Eden-fördraget 1786

ändring i längden skulle verka starkast. Men den omedelbara inverkan på handelspolitiken kom från den nya samhällsåskådningen. Egendomligt nog härstammar denna impuls närmast från Frankrike, där de nya idéerna voro mýcket långt ifrån allmän egendom, såsom den följande utvecklingen skulle visa. Men på samma sätt som Turgot i sin egenskap af den autokratiske konungens finansminister 1776 lyckats genomföra en fullständigt omhvälfvande reform af den inre näringslagstiftningen, hvilken ingalunda hade bakom sig någon offentlig opinion, förmådde en af hans lärjungar som utrikesminister tio år senare åstadkomma motsvarande förändring i den yttre handelspolitiken, just därför att det ej fanns någon representativ församling som kunde motsätta sig saken.

Denne upphofsman till brytningen med den sekelgamla handelspolitiken gentemot England var grefve de Vergennes, känd i Sveriges historia som fransk minister i Stockholm vid 1772 års statshvälfning. Han var »i någon liten mån lärjunge till filosoferna», och särskildt de fysiokratiska åsikter han delade med vissa politiskt inflytelserika kretsar i Frankrike underlättade en uppgörelse. Ty det försteg fysiokratismen gaf jordbruket framför öfriga näringar tillät väsentliga lindringar för importen af industriprodukter, som England hade behof af att sälja, till gengäld mot underlättad jordbruksexport, hvaremot England ej hade mycket att invända. De industriella kretsarnas mening underlät Vergennes, utan tvifvel afsiktligt, att utröna; och detta blef sedermera en af utgångspunkterna för oviljan mot hans verk. 'På engelskt håll möttes sträfvandet efter bättre handelsförbindelser mellan de två länderna med stora sympatier och detta just i de delar af samhället, som bragt 1713 års traktat på fall. Såsom visade sig vid en grundlig enquête i England, önskade representanterna för nästan alla industrier ökad afsättning på den franska marknaden, särskildt i utbyte mot den marknad de- för öfrigt med orätt — trodde sig ha förlorat på andra sidan Atlanten genom de amerikanska koloniernas frigörelse; och tanken på fara för konkurrens från fransk sida på den engelska hemmarknaden afvisade de med helt få undantag. Äfven de engelske statsmännen togo gifvetvis intryck häraf, samtidigt som de ingalunda voro främmande för ändringar i teoretikernas åskådning.

Den nya uppfattning, som steg för steg arbetat sig fram under 1700-talets gång, fick som bekant just i England sin för alla tider klassiska syntes i Adam Smiths Wealth of Nations 1776, där oförnuftigheten och inkonsekvensen i det på papperet gällande systemet

stod i skottlinjen, framför allt just sådant det tedde sig i handelsförhållandet mellan England och Frankrike. Adam Smiths tes var, att >>ett folk, som vill vinna rikedom genom handel med utlandet, förvisso har störst utsikt att göra detta, när alla dess grannar äro rika, idoga och handelsidkande folk», emedan det internationella bytet då blir desto mer gifvande; och tillämpligheten häraf på Frankrike erbjöd sig själf. Särskildt intresse har också hans jämförelse mellan å ena sidan handeln på den folkrika och närbelägna franska marknaden, som tillät en omsättning af handelskapitalet flere gånger om året, och å andra sidan den »utbasunade» och dittills på alla sätt gynnade handeln med de glest befolkade och aflägsna nordamerikanska kolonierna, där kapitalet ej kom tillbaka förrän efter flere år. Genom amerikanska frihetskriget fick just denna jämförelse en tidsenlighet, som Adam Smith säkerligen ej förutsåg, då han nedskref den.1

Det kan ej råda något tvifvel, att Adam Smiths bok utöfvade stort inflytande på William Pitt, som var Englands ledande statsman alltifrån 1783. Enligt en ryktbar anekdot kom Adam Smith en gång senare än de öfriga gästerna till en middag och bad dem ej resa sig; han fick till svar af Pitt, att det ej vore mer än rätt, ty de vore alla hans lärjungar. Äfven om denna anekdot lika litet som andra dylika är värd obetingad tilltro, kan man hålla sig exempelvis till ett yttrande af Pitt i parlamentet efter Adam Smiths död af innehåll, att denne bjudit världen den bästa lösningen af alla (sic) ekonomiska och kommersiella frågor.2

