijt iagh må boo utan fahra.
Dragh migh medh tigh, o helge and,
At iagh må christeligh vandra
För tigh, och för hvar christen man,
Ehvad migh föres tilhanda.
Ach när iagh sätter migh til min häst,
Then Gudh migh låte väl rijda,
Tobiæ stallbroder rijde migh näst,
At frija från sorg och qvijda.
Liufligt vil iagh ty detta här huus,
Värd och värdinnan, the kära,
Alt effter ett gammalt ährligit vijs
Medb min tienst valedicera.
Ia, andra deslijkest hvar och en,
Som här nu äre tilsamman,
Befaller iagh Gudh i himmelen,
Til lycka, til fredh och gamman.
Uthsluter all vrede och ovänskap,
Om iagh det hafver orsakat,
Ty all missynnest är ijdel dårskap,
Sitt samvete der medh omaka.
Sidst bidiom heller aff hiertans grund,
Gudh oss så ville försörja,
Vij från hvar andra margelund
Må goda tijdender spörja.
GOTt gifve oss Gudh i dagar vår
Medh helsa i freden lefva,
Och när detta lijfvet ände får,
Den eviga glädien oss gifve!
USpardt hår til all stund och tijdh
Vij gladeligh siunga amen,
Gudh fader, son, heligh and' blijdh,
Välsigne oss allesamman!
En vacker regel för dygdälskande unga personer.
Djungom nu en vijsa medh liuflig ord, Ungersvenner oc jungfruer til ähra giord, Som achta i verlden at hålla sigh,
Emoot Gudh och menniskior christeligh.
Vackert och sedigt til kyrkian at gå,
Härligt thet ungdomen pryda må,
Huru man i verlden sigh ställa bör,
Kan tu ther bekomma ett godt rättesnör'.
Er dock lijkväl ey berömmeligit ting,
Der at låta tanckarna vandra omkring,
Men achta Gudz ord aff lärarens röst,
Om du vilt hafva i nödh någon tröst.
När du sedan vandrar til mörcka huus,
Så haar du bekommit i kyrkian ett liuus,
Som är det klara och helga Gudz ord,
Som kan väl uplysa titt svaga modh.
Bliff ock sedan i omgänge altijdh,
Medh den du förnimmer är tuchtigh och blijd,
Och achta tigh för lättferdigt sellskap,
Som du kan lättligh bedragas aff.
|