XIII. Ach Carl Gustaf, förtreffliger hielt, Hoos Gudhi frögd och ähre. XIV. Men skoda nu til ach svenska blodh, Som bäst tu hafver en öfverheet godh, XV. Doch prijsa tin Gudh med trösteligt mod, Ett blomster uthaff thet heroiske blodh, Så hvijlar här Gudz ande I Sverige i norlanden. XVI. Cum Deo vår tröst, then unge k. Carl, XVII. Thet fordrar vår trogna skyldigheet, Som byggia under thess gräntzor, Gudh bidia för all vår öfverheet, Gudh styrckie thess kraffter och helsa. XVIII. Så har then Gustavianiske stam, The tappre konungar svenske, Medb ridderligt modh gåt för oss väl fram, Oss frijat från arga utländska. XIX. Ach herre giff lycka hans mayestet, Vår nådige konung arffurste. Gudh skydde och väl vår drotning medh, Rijkz herrar som vaka nu måste. XX. Gudh före vår krijgzmacht i marcken väl an Emoot våra fiender alla, Gudh styrcke officerer och gemene man, XXI. Gudh vände långt bort falsk lärdoms intent, Gudh bothe hvar en sitt detriment, Gudh låte oss roligheet vinna, XXII. Gudh gifve oss och een saligh stund, Fast frögdeligh skoda hvarandra. Nu hvijlar här Gudz ande I Sverige i norlanden. Die zeit verzehret alles Jugend, Stärke und Schöne. Then siette är om then liberaliske konsten Musica, om hennes älskvärdigheet utöfver heela verlden: ther innan en andechtigh lyckönskning öfver thet höghlofliga öfverheetz ståndet, religionen, politien, rijkzens uthrustning och allgemeenheet. Musica I. Lusica tu ädla vidtberömda kunst, Hoo rätt studerar tig finner ock väl gunst, The små som stoore in specie, I alla stånd, i all städer och land II. Uthi huss-regement bonden ringa är, Sitt liud låta höra väl vara anstäldt, III. Öfverheets ståndet tigh ock icke försmår, Recrecras åstundeligh. IV. Alla som kläda thet andeliga stånd, Sielff påven uthi Rom, bans officialer, Tin sköna præsentz fast deyeligh, V. Men konung David, på ett gudfruchtigt sätt, I kongeligh egen person och högh ära, Herranom til tacksäyelse, Maria, then ädlast qvinnos person, VI. Kong Salomon, then aldravijsast herr, Förlustade sigh medh canteri, Och höllo thet herligt och frij. VII. Lutherus musicam ock berömmer så, Hoos theologiam hon nästa locum får, Ey kan någon menniskia then arten gifva, Men sjelfver vår Herre thet värcket mon drifva, Thess art, thess krafft är mechta stoor, Thär hon rätt drijffz och innepoor, Måste ock dieflarna vijka frå, Ey henne the lijda må. VIII. Hvad vil man myckit om henne skrifva meer, Gudz helga englar och hafva henne kär, Medh högh dyrebara och mästerligh tungor The Herranom glori och heligh loffsiunga. Ja heligh ästu Herre hull, All verlden är medh tin ähra full, Hoo är tigh lijk, så underligh, IX. Sjungom ock vij, nu Herrans höga nådh, Lofvom hans under med munn också med dåd Then öfver sin sanning så krafftigt mon hålla, At förr skola himblar och jorden kullfalla, Än at hans ord skulle förgås, Medh hvilka han ock säger til oss: Uhr nöden vil iagh hjelpa tigh, X. På thenne lofven önskom nu trösteligh, Gudh skydda vår hulda öfverheet, XI. Jagh är medh tigh i all tina värck, ́ Sade Gudh til Josua ty var han ock stark, Och konung Hiskia medh böner så stridde, Så styrcke Gudh ock konungen vår, Sijn rätta koosa i Jesu nampn Christönskeligh grijpa an. XII. Gudh ock thesslijkest troligh anrope vij Gudz englars starcka obymbration At thetta kongelige gemål, Betröstas måtte margefal. XIII. Then högh famili, thet kongliga huus, Väl beledsage thens helge andes liuus, |