vidtgående följder. En engelsk handelsflottilj på 600 fartyg under olika neutrala flaggor med en last värd 8 à 9 mill. pund sterling hade, fördröjd af ogynnsamt väder, kvarstannat i Göteborg till augusti enligt lord Bathursts uppgift i öfverhuset år 1812 dock blott till juni — och därpå gifvit sig in i Östersjön i september för att gå till svenska, ryska och preussiska hamnar. Napoleon såg nu här en möjlighet att slå ett stort slag emot denna viktiga del af den engelska handeln och öfverhopade i oktober, dels genom sin utrikesminister Champagny dels genom direkt hänvändelse, de olika regeringarna med de enständigaste påminnelser att konfiskera alla dessa fartyg, som enligt Champagnys ord irrade omkring »>som spillror af en skingrad armé». Hotelser om att Napoleon själf skulle skicka folk att konfiskera lasterna, för den händelse ej regeringarna för egen del gjorde det, omväxlade med färgstarka målningar af den ekonomiska krisen i England och af vissheten om dess underkastelse inom ett år som följd af en genomförd konfiskation, äfvensom till sist lockelser genom de vinster konfiskationen skulle medföra. I Mecklenburg ansåg sig Napoleon på detta sätt ha fått sin vilja fram, nämligen i den formen att fartygen afvisades, och äfven Preussen fogade sig, ehuru kejsarens egen konsul i Königsberg, Clérembault, som vi veta till stor del gjorde beslagen illusoriska. Det gällde nu Ryssland, men här stötte Napoleon på patrull. Alexander vägrade enständigt att låta konfiskera alla nominellt neutrala fartyg och bestred för öfrigt att mer än ett sextiotal franske ambassadören i Petersburg, Caulaincourt, uppgaf siffran för lastade fartyg sedan midten af september enligt ryska påståenden rent af till endast femton --- kommit till hans hamnar, hvilket han ville förklara med att en del återvändt och en annan del lossat i Göteborg och andra svenska hamnar. Det senare kunde också vara nog så riktigt. Därmed hade aktionen i hufvudsak misslyckats, ehuru uppenbarligen en del beslagtagits i Ryssland: ett memorial från engelska köpmän 1816 uppgaf t. o. m. ett så högt efter allt att döma alltför högt - belopp som 140 laster till ett värde af 111⁄2 mill. pund sterling. I Sverige, där mindre än någonsin stod att uppnå i sak, så obetingadt som politiken byggdes på stöd hos den engelska flottan under Saumarez, företogs visserligen på våren 1811 i Karlshamn genom olyckshändelse ett stort beslag af öfver hundra fartyg under dansk och preussisk äfvensom hamburgsk, pappenburgsk och annan flagg, i den tron att det verkligen gällde laster af de två första nationaliteterna. Men då det i stället visade sig vara engelsk egendom, beräknad till ett värde af 500,000 pund sterling, kom snart Göteborg en uppgörelse till stånd, hvarigenom varorna tullbehandlades som svenska och sedan genom skenköp återgingo till sina ägare, så att ingenting här gick förloradt för engelsmännen. Den hetta, hvarmed Napoleon hade drifvit aktionen gentemot Ryssland i fråga om de engelska fartygen, bl. a. i ett personligt bref till kejsar Alexander, bidrog dessutom i hög grad att vidga klyftan mellan de båda bundsförvanterna och var en medverkande orsak till den faktiska brytning på handelskrigets område, som inträffade på 1810 års sista dag genom den förut (sid. 105 f.) omtalade, mot Frankrikes varor riktade, ryktbara ryska tullukasen. Under år 1811 skärptes motsatsen sedermera oafbrutet genom Alexanders alltmer öppet visade välvilja mot engelska fartyg, som nu obehindradt kommo i stora flottiljer och lossade sina varor på ryska kusten; enligt ett bref af Napoleon från slutet af augusti 1811 skulle 150 fartyg under amerikansk