erfarenheten från det utländska betalningsväsendets omläggning genom Rothschilds medverkan från och med 1813, att icke dessa betalningar medförde något ofrånkomligt behof af guld- eller silfverexport; och för öfriga ändamål var denna export ett i valutapolitikens allmänna läge skäligen betydelselöst medel att i någon ringa mån begränsa den engelska valutans värdefall utan inskränkning i sedelcirkulationen. Härmed är svaret redan till stor del gifvet också på den ännu åter- Englands kreditsystem stående frågan, nämligen om kontinentalsystemets betydelse för hållbarheten i Englands kreditväsen. Om man ansåg, att Englands kredit stod och föll med Englands banks metalliska kassa, så hade hvarken Napoleons åtgärder eller valutaförsämringen varit något hinder att bevara guldkassan, såsom nu visats. Visserligen saknar själfva uppfattningen om guldkassans betydelse för ett pappersmyntfotslands kredit stöd i både teori och erfarenhet, ehuru föreställningarna härom ifrigt ha närts i alla tider; och det är svårt att inse, hvilka olägenheter som skulle ha följt, om Englands banks kassa fått sjunka till samma nivå som vid »bankstängningen» 1797 eller ännu lägre. Men ville man undvika saken, kan det som sagdt ej ha inneburit oöfverstigliga svårigheter, såsom äfven den följande erfarenheten visade.

En helt annan och långt mer djupgående fråga är, i hvad mån Englands kreditsystem hade kunnat bringas i oordning genom de allmänna svårigheter och rubbningar kontinentalsystemet i förening med en mängd andra faktorer vållade dess ekonomiska lif. I afseende på statens kredit förekom intet dylikt; statsskuldväsendet var så fast grundadt, att det utan svårighet uthärdade påfrestningen, ehuru revolutions- och Napoleonskrigen visserligen af flere skäl torde ha ställt sig dyrbarare än fallet blifvit, om upplåningen bedrifvits på ett något annat sätt. Det privata kreditväsendet åter hade ännu ej hunnit få någon vital uppgift inom landets näringslif mer än i Skottland. I öfrigt var den nya storindustrien till alldeles öfvervägande del byggd på eget kapital och utvidgades i hufvudsak endast med stöd af egna vinstmedel, så att den skada en kreditrubbning kunde medföra förmodligen ej var mer omfattande än hvad 1810/11 års kris gaf vid handen. För öfrigt är det en öppen fråga, om ett lands kreditväsende kan anses så ömtåligt som det länge varit god latin att föreställa sig; det nuvarande krigets erfarenhet har i stort sedt tydt på en betydligt mer robust fysik hos kreditorganisationen än någon förut anat.

SLUTORD

Jämförelse med nutiden

Föga framgång hade kontinentalsystemet haft i sin uppgift att förstöra Englands ekonomiska organisation, och föga varaktiga voro de flesta af dess skapelser på fastlandet. De synliga spår kontinentalsystemet satt i det senaste århundradets ekonomiska historia äro hvarken många eller starka; det är svårt att finna någon påtaglig, mer väsentlig bestående verkan än den att förlänga prohibitivsystemets tillvaro i Frankrike långt utöfver hvad förhållandet blef ej blott i England utan också i Preussen. Man tycks alltså på goda grunder kunna betvifla, att vår kulturkrets' materiella utveckling skulle ha tett sig väsentligt annorlunda, om detta jättelika försök att störta omkull Europas ekonomiska system aldrig hade gjorts. I allmänhet är det nog så, att hvad som sätter spår i den ekonomiska utvecklingen, till stor del i motsats till den i trängre mening politiska, är sådant som man kan bygga vidare på, där orsak kan läggas till orsak. Enstaka grepp i syfte att slita sönder det ekonomiska samhällets väfnad, äfven om de göras med jättekrafter, förmå i allmänhet föga mer än att fördröja utvecklingen och försvinna småningom under intryck af hvad man med ett vackert, kanske alltför vackert, ord kan kalla naturens själfläkande förmåga, vis medicatrix naturæ.

