Många fiender starcka
Giorde bång och förtreet,
Och i stoor hast mootkämpade
Alt uth om gräntzen vår,

At Gudh skee loff sigh lämpade
Så at än nu väl går.

XIII

Ia så skal vist Gudz nåde
Thenne vår konung båld
Kringhverfva och väl råda,
Frija från öfvervåld,
Hans mootståndare alla
Skola ey heller stå,

På tiyo vägar the falla,

Gudh sielff vil hafvat så.

XIV.

Märck: hans hoffprincipaler
Är Jus och Pietas,

Hans rijks officialer

Fides och Equitas,

Hans rådh, the höga baroner,

Pax, Sapientia,

Krijgz generalspersoner

Spes och Prudentia.

XV.

Uthöfver hans fortuna

Skal frögdas soolen blijdh,
Och ibland stiernor som Luna
Skal han för verlden vijdh

Skijna, och venerera

Gudh och hans helga ord,
Önskeligh defendera

Hans försambling och hiord.

XVI.

Så gifvom Gudi sin ähra

I Sverige stoore och små,
Som täcktes oss beskära
Thenna hans kongeligh nådh,
Vij troligh måstom åstunda
Hvad här beönskat är,

Ja tvifla ingalunda,
Thet visserligen skeer.

XVII.

Regere medh honom Herren,
Then starcke uthi strijdh,
För hvilkom måste darra
Jorden medh all sin vijdh,
Tabor ock stoora Hermon,
Som vädrar springa måst,
Enär han täckes larma,
Måste all ting förgås.

XVIII.

EXtend, o Gudh, tine vingar
Uthöfver hans mayestet,
Hans anslagh ock välsigna
På all önskeligh sätt,
I höghe kongeligh stycker
Til hvad han slår uppå,
Giff saligheet giff lycka,
Ach hielp, ach lät väl gå,

XIX.

SVEriges troo undersåter

Så önske medh migh all,
Herren Gudh så skee låter
Vår konung margefalt,
Sedan til et Valete,

Effter godt och långt lijff,

Thet himmelska Gaudete
Beboo evinnerligh.

XX.

Certe thet kongeligh värde,

Thess högha mayestet

Medh art digneras borde

Aff en adeligh poet,

Jagh känner migh fast ringa,

Ty beder iagh om nådh,

Jagh önskar at Gudh välsignar
Vår konung i rådh och dådh.

I patrioter alla,

XXI.

Solenni reverentz

Och bidiom medh knäfalland
För kongeligh excellentz,
Effter Gudz ordz befalning,
Som skrifften säya veet,
Apostelens förmaning,

Medh all samdrechtigheet.

XXII.

Efftarst gör iagh in specie

Här ett memorial,

Som hvar under cronan Svecie

Sigh thet påminna skal,

At the högborne Caroli

Stoor nådh hoos Gudh vinna,

I våre tijder som olim

Medh högh specimina.

Gloria Soli Deo.

Hoffnung mit gedult
Erlangt Gottes Huld.

Then tredie

är en klagosång öfver then stoormechtigstes höghbornes
furstes och herres

Caroli Gustavi etc.

vår allernådigste fordom konungs storvärdighe defunction. Uti h. mai:tz den stormechtigstes höghbornes furstinnas och frues,

Fru Hedvig Eleonora,

Sveriges, Göthes och Wendes drottning, storfurstinnas til Finland, hertiginnas uthi Skåne, Ehstland, Lijffland, Carelen, Brehmen, Verden, Stetin-Pomeren, Cassuben och Wenden, furstinnas til Rügen, fru öfver Ingermanland och Wissmar, så ock pfaltzgrefvinnas vidh Rhein i Beyern, til Gülich, Clewe och Bergen, hertiginnas, bohren furstinnas uthi Schless wig, Holstein Stormarn och Ditmarschen, Grefvinnas til Oldenborg och

Delmenhorst, etc.

vår aldranådigste drotningz högstreputerligste nampu.

I.

HEfftigh en måndagz morgon
Uprann soolen kohlsvart,
Bebodade grååt och sorger,
Som migh bleff uppenbart,
Min aldrabäste skatt,

Min endast lust, min herre,
Bödh å verlden godh natt.

II.

DEn dagen mörcker vari,
Förbistrat och ofrom,
Then trettonde Februarij,
Tå migh thet liud ankom,
At dödzens tyrannij,
Stormde then fasta muren
Stådt hade för mångt partij.

III.

Wee tigh falska värdinna,
Fortun, tu arga verld,
Een svijkfull Lurantinna,
Ästu medh list och flerd,
Tå tu lofvar stoor frögd,
Skäncker tu suck och qvijda,
Sorg medh stoor ach och blygd.

IV.

I Går som en hvijt lilia,
Stodh iagh, mon icke troo,
Then svarta dödzens böjia
Så snart migh göra oroo.
Ach hvar doch är min tröst?
I dagh ifrån migh skilies.
Min frögd, min hiertans lust,

V.

ELEnd sigh tijden ställer
För mångas ögon och sinn,
Som både morgor och qvälle
Nu klagha medh suck och pijn,
Och een bedröfvat siäl.

O Mors, o röfvare snäller,
För strängt är titt befähl.

Vl.

Gudh, migh hafver tu slutit,
Från myckin verldzligh glädie,
Ach är nu så illa brutit,
At thenna hårda feygde

Mitt hierta fast har kringrändt,
Bestormat ock beskutit,

Stoor frögd är migh förkränckt.

VII.

När iagh migh hvijla täncker,
Finner iagh ringa rasst,
The boyor och sorgeläncker,
Som migh bebinda fast,
Förminskat hafva min roo.

Ach hiertans lust, min herre,

När skal iagh meer hoos tigh boo?