mism grep emellertid omkring sig i England under 1809 års lopp, tack vare den expansion kolonialhandeln undergick. 1810 skulle däremot bli ett svårt pröfningens år för båda de stora motståndarna och detta såväl politiskt som ekonomiskt. Redan i januari hade Sverige, som längst af fastlandsstaterna motstått kontinentalsystemet, genom freden i Paris måst förbinda sig att utestänga engelska fartyg och varor utom salt en munnens bekännelse som visserligen ej blef af större betydelse, då amiral Saumarez med sin engelska eskader upprätthöll oafbruten vänskaplig förbindelse med landet t. o. m. sedan Sverige tvungits att förklara England krig i november. Långt större ändring medförde därför händelserna på Nordsjökusten, i det att Napoleon blef alltmer öfvertygad om omöjligheten att framtvinga själfblockadens efterlefnad längre än hans eget direkta välde sträckte sig. Därför följde slag i slag först (i mars) afträdelse af södra Holland till floden Waal, därpå hela Hollands införlifning (i juli), efter att Napoleons bror Louis abdikerat och flytt ur landet, samt slutligen (i december) annexionen äfven af hansestäderna, den förut till konungariket Westfalen lagda kusten af Hannover, Emsdepartementet i storhertigdömet Berg, Lauenburg och efter någon tvekan Oldenburg, så att Frankrike omkring årsskiftet 1810-11 sträckte sig utefter hela Nordsjökusten och Holsteins gräns upp till Östersjön vid Traves utlopp. Samtidigt fullföljdes aktionen utefter Östersjöns sydkust genom ständigt våldsammare hotelser emot dess tre ägare, det hjälplösa men i hvarje lifsyttring mot Napoleon fientliga Preussen, Mecklenburg och Sverige som innehafvare af svenska Pommern. Just i Östersjön inträffade emellertid före årets slut en alldeles omhvälfvande händelse, den starkaste möjliga yttre stöten emot den geografiskt till stor del färdiga byggnaden: Rysslands affall. Detta hade en mångfald orsaker, men motsatsen kom till synes, då kejsar Alexander afböjde Napoleons begäran på hösten 1810 att låta konfiskera en stor flottilj af i Östersjön seglande handelsfartyg under olika neutrala flaggor; och den slutliga emancipationen betecknades genom det steg Alexander tog på årets sista dag genom sin ryktbara tullukas den 19/31 december. Härigenom belade han nämligen med höga, delvis prohibitiva tullar landvägen inkommande varor, d. v. s. i verkligheten den franska bundsförvantens, men med lägre tullsatser sjöledes inkommande varor. Visserligen gällde det senare ej till namnet engelska produkter, som formellt voro importförbjudna såsom fiendegods, men i verkligheten kunde de tydligen på detta sätt utan svårighet komma in under namn af neutrala och då på gynsammare villkor än de franska. Hvad som mer än något väckte Napoleons förbittring var att Alexander tagit vissa af hans egna åtgärder emot engelska varor till förebild genom att påbjuda offentlig uppbränning af landvägen insmugglade varor — men ej af de sjöledes insmugglade. Det af Napoleons påbud som fick denna för honom ovälkomna efterbildning var det s. k. Fontainebleau-dekretet af oktober 1810, som föreskref uppbränning af engelska varor öfver hela kontinenten; det utgjorde komplementet till Trianon-tariffen af augusti samma år, som i motsats härtill släppte in kolonialvaror, ehuru mot ofantliga afgifter. Alldeles samtidigt med denna nya vändning i kontinentalsystemet utbröto svårartade kriser i både England och Frankrike liksom äfven på många andra ställen, och Englands svårigheter på grund häraf ingåfvo Napoleon starkare förhoppningar än någonsin att nå kontinentalsystemets mål, utan hänsyn till att det franska näringslifvets rubbningar voro minst lika djupgående. Emellertid hade kontinentalsystemet genom Rysslands affall förlorat sin ena vägg, och breschen vidgades under 1811 års lopp alltmer genom Alexanders ständigt mer öppna tillmötesgående emot den engelska sjöfarten. Napoleon fick försöka resa en ny barriär utefter Rysslands långa västgräns emot Preussen, storhertigdömet Warschau och Österrike samt tillgripa ännu verksammare medel för att spärra Östersjöns sydkust, sedan de engelska fartygen fått stödpunkter på dess ostkust, jämte dem de hela tiden ägt i de svenska skären. Sista steget på denna väg utgjorde ockupationen af svenska Pommern i januari 1812, men verkan häraf blef närmast att drifva Sverige till öppet affall. Förberedelserna till den stora kraftmätningen med Ryssland lade sedan alltmer fullständigt beslag på Napoleons uppmärksamhet, och med början till det ryska fälttåget lossnade banden öfverallt. Efter återtåget från Moskva inträffade i början af år 1813 resningar både vid Nordsjökusten och i det liksom hansestäderna särskildt plågade Ruhrområdet (storhertigdömet Berg). De undertrycktes visserligen obevekligt, och Napoleon vidhöll åtminstone tidtals sin föreställning att med kontinentalsystemet ha rubbat Englands maktställning. Men med den störtflod af närmare liggande kraf, som nu inställde sig, öfversteg det t. o. m. Napoleons krafter att ägna systemets genomförande den öfvermänskliga energi, som äfven under lyckligare auspicier varit nödvändiga för att hindra det att falla sönder. Dessutom miste det nu genom de nödtvungna bundsförvanternas affall alltmer sin kontinen tala utbredning, så att t. o. m. den uppriktige medhjälparen Frederik