Emellertid var kontinentalsystemets hufvuduppgift inställd på kort sikt; det var i första hand ett led i en strid på lif och död, där tanken på framtiden såsom alltid under dylika förhållanden måste träda tillbaka. Att de framtida verkningarna blefvo små, är därför en sak, som strängt taget ej berör kontinentalsystemets kärnpunkt, lika litet som det berör kärnpunkten i andra handelskrig. Visserligen räknar man i alla sådana med de mest långvariga och djupgående verkningar i framtiden af den seger man vill vinna i dag, men det enda man ser

klart är att man vill vinna seger i dag. Frågan gäller alltså först och främst, i hvad mån kontinentalsystemet tjänade detta sitt närmaste mål.

I den mån svaret på denna fråga ligger på det ekonomiska området, och där utanför har föreliggande skrift ingen uppgift — är det faktiskt redan gifvet i det föregående och går hufvudsakligen i nekande riktning. Det behöfver emellertid ej närmare förklaras, hvarför just kontinentalsystemets misslyckande äfven som ren handelskrigsåtgärd gör det särskildt viktigt att konfrontera det med dess motsvarighet i nutiden, det handelskrig som för närvarande omger oss alla. Om något bör ha framträdt klart af den föregående öfversikten, är det visserligen kontinentalsystemets paradoxala karaktär, och så till vida har motsatsen mot nutiden legat i själfva greppet på ämnet. Men för ett nationalekonomiskt betraktelsesätt är strängt taget hvarje handelskrig en paradox, ty det vänder sig emot förbindelser, som gagna båda de medverkande parterna och tillfogar därför ofrånkomligt sin upphofsman lidanden lika fullt som hans tilltänkta offer. Därför gör kontinentalsystemets egenskap af ekonomisk paradox icke en jämförelse med nutiden öfverflödig. Kanske ännu större intresse har en dylik jämförelse genom det ljus den synes kasta öfver den allmänna samhällsutvecklingen under det senaste århundradet i dess sammanhang med de ekonomiska förhållandena. Äfven till en sådan öfverblick är emellertid materialet till stor del gifvet i det föregående, så att dessa sista sidor få i viss mån karaktären af en sammanfattning.

Kontinentalsystemets jämförelsevis begränsade verkan på Europas näringslif berodde främst på de olika ländernas autarki, deras vidtgående ekonomiska själftillräcklighet i fråga om alla vitala områden. Det hastiga slutet på blockaden af Frankrike vid revolutionskrigens utbrott sammanhängde otvifvelaktigt icke blott med de särskilda idéer vi lärt känna utan också med utsiktslösheten att svälta ut ett land i Frankrikes läge. Och i svagare grad var förhållandet likartadt i afseende på en lifsmedelsblockad af England. Att en blockad af det senare slaget däremot för närvarande skulle bli effektiv, om den kunde genomföras, kan anses som en ganska gifven sak. Men äfven i afseende på genomförbarheten är läget ändradt. En dylik blockad kräfver nämligen nu nästan ofrånkomligt välde öfver hafvet, emedan de länder som nu producera spannmål äro så många och vidt skilda, att det ej gärna kan vara möjligt att behärska dem alla från landssidan; och detsamma gäller om flertalet andra produkter än lifsmedel, t. o. m. 17-181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.

om flertalet råvaror. Möjligheten att spärra ett land enbart genom makt öfver tillförselns källor är alltså sedan Napoleonstiden starkt minskad i afseende på alla världshandelns hufvudartiklar; den har kvar sin roll hufvudsakligen beträffande viktiga men kvantitativt obetydliga varor sådana som vissa specialmetaller, kali och indigo. Så till vida ha alltså möjligheterna till effektiv afspärrning minskats, att de nu mer ofrånkomligt än för hundra år sedan kräfva makt öfver transportvägarna, medan man förr hade större möjligheter att göra sig till herre öfver själfva produktionen. I motsatta vågskålen ligger, att den skada man gör genom afspärrning, när den kan genomföras, nu är mångdubbelt starkare än då. Därför är det påtagligt, att fastlandets blockering, som aldrig ens på allvar försöktes under Napoleonskrigen, nu får en helt annan räckvidd än då.