Resultatet af dessa nya krafter blef 1786 års engelsk-franska handelstraktat, efter den engelske underhandlaren ofta kallad Eden-fördraget, som gjorde slut på det hundraåriga handelskriget mellan de båda västmakterna. Pitt hade hållit starkt igen under förhandlingarna, och i den slutliga uppgörelsen voro nästan alla engelska önskemål tillgodosedda, medan fransmännen läto nästan alla sina kraf falla. Genomgående sänktes tullarna, vanligen ned till 10-15 %, och afskaffades importförbuden. Men nästan den enda engelska industri, som

1 Wealth of Nations bok IV, kap. III afd. II, ed. Cannan I, särskildt 458 ff., Sommarins öfvers. II (1911) 49 f.

2 Till detta och det följande: Rose, William Pitt and National Revival (1911) 183 ff., 321 ff. Salomon, William Pitt der jüngere 1:2 (1906) 205 ff. Levasseur, Histoire des classes ouvrières et de l'industrie en France avant 1789 II (1901) 546 ff. Levasseur, Histoire du commerce de la France I (1911) 535 ff., 542 ff. — Histoire de France ed. Lavisse IX:1 (1910) 221 ff.

fortfarande oroade sig för fransk konkurrens, nämligen sidenindustrien, fick sina kraf beaktade ända därhän, att intet mindre än importförbud på franska sidenvaror bibehölls i England.

Emellertid skulle det ganska snart visa sig, att denna sent omsider genomförda brytning med den månghundraåriga afspärrningspolitiken ingalunda hade stöd af något slags allmän mening i Frankrike, allra minst i industrikretsar; och så till vida kan man säga, att just detta afsteg från handelskrigens tradition banade väg för traditionens återknytning efter franska revolutionen. Edenfördraget, som aftalats mindre än tre år före den franska ständerförsamlingens öppnande den 5 maj 1789, kom nämligen nästan från början att inta ett af de främsta rummen i l'ancien régimes långa syndaregister. De franska textilindustrierna, särskildt bomullsindustrien, hade redan på 1780-talet lyckats draga nytta af den väldiga tekniska omhvälfningen i England, hufvudsakligen genom att locka till sig engelska verkmästare och maskiner; men den var naturligtvis ännu ej tillnärmelsevis vuxen sin läromästare. Därtill kom att, enligt hvad man påstod från franskt håll, de engelska varorna deklarerades till så mycket för låga priser, att värdetullen nedgick från nominellt 10 à 15 till 4 à 6 %. Kattun-, ylle-, porslins-, stålvaru- och läderindustrierna klagade bittert öfver den engelska konkurrensen och den arbetslöshet som däraf blifvit följden. Äfven sidenindustrien i Lyon arbetade under stora svårigheter, som visserligen ej kunde bero på någon engelsk konkurrens men åtminstone ej fick någon lindring genom traktaten med dess bibehållna engelska importförbud. Bittrast voro de klagomål som kommo från de nordfranska textilstäderna, Amiens, Rouen, Abbeville, Reims, Châlons-sur-Marne. Deras protester framburos också i de ryktbara >>cahiers»>, där franska folket 1789 sökte ge luft åt sina känslor på alla lifvets områden, och det har med rätta anmärkts, att Robespierre, en af revolutionens svurne Englandsfiender, var representant för Artois och alltså företrädde samma där uppammade ovilja mot den engelska konkurrensen. Stämningen emot Edenfördraget inskränkte sig emellertid ingalunda till dessa områden. Det är egentligen blott i afseende på vindistrikten man har kännedom om någon tillfredsställelse med den nya politiken, och särdeles betecknande är, att exempelvis staden Paris' cahiers innehöllo en fordran att traktaten skulle underställas ständerna på grund af de omhvälfningar den medfört och de protester den framkallat i alla provinser. Inspektören för manufakturerna gick ända därhän att jämföra dess fördärfliga verkningar med dem

som följde af Nantes-ediktets upphäfvande 1685, hvarigenom en stor del af Colberts och hans företrädares verk hade ödelagts.

