XIII.

Ach Carl Gustaf, förtreffliger hielt,
Vår nu affledne sahligh konung,
Hade fiender mång och starcka i feldt,
Doch var Gudh krafftigh i honom.
Nu hvijlar sigh then herre

Hoos Gudhi frögd och ähre.

XIV.

Men skoda nu til ach svenska blodh,
Hvad tina synder mon vålla,

Som bäst tu hafver en öfverheet godh,
Fast snarligh then frå tigh mond falla.

XV.

Doch prijsa tin Gudh med trösteligt mod,
At än uthi Sverige florerar

Ett blomster uthaff thet heroiske blodh,
Ach låte Gudh thet prosperera.

Så hvijlar här Gudz ande

I Sverige i norlanden.

XVI.

Cum Deo vår tröst, then unge k. Carl,
Hans folk, hans välde, hans länder
Medh all requisiter til kongeligh stool,
Förtroom vij uthi Gudz händer.

XVII.

Thet fordrar vår trogna skyldigheet,

Som byggia under thess gräntzor,

Gudh bidia för all vår öfverheet,

Gudh styrckie thess kraffter och helsa.

XVIII.

Så har then Gustavianiske stam,

The tappre konungar svenske,

Medb ridderligt modh gåt för oss väl fram, Oss frijat från arga utländska.

XIX.

Ach herre giff lycka hans mayestet,

Vår nådige konung arffurste.

Gudh skydde och väl vår drotning medh,

Rijkz herrar som vaka nu måste.

XX.

Gudh före vår krijgzmacht i marcken väl an Emoot våra fiender alla,

Gudh styrcke officerer och gemene man,
Gudh låte oss segren behålla.

XXI.

Gudh vände långt bort falsk lärdoms intent,
Gudh styre ungdomens sinne,

Gudh bothe hvar en sitt detriment,

Gudh låte oss roligheet vinna,

XXII.

Gudh gifve oss och een saligh stund,
Tå vij skolom här ifrån vandra,
Gudh låte oss thär för Christi misskund,

Fast frögdeligh skoda hvarandra.

Nu hvijlar här Gudz ande

I Sverige i norlanden.

Die zeit verzehret alles Jugend, Stärke und Schöne.

Then siette

är om then liberaliske konsten Musica, om hennes älskvärdigheet utöfver heela verlden: ther innan en andechtigh lyckönskning öfver thet höghlofliga öfverheetz ståndet, religionen, politien, rijkzens uthrustning och allgemeenheet.

Musica

I.

Lusica tu ädla vidtberömda kunst,

Hoo rätt studerar tig finner ock väl gunst,
Ja både hoos Gudh och menniskior många,
Tin liuflig præsentz i all verlden mon gånga,
Tigh älska alla ingenere,

The små som stoore in specie,

I alla stånd, i all städer och land
Ästu fast väl bekänd.

II.

Uthi huss-regement bonden ringa är,
Musicam han doch lijkväl icke umbär,
The siömän, the köpmän och embetzmän alla,
Hvad man dem i verlden helst monde kalla,
Soldater i feldt, hvar tapper hielt,

Sitt liud låta höra väl vara anstäldt,
Sampt alla the barn, fru Venus har,
Upklinga med liufligh art.

III.

Öfverheets ståndet tigh ock icke försmår,
At regementet åstundeligh välgår,
The ock intonera te Deum laudamus,
Gudh låte thet stånda in pace vivamus,
Dhe store herrar och förstar medh,
Ja, kongeligh, keyserligh mayestet,
Medh musicanter subtideligh

Recrecras åstundeligh.

IV.

Alla som kläda thet andeliga stånd,
Tin art behöfva fast gärna i all land,

Sielff påven uthi Rom, bans officialer,
The store Chartheuser och höge cardinaler,
Alla thesse behaga väl tigh,

Tin sköna præsentz fast deyeligh,
Men om the ägha tigh alla rätt,
Heemställes thet Gudh all slätt.

V.

Men konung David, på ett gudfruchtigt sätt,
Han tigh studerade mechta väl och rätt,

I kongeligh egen person och högh ära,
Thessförutan andächtelig lät dirigera
The fyra tusend loffsångare

Herranom til tacksäyelse,

Maria, then ädlast qvinnos person,
Ock musicam öfva mon.

VI.

Kong Salomon, then aldravijsast herr,
Josaphat, Assa och många konger fler,
Then träfflige seger the hafva behållit,
Har mäst theras bön och loffsånger vållit,
Then fromme herrtigh i Beyerland,
Sampt keyser Carl och Ferdinand,

Förlustade sigh medh canteri,

Och höllo thet herligt och frij.

VII.

Lutherus musicam ock berömmer så, Hoos theologiam hon nästa locum får, Ey kan någon menniskia then arten gifva, Men sjelfver vår Herre thet värcket mon drifva, Thess art, thess krafft är mechta stoor, Thär hon rätt drijffz och innepoor,

Måste ock dieflarna vijka frå,

Ey henne the lijda må.

VIII.

Hvad vil man myckit om henne skrifva meer, Gudz helga englar och hafva henne kär, Medh högh dyrebara och mästerligh tungor The Herranom glori och heligh loffsiunga. Ja heligh ästu Herre hull,

All verlden är medh tin ähra full,

Hoo är tigh lijk, så underligh,
Heligh, mechtigh, skräckeligh.

IX.

Sjungom ock vij, nu Herrans höga nådh,

Lofvom hans under med munn också med dåd Then öfver sin sanning så krafftigt mon hålla, At förr skola himblar och jorden kullfalla, Än at hans ord skulle förgås,

Medh hvilka han ock säger til oss:

Uhr nöden vil iagh hjelpa tigh,
Och tu skalt prijsa, migh.

X.

På thenne lofven önskom nu trösteligh,
At Gudh uthgjuter sin nåde väldeligh
Uthöfver vårt kära fäderneslande,
Vår religion och thet andelig' ståndet,

Gudh skydda vår hulda öfverheet,
Vår konung och all hans mayestet,
Thes kongeligb börd och höga besvär,
Gudh kraffteligh vari när.

XI.

Jagh är medh tigh i all tina värck, ́

Sade Gudh til Josua ty var han ock stark,

Och konung Hiskia medh böner så stridde,
Att syrierne slagne honom så bidde,

Så styrcke Gudh ock konungen vår,
Fast kraffteligh i hans unga åhr,

Sijn rätta koosa i Jesu nampn

Christönskeligh grijpa an.

XII.

Gudh ock thesslijkest troligh anrope vij
Medh vår loffsång och denna här melodi
För vår nådigh drotning, Gud skydde, bevara
Hennes mayestet fru Hedvig Eleonora,

Gudz englars starcka obymbration
Bevekte thenna högha person,

At thetta kongelige gemål,

Betröstas måtte margefal.

XIII.

Then högh famili, thet kongliga huus,

Väl beledsage thens helge andes liuus,