flagg på detta sätt ha mottagits i de ryska hamnarna. Göteborgs betydelse för Europas handel har hvarken förr eller senare varit sådan som under de två åren 1810 och 1813; att de två mellanliggande åren visade mindre kommersiell lifaktighet berodde dels på franska och danska kaperier, dels också på den allmänna nedgången i Östersjöns handel under trycket af spannmålsbrist och Napoleons ryska fälttåg, hvarjämte de alltmer öppna förbindelserna mellan England och Ryssland uppenbarligen minskade behofvet af svensk förmedling. I september 1810 skildrar landshöfding Axel Pontus von Rosen i Göteborg, denna spännande tids högst originella, humoristiska och driftiga svenska förgrundsfigur, huruledes stadens redd företett ett utseende såsom aldrig sedan skapelsen, med 19 engelska örlogsmän och 1,124 kofferdifarare; och under en enda dag, då vinden slog om på ost, afseglade samtidigt flere hundra fartyg. Särskildt florerade naturligtvis mellanhandeln med kolonialvaror; exporten af råsocker utgjorde sålunda 1411⁄2 mill. skålpund, ungefär dubbelt mot året förut, och af kaffe 41⁄2 mill. skålpund, oberäknadt hvad som fördes till andra orter i Sverige och därifrån till utlandet. Men som redan nämnts, väntar Göteborg under kontinentalsystemet ännu på sin historieskrifvare. Inom Östersjön var det Hanö jämte den lilla lastageplatsen Matvik på blekingska kusten som i likhet med Göteborg vid västkusten utgjorde på en gång bas för den engelska eskadern samt upplagsplats för kolonialvarorna och manufakturerna; men i öfrigt utgjorde Sverige som helhet en stor genomfartsled för den engelska och amerikanska handeln dels på Ryssland och dels på de södra Östersjöhamnarna, emedan den vägen ansågs tryggare för franska och danska kapare än den direkta.1 1 krisen Hur tedde sig nu Englands handel under intryck af denna händelse- Den engelska utveckling på fastlandet? I afseende på manufakturexporten hade 1810-1812 man på förhand anledning att vänta nedgång, ty afsättningen öfver Nordsjökusten var afgjordt försvårad, och omvägen öfver Östersjökusten kunde ej undgå att antingen fördyra varorna för konsumenten och på så sätt minska afsättningen eller också sänka priset för producenten. Däremot var det ej a priori gifvet, att kolonialvaruhandelns förutsättningar skulle vara ändrade, eftersom den skärpta kontrollen och de nya afgifterna motsvarades af den vidtgående import som Trianonpolitiken och licenserna medförde. Ser man till det faktiska händelseförloppet, ger ej heller detta några säkra hållpunkter för sammanhanget mellan orsak och verkan, hvilket för öfrigt alltid måste vara en teoretisk fråga. Vid första påseendet kunde detta sammanhang visserligen förefalla ganska gifvet. Den ekonomiska högkonjunkturen i England afbröts nämligen af en våldsam kris i juli och augusti 1810. De rent kommersiella svårigheterna, med konkurser i enaståede mängd bland köpmännen, utgjorde början häraf men aftogo i någon mån fram på sommaren 1811 och än mer från februari 1812. Däremot fortgingo den stora arbetslöshet och djupa nöd, som något senare inträdde framför allt för bomullsindustrien och dess arbetare, under större delen af år 1812 och föranledde i sin tur allvarliga oroligheter, i synnerhet de s. k. Luddite Riots med massförstöring af väfstolar från november 1811. Det var därför endast naturligt, att Napoleon i dessa händelser, förenade med den starka försämringen af Englands valuta, skulle se den efterlängtade frukten af sin långa strid emot grundvalarna för fiendens ekonomiska tillvaro. Men redan det förhållandet, att krisen ej var enbart engelsk utan minst lika mycket fransk, och ej ens enbart engelsk och fransk utan starkt -- 1 Corresp. de Nap. n:r 16476, 16713, 17040, 17041, 17062, 17071, 17098, 17099, 17179, 17395, 17517, 18082. - Vandal, Napoléon et Alexandre I:er II 487 ff., 508 ff., 557, III 208 f., 215 f. Memorialet 1816 tryckt i Engl. Hist. Rev. XVIII (1903) 122 ff. Hansard XXI 1056. Schinkel-Bergman, Minnen VI 69 f. och bil. 10 (bref från landsh. von Rosen till Karl Johan). Lars von Engeström, Minnen II 182 f. och bil. 5 c (bref från Rosen till v. E.).