Kyrkoherden i Vestra Husby Herr LEVIN CHRISTIAN WIEDE, f. d. bibliothekarie vid gymnasii- och stiftsbibliotheket i Linköping, egnar jag härmed min hjertliga tacksägelse för de många upplysningar, han i literaturhistoriskt afseende mig godhetsfullt meddelat, och synnerligast för den välvilja, ban mig bevisat derigenom att han satt mig i tillfälle att i det fullständiga skick, de nu framträda, till trycket befordra Lars Wivalli poetiska skrifter, sedan de i tvenne sekler legat fördolda för allmänheten. Med högaktning och tillgifvenhet FÖRORD. Brynolphus Haqvini, pastor i Örs församling 1567, prost öfver hela Dalsland 1586, dog 1623. Han var en berest och lärd man, stod i mycken gunst hos erkebiskopen Peter Kenicius och underskref Upsala mötes beslut 1593. Han var två gånger gift och efterlemnade fyra söner, som gjort sina namn kända af efterverlden. 10 Arvidus Brynolphi blef faderns medhjelpare eller kapellan och bodde på Källhult, hvarföre hans son Jonas, inspektor för landtmätarne på Wermland, kallade sig Kjällander, en annan son kallade sig Fontelius. Kjällanders söner Arvid, medaljör vid Myntet, och Lars, major vid Wermlands regemente, blefvo adlade; den förre kallade sig då Karlsten, den sednare Granfelt. 2:0 Ericus Brynolphi kallade sig Tilaceus, blef kon. Carl IX:s hofpredikant och stamfader för friherrliga ätten Tilas. 3:0 Gunno Brynolphi blef faderns efterträdare i pastoratet och kallade sig Bluttherus; hans dotter Maria, gift med Andreas Thorstani Eurelius, som efterträdde svärfadern, blef moder till skalden Gunno Eurelius, adlad Dahlstjerna. 4:0 SVENO BRYNOLPHI, som kallade sig DALIUS, föddes på Örs pastorsboställe 1604. Sin första undervisniug erhöll han af fadern, sattes vid sju års ålder i Carlstads skola och blef student i Upsala 1618. Sedan han här uppehållit sig i två år, ingick han i kgl. kammarkollegium och tjenstgjorde der i tre år, hvarefter han sökte anställning vid krigsstaten, blef sergeant, regementsskrifvare ven. och sist krigsrättsnotarie. Såsom uppbördskommissarie följde han kon. Gustaf Adolf i tyska kriget, hvarunder han utstod många faror. Då fienderna belägrade skansen Rolsdorf, blefvo Dalius och några hans kamrater afskurna all tillförsel och saknade lifsmedel. När belägringen upphörde, befunnos de vara döde af svält; men då de skulle bortföras för att jordas, visade Dalius ännu något tecken till lif. hvarigenom han räddades ifrån att blifva lefvande begrafEfter konungens död qvarstannade han i Tyskland och återvände till Sverige ej förr än 1639. Då han återkom till fädernebygden, hade främmande personer tillegnat sig hans lilla, efter föräldrarna ärfda gård, för hvars återvinnande han hade många svårigheter att bekämpa. De förra åboerna sökte bland annat att framkalla spöken och bergtroll, som förföljde honom, synnerligast då mörkret inträdde; men Dalius lät sig icke skrämma, utan tog sin musköt och sköt skarpt efter dem, hvarigenom han slutligen fick vara i fred och hvarken menniskor eller troll mera oroade honom. För en anständig utkomst måste han likväl söka sig någon befattning. Det erbjöds honom då att blifva prest, men han ansåg sig dertill icke nog värdig, utan stannade heldre vid krigsyrket, utnämndes till "kapten vid norska gränsen“ och deltog med utmärkelse i danska fejden 1644. Med knappa inkomster och en talrik familj lefde han länge ett förnöjsamt och lyckligt lif på sin lilla egendom, till dess Snapphanefejden 1677 inträffade, då fienderna i två dygn så grasserade hos honom, att han totalt ruinerades. I denna förtviflade belägenhet visste han ingen annan utväg än att anropa majestätet om hjelp. Han skref då en rimmad böneskrift, hvars slut har följande lydelse: De usle tjenare tunga Mång barn har jag, fattig gubbe, Grämelser äro många, Ej vet jag bättre väg gånga Än till Gud och min nådiga kung.*) Med denna böneskrift vandrade den 75-årige gubben till Stockholm och blef med välbehag mottagen af konungen, som hugnade honom ej blott med ett "lijfztidz beneficium", utan gaf honom äfven "vägepenningar god och många“ för att underlätta den långa återfärden. Sålunda kom Dalius åter i åtnjutande af en lugn och sorgfri ålderdom. Begåfvad med en god och oafbruten helsa, ett jemnt och gladt lynne, som icke ens olyckan kunde störa, uppnådde han en ålder af nära 90 år. Han dog på egendomen Bön i Eds socken 1693 och ligger begrafven i Eds kyrka. Om hans yttre utseende finnes ingenting mer antecknadt, än att han brukade ett långt "hederligt" skägg. Han var två gånger gift och hade med hvardera hustrun 6 barn; men om dessa är mig ingenting bekant. Dalius har för sina skrifter blifvit underkastad den mest skoningslösa kritik. Stiernhjelm förlöjligade honom under namn af en latinsk kapten; Dalin gjorde honom under benämningen Salig Gubben till ett ständigt föremål för sina parodier; Hammarsköld, som efter egen uppgift kände blott titlarna på hans skrifter, yttrar, att hans verser utmärka sig endast derigenom, att svenskan är uppblandad med latinska ord och talesätt; och Wieselgren säger att Sven Dalius, "Salig Gubben“, var den siste och sämste af den Messeniska skolan. Sant är att Dalius icke var af naturen ämnad att göra fäderneslandet någon poetisk ära; men han gjorde icke heller anspråk derpå, och det var hufvudsakligast sedan åldern icke tillät honom annan sysselsättning, han skref sina anspråkslösa och enfaldiga verser. Hvarje sångare sjunger efter sin näbb, och så gjorde äfven Dalius, och att de funnos, som med välbehag lyssnade till hans *) I de palmschöldska samlingarna, der jag funnit dessa verser, hafva de följande öfverskrift: "Extract af öfverstelieutenanten Dalij skrift anno 1675, hvaruppå han erhöll af kgl. may:t ett lijffztijdz beneficium"; men såväl titeln af öfverstelöjtnant, som uppgiften om årtalet äro oriktiga. Dalius hann ingen högre grad än kaptens, och efter hans egen uppgift var det "sedan h. kongl. maj:t af Skåne hemkom", då han uppvaktade med sin böneskrift. |