Om de politiska verkningarna af detta första afsteg från handelskrigspolitiken kan sålunda knappast något tvifvel råda; och det är den sidan af saken som närmast har betydelse i detta sammanhang. En helt annan fråga är, huruvida Edenfördraget verkligen ens för tillfället medförde de olyckliga följder för Frankrikes näringslif, som det snart blef nästan undantagslös regel att påstå under revolutionens och Napoleonstidens fortgång. Något bestämdt svar kan ej ges på den frågan, åtminstone utan undersökningar som ännu saknas. Emellertid torde det få anses som ett faktum, att just l'ancien régimes sista år utgjorde en tid af enastående blomstring, särskildt men långt ifrån uteslutande för den franska handeln, och att man på alla områden under de följande tio-femton åren tänkte tillbaka på denna tid som höjdpunkten af materiell utveckling. T. o. m. om industrien gäller det, att ej ens konsulatets uppsvingsperiod (1799-1804) tillnärmelsevis bragte den till samma höjd som under l'ancien régime.1 Tecken tyda också på vissa hälsosamma verkningar för industrien af själfva den ökade samfärdseln med England. Så upprättades 1787, året efter fördragets antagande, det första med ångkraft drifna bomullsspinneriet i Frankrike (Orléans) naturligtvis af en engelsman.2 Och i konstituerande nationalförsamlingen finner man både en musslinsfabrikant från Versailles (1790) och en sidenfabrikant från Lyon (1791) uppge, att den franska industriens utveckling efter de första årens svårigheter tagit ökad fart under den engelska konkurrensens sporre och i många fall lyckats imitera samt genom den billigare arbetskraften underbjuda de engelska textilvarorna. Vare sig detta utgjorde en trognare bild af verkligheten än de långt vanligare klagomålen eller icke att en lifligare samfärdsel med England skulle underlätta spridningen af de nya maskinerna och uppfinningarna, förefaller ganska gifvet gäller emellertid här som i andra fall något som nästan alltid förbises, nämligen att den ekonomiska politiken ej bestämmes af den ekonomiska verkligheten själf utan af de populära föreställningarna om denna verklighet och det är något helt annat.

Revolutionstidens handelspolitik kom därför mycket snart att åter

1 Chaptal, De l'industrie françoise I (1819) s. XVI. Levasseur, Histoire es classes ouvrières et de l'industrie en France de 1789 à 1870 I (1903) 405. 2 Ballot, Les prêts aux manufactures (Revue des études Napoléoniennes II, 1912) 45.

vända till traditionerna före 1786. Af nyare forskare är det särskildt Albert Sorel, som i sitt monumentala arbete L'Europe et la révolution française (1885-1904) med outtröttlig om än något tröttande ihärdighet begagnar hvarje tillfälle att framhålla och understryka enhetligheten i den franska politiken före och efter revolutionen. Han söker på nästan alla den yttre politikens områden framställa de franska revolutionärerna af olika färger som omedvetna efterföljare till Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV samt lika omedvetna föregångare till Napoleon, hvilkens politik alltså likaledes nära nog helt och hållet framställes som en fortsättning af Frankrikes traditionella. Den ödesbestämda ofrånkomligheten i denna utveckling har Sorel utan tvifvel öfverdrifvit, såsom Harald Hjärne påpekat i sin märkliga bok Revolutionen och Napoleon (1911); och öfver hufvud taget kan det väl sägas, att den djupaste uppfattningen ej består i att föreställa sig samma slags figurer ständigt uppträda på nytt, blott omklädda i kostymer från olika perioder. Men just på det ekonomiska området, som ej framträder mycket i Sorels rent utrikespolitiskt orienterade framställning, är sammanhanget med det förflutna mycket starkt. Såsom väl bekant är, hade revolutionsmännen tagit de starkaste intryck af Rousseau men däremot efter hvad det vill synas mycket svaga af såväl fysiokraterna som den engelska liberalismen, och de stodo alltså så godt som helt och hållet under den gamla ekonomiska åskådningens bann. Under dessa förhållanden låg det nästan i sakens natur, att Edenfördraget icke blott skulle bli en isolerad episod utan att det rent af skulle påskynda återgången till det gamla, emedan den handelspolitiska försoningen med England var ett verk just af den hatade och föraktade gamla regimen.

Hufvudrollen vid återgången till handelskrigspolitiken spelade emellertid naturligt nog de allmänna politiska förhållandena; och därför dröjde det några år innan ändringen kom till genombrott. Konstituerande nationalförsamlingen antog 1791 en ny tulltariff, som efter starkt protektionistiska förberedelser kom att innebära ganska måttligt tullskydd. Frankrike och England voro då ännu i fred med hvarandra, och Edenfördraget respekterades å ömse sidor. Emellertid framgick tendensen redan nu, icke blott genom många uttalanden mot den engelska konkurrensen utan äfven i handling, genom tullhöjningar på kläde och andra yllevaror från hertigdömet Berg, det redan då blomstrande textilområdet på östra Rhenstranden, hvilket skulle komma att spela en stor roll i kontinentalsystemets historia.