VII af Danmark gjorde ett försiktigt steg tillbaka därifrån; och med de förbundna arméernas intåg i Frankrike följde också där hela svärmen af förbjudna varor. Slutligen upphäfdes kontinentaldekreten formligen, omedelbart efter Napoleons tronafsägelse i april 1814, och systemet tillhörde därmed historien, icke utan att draga med sig i sitt fall stora delar af de nya produktionsgrenar som haft det att tacka för sin tillvaro. Innan ännu den utåt synliga och af yttre orsaker framkallade rubbningen i systemet hunnit verka, hade emellertid inifrån framträdt krafter, som gjorde det till något helt annat än från början varit afsedt. Hvad som nu har skildrats är utöfver de grundläggande dekretens innebörd och betydelse endast den yttre politiska fasad, bakom hvilken det verkliga maskineriet arbetade. Det senare är hvad som skall blifva föremål för nästa kapitel. Den uppgift Napoleon gjort till medelpunkten i sin politik ställde uppenbarligen de största kraf på sin bärare och hans verktyg, särskildt med de organisatoriska maktmedel staterna då förfogade öfver. Behandlin- Tillämpningen i afseende på det utan jämförelse viktigaste momengen af de konfiskerade tet, nämligen de engelska och koloniala varornas utestängning, stötte varorna genast på en egendomlig svårighet, nämligen den att veta hvad man skulle göra med de förbrutna varupartierna. För Napoleon själf kunde detta problem, så underligt det må tyckas, te sig som en fråga af underordnad vikt, eftersom han från första stunden till den sista vidhöll den från konventspolitikerna öfvertagna föreställningen, att alla varor såldes på kredit af engelsmännen och alltså voro obetalda ännu när de togos i beslag samt att förlusten följaktligen under alla förhållanden drabbade fienden. Med aldrig svikande ihärdighet predikade han för sina allierade och medhjälpare, att »det är ett faktum, eftersom [de kontinentala] köpmännen aldrig köpa annat än på kredit, att inga varor någonsin (sic) betalas», att alla varor »äro för engelsmännens räkning», så att vid konfiskation »det bakslag som träffar England blir fruktansvärdt».1 Under denna förutsättning skulle hela svårigheten dessutom ganska snart ha varit öfvervunnen; ty sedan man tillfogat engelsmännen tillräckligt många dylika förluster, kunde de rimligtvis väntas tröttna på att offra sina varor och sålunda afstå från försöken att tränga in på fastlandet. Visserligen gick det ej ens under denna förutsättning 1 Citat från två bref: till brodern kon. Jérôme af Westfalen 23 jan. 1807 och till kejsar Alexander af Ryssland 23 okt. 1810 (Corresp. de Nap. n:r 11 682 och 17 071). - Jfr Schmidt, Gr.-Duché de Berg 374 n. 2. —- Ofvan sid. 35. -- an att låta varorna, åtminstone de engelska industriprodukterna, tränga in i själfva Frankrike, där de konkurrerade med de franska. Men för det öfriga fastlandets industri hade Napoleon intet motsvarande intresse utan endast det att hindra deras konkurrens med Frankrikes kontinentalexport; och i afseende på kolonialvaror af engelsk proveniens saknade uppenbarligen båda dessa moment betydelse. Häraf framkallades från första stunden en utväg, som ej kunde undgå att leda hela systemet in på ett felaktigt spår, nämligen att de städer och andra orter, där varor beslagtogos, fingo rätt att återköpa dem mot vanligen mycket ansenligt tilltagna belopp. Följaktligen blefvo varorna ej utestängda, utan tvärtom kunde de olika kontinentala marknaderna i stor utsträckning förse sig från dylika återköp (rachats), och kontrollen med oloflig tillförsel försvårades sålunda i högsta grad, hvilket ock blef följden af de stora auktioner Napoleon lät anställa på kapadt och konfiskeradt (ej återköpt) gods.1 Den enda utväg, som radikalt kunde ha röjt upp med svårigheten, skulle ha bestått i att efter tidigare mönster direkt förstöra det olofliga godset, och därhän synes Napoleon ej under flere år ha tänkt på att gå. Men skadan af återköpstaktiken begränsades ej härtill utan gick mycket djupare, i det att den redan från början till stor del beröfvade politiken dess ideella inslag och prägel af storslagenhet, af att vara ett medel till kontinentens frigörelse. Den gaf upphof till trakasserier, som i oafbrutet crescendo stärkte föreställningen, att meningen med det hela blott var penningutpressning, utsugning af de kontinentala folken till förmån för kejsaren, franska kassor, franska marskalkar, generaler och soldater, ministrar och konsuler. Redan i sammanhang med 1808 års händelser skrifver en ovanligt vittnesgill iakttagare, det med Frankrike intimt förbundna Danmarks representant i Hamburg, den tyskfödde Johann Georg Rist, i sina (1816--21 utarbetade) minnen, att ingen bland vare sig köpmän, bönder, ämbetsmän eller vetenskapsmän trodde på några planer till Europas bästa utan alla blott på lust att komma åt deras fickor - - ingen rättvisa ansågs vara att vänta utan enbart godtycke och de simplaste motiv, alla maskerade af stora ord, hot och bedrägeri. Och i afseende på systemets sista fas, från 1810, falla orden från Napoleons egen gode och trogne ehuru själfständigt tänkande tjänare Mollien nästan exakt lika, då han säger, att »detta påstådda system. . . beröfvadt hvarje politisk prestige, visade sig för allas ögon 1 König, Die Sächsische Baumwollenindustrie, t. ex. 204 ff., 215 f. |