Utöfver dessa ganska själfklara materiella anledningar till blockadens större möjligheter för närvarande finnas emellertid andra, som ligga på det sociala eller andliga området samt därför äro långt mindre påtagliga och allmänt kända men ingalunda mindre viktiga. Främst bland dessa bör man sätta statsmaktens ökade styrka i jämförelse med läget för hundra år sedan. Om det är något som utgör omkvädet i alla diskussioner under kontinentalsystemet, är det utsiktslösheten att uppnå efterlefnad af spärrningsdekreten. »Hindra då huden att svettas!» var konung Louis' förtviflade utrop till svar på de hotfulla klagomålen öfver smugglingen i Holland; och ett anonymt betänkande från 1811 i Berlins statsarkiv uttryckte saken på följande sätt: »Att genom afspärrning hålla engelsmännen borta från kontinenten utan att äga flottor är lika omöjligt som att förbjuda fåglarna att bygga bon hos oss». På samma sätt förklarades det 1802 i en fransk rapport till Bonaparte vara en omöjlig uppgift att hindra tillförseln af engelska industriprodukter, som hela världen ville ha; och som vi veta motiverade Napoleon själf sin underlåtenhet att hindra spannmålsexporten till England med utsiktslösheten i ett dylikt förehafvande. Ingen som har följt den föregående framställningen kan tvifla på riktigheten af dessa omdömen, och man kan därför ställa dem emot det ganska obestridliga faktum, att för närvarande båda de krigförande parterna utan nämnvärda läckor lyckas både utestänga fiendens varor, när de så finna lämpligt, och hindra sina egna från att gå ut.

På motsvarande sätt som i de nyss anförda yttrandena talas hos Stephen om de stora svårigheterna att hindra transport öfver hafvet af fiendegods som maskerar sig såsom neutralt, medan å andra sidan

hafvets behärskare under det nuvarande kriget ha lagt i dagen en synnerligen stor förmåga att hindra ej blott detta utan också exporten till fienden från neutralt område af varor som framställts af importerade råvaror och t. o. m. export af det neutrala landets egna rent inhemska varor, när de på ett eller annat sätt behöft ersättas genom sjöledes importerade. De på olika sätt konstruerade »importtrusterna» ha här skapat garantier, som alldeles saknades under Napoleonskrigen och som i hög grad ändrat den neutrala handelns beskaffenhet. Betecknande är också den försäkring af fientliga laster, som var fullkomligt satt i system under kontinentalsystemet, med särskild provision åt assuradören för att han skulle afstå från rätten att göra försäkringens ogiltighet gällande på grund af lastens fientliga ursprung, medan ingen hört talas om något liknande under det nuvarande kriget.

Allra mest slående är motsatsen kanske i afseende på guldexporten och guldagiot. Det finns ett ryktbart 1700-tals-yttrande (af biskop Berkeley) som går ut på, att man ej kan göra exportförbud för ädla metaller effektivt utan en kopparmur rundt hela landet, och flertalet författare på penningväsendets område för hundra år sedan voro ense om samma sak. Så t. ex. förklarades det något lägre värdet på myntadt än på omyntadt guld i England med den något större risken att exportera det förra, emedan det var förbjudet i lagen; »men», säger Ricardo, »den kringgås så lätt, att omyntadt guld alltid har haft nästan samma värde som (d.v.s. obetydligt högre värde än) guldmynt». Under detta krig har man däremot exempelvis i Tyskland och Frankrike sett guldet strömma in till centralbankens kassor, trots dess ojämförligt lägre värde än det pappersmynt som lämnats i utbyte, men däremot knappast hört talas om utsmuggling af guld, ehuru en export skulle ha gifvit stor vinst, om den hade kunnat lyckas.

Särskildt utgör denna allmänna svaghet hos statsmakten för hundra år sedan den ständigt återkommande motiveringen till de ideliga eftergifterna från åtlydnad af de på papperet gällande förbudsbestämmelserna. Så t. ex. motiverade Perceval i underhuset 1812 licenserna för import af spetsar och mussliner med att de skulle införas olagligt, om det ej gafs tillåtelse därtill; och ungefär samtidigt förklarade lord Bathurst i öfverhuset, att licensernas afskaffande ej kunde medföra annan verkan än att brittiska undersåtar skulle fortsätta handeln med neutrala utlänningar såsom bulvaner och bruka alla tänkbara knep och bedrägerier för att undgå upptäckt. »I själfva verket», slutar Storbritanniens handelsminister, med ord som kunde stå såsom motto för