väl icke påstås, ty, när resande sommartiden stundom besöka Arjeplog, Qvickjock, Karesuando och andra orter i Lappmarken, till hvilka ingen landsväg är anlagd, hvarföre skulle icke då någon också kunna besöka Lycksele och dervid begagna landsvägen, efter sådan finnes? Imellertid lärer svårligen kunna bevisas, att culturen härigenom något vinner. Tjenstemän, som för angelägna förrättningar, och vetenskapsmän, som för nyttiga forskningar besöka orten, skulle göra sin tour, om ock ingen landsväg funnes. Men, äro de af den beskaffenhet, att de icke kunna färdas till fots, så lärer landet och det allmänna ändå skörda ringa nytta af deras resa. Ty låt vara, att de kunna åka fram till Lycksele kyrkoplats, så upphör landsvägen der, och på de dervarande ljunghedarna lära föga märkvärdigheter vara att upptäcka. För sådana åter, som villja resa för att roa sig, d. ä. till att fördrifva tiden, är denna landsväg möjligen rätt välkommen och angenäm; men enda följden af deras resa är, att de, som skola skjutsa, få förspilla en dyrbar tid till att söka rätt på sina hästar, som gå på bete i villande skog och mark. Skulle, som sagdt är, sådana artiklar, hvilka äro nyttiga eller nödiga för orten att importera eller exportera, endast på denna landsväg kunna transporteras, eller på denna med större fördel än eljest, då skulle nyttan vara gifven. Men, att någon sådan fora till denna dag (1831) passerat denna landsväg, derpå tviflar jag att exempel skall kunna visas, åtminstone att den behöft göra det. "Haru är det möjligt?" torde någon säga. Det skall snart Lappmarken, 2.

Här kan endast vara fråga om sommar

förklaras. tid, ty vintertiden begagnas samma väg, som af ålder varit begagnad, och som går öfver sjöar, kärr och mossar, men endast på vissa ställen följer landsvägen. Den sistnämnda måste naturligtvis undvika allt sådant och torde derföre på sina ställen gå i krok. Men nordens vinter gör dessa oländigheter till farbar mark, och en god och gen väg går deröfver. Vid den ifrågavarande landsvägen ligga visst icke 10 nybyggare af de 280, som finnas i Lycksele socken, och af hvilka få eller, rättare sagdt, ingen lärer hafva mindre än 1 à 2 mil till landsvägen, men många 6 à 8. Huru skola de få sina varor dit eller derifrån? Men, om också en gren af denna pulsåder ginge till hvarenda by och stuga, hvem skulle väl gifva sig att fara och flacka efter den, eller hvad förmån hade han af sådant? Sommaren är 4 månader lång, en tid, ytterst angelägen och oeftersättlig för åkerbruk, bergning och annat landtmanna-arbete, som fordrar bar mark. Vintern består af 8 långa månader, under hvilka allt jordbruk hvilar; men vår Herre håller den tiden landsväg öfver alla sjöar, kärr, mossar och hedar, till alla byar, torp, lador och hässjor, så vidt man för snö kan komma fram. Behöfver landtmannen mer än af året att drifva sin commerce, då är han icke mer landtman, då fruktar jag, att landsculturen står på svaga fötter. Detta är nu orsaken, hvarföre landsvägen till Lycksele icke begagnas, och hvarje annan landsväg under samma förhållanden måste vara onyttig. Men efter ett eller två århundraden kan förhållandet vara mycket förändradt. Lycksele och

andra större kyrkoplatser i Lappmarken äro då tilläfventyrs städer, folkmängden hundradefalt större, näringsfången förändrade; då kunna icke allenast denna utan ock flere andra landsvägar, till och inom Lappmarken, vara af behofvet påkallade. Man måste, i afseende på behofvet af en landsväg, framför allt besinna, hvilken himmelsvid åtskilnad det är mellan de trakter och länder, som sällan hafva slädföre, eller endast ett ostadigt och ovaraktigt, såsom förhållandet är i södra Sverige, ja, ända upp till Gefle och Tönnebroheden, och de länder, som hafva slädföre oafbrutet bela af året, såsom förhållandet är här. Derföre är det visst icke af en slump eller försumlighet, som, i så många upplysta århundraden, den stora lundsvägen längs hafskusten, hvilken förbinder Sverige med Finnland, har förblifvit nästan ensam utan några utgående grenar, då deremot i södra Sverige landsvägar korsa hvarandra i alla rigtningar. Härnäst måste folkmängden, byarnas läge, producternas beskaffenhet och rätta tiden för deras afsättning komma i betraktande. I intet af dessa fall kan Lycksele först komma i fråga, ty i afseende på folkmängd och byarnas läge taga Åsele, Fredrika och Dorothea ostridigt företrädet; äfven Öhrträsk, ty en landsväg dit kunde åtminstone begagnas af 30 nybyggare, då den till Lycksele, som sagdt är, icke kan begagnas af 10 — nb. jag talar icke om vägen, så vidt den går genom Umeå och Degerfors socknar. Ja, till och med sjelfva Arjeplog skulle hafva långt mera gagn af en landsväg, än Lycksele för närvarande. Ty, om landsväg ginge till östra ändan af Storavan, så är der

ifrån oafbruten båtled hela 13 mil i längd och i bredd åt alla rigtningar, så att det finnes nästan intet enda nybygge, som icke med båt kunde föra hit sina effecter, vare sig huru tunga som helst; 30 à 40 nybyggare kunde således till denna landsväg skaffa några tunnor salt fisk samt några pund smör och torr fisk och möjligen förtjena derpå någon tolfskilling; men ringa skulle förtjensten blifva. Lycksele socken har under sommartiden intet annat att aflåta än smör; men, att mera derför skulle betalas, om det nedskaffades till Umeå, medan sjön är öppen, derpå kan man med skäl tvifla. Åtminstone har det hittills ofta händt, att landsboer om sommaren och hösten i staden fått mindre för sitt smör än Lappmarksboer på Åsele och Lycksele marknader; det har, säger jag, oftare inträffat än motsatsen. Skulle då den aflägsna Lappmarksboen ännu dertill förspilla en myckenhet dyrbara sommardagar för transporten? Om någonstädes i Lappmarken landsvägar för närvarande vore nyttiga, så skulle det kanske vara i Luleå Lappmark, dock icke en oafbruten landsväg, utan endast öfver de så kallade mårkor, der båtfarten är afbruten af forsar. Luleå Lappmark innehåller, som bekant är, en omätlig rikedom af jern (Gellivare, Routevare), hvars transport härigenom sannolikt skulle mycket lättas. De flesta mårkorna äro endast,, mil, men segellederna åter på sina ställen 3, 4, ja ända till 7 mil 0afbrutet. Sådana omständigheter tala icke för Lycksele-landsvägen. Men efter ett à två århundraden kan den, som sagdt är, möjligen komma till pass; oeh, om den kunde som ett hälleberg stå