— Ross, Memoirs of Saumarez II 229 ff. Clason i Sveriges historia IX A 26 f., 149 f., 156 ff., 213. Landsh. Rosens bref 8 sept. 1810, tryckt Ahnfelt V 239. Bergwall, Götheborgs varuutskeppn. tab. 5. - Fröding, Det forna Göteborg (1903) 115 ff. framträdande också i Amsterdam, hansestäderna, Preussen och Schweiz, liksom framför allt i New York, visar hur inveckladt det verkliga sammanhanget var. Från synpunkten af kontinentalsystemets allmänna verkningar på de olika ländernas näringslif tillhör frågan nästa kapitel; men de mest närliggande sidorna måste här föregripas.1 Otvifvelaktigt var det en egendomlig kombination af omständigheter som samverkade. I jämförelse med det nuvarande krigets målmedvetet fullföljda ekonomiska spärrningspolitik och de jämförelsevis begränsade militära resultaten företedde Napoleonskrigen en betydligt större osäkerhet både i spärrningens genomförande och i dess räckvidd; licenssystemet och den i Frankrike ofta öfverklagade osäkerheten i tullpolitiken å ena sidan, Napoleons blixtlika eröfringar på fastlandet och Englands koloniala förvärf å den andra måste ge upphof åt rubbningar och därmed åt en spekulation, som inom det område af näringslifvet det gällde, nämligen utrikeshandeln — öfverträffade hvad vi känna till från vår egen tid. Så till vida är tillvaron af en ganska allmän kris under åren 1810-11 fullt förklarlig, och så till vida har den ej heller något direkt sammanhang med kontinentalsystemet utan endast det indirekta sammanhang därmed, som följer af kontinentalsystemets andel i den allmänna oron i världen. I alla händelser är det påtagligt, att vi här ha att göra med verkningar som ej träffade England enbart eller ens särskildt. Hvad därnäst angår den rent engelska krisen, framträder som närmaste orsak det tämligen oundgängliga bakslaget från den våldsamma spekulation särskildt på Sydamerika men också på Västindien och Pyreneiska halfön, som förut (sid. 122) skildrats, alltså fortfarande en företeelse utan direkt sammanhang med kontinentalsystemet och efter all sannolikhet påskyndad af en genom för stor sedelutgifning (inflation) vållad, öfverdrifven kreditgifning, såsom den engelska oppositionen alltid framhöll. Exportörerna gingo miste om likvid från sina sydamerikanska köpare; redan 1 augusti 1810 berättas om fem handelshus i Manchester, med en sammanlagd skuldsumma på det för denna tid väldiga beloppet af två millioner pund sterling (36 mill. kr.), som stupat på detta sätt, och 1 För England (och delvis andra länder): Report from the Select Committee on the State of Commercial Credit 7 mars 1811 (Hansard XIX 249 ff.) samt hithörande debatter och petitioner (Hansard XIX 123, 327, 416, 493, 529, 613, 662, XX 339, 431, 608, 744). -Tooke (utdr. ur tidskriften Monthly Magazine) I 300 ff., (tabeller) II 391, 393 ff. Smart (1) 203 f., 226 f., 263 ff. För den franska krisen se nedan 194 ff., m. fl. st. vid årsskiftet talas om konkurser i Manchester ej dagligen utan stundli- Men om det alltså är klart, att många af kontinentalsystemet obe- 1 Siffran rättad efter Baines' tabell s. 347, som öfverensstämmer med Porters tabell s. 178. Siffrorna i öfrigt efter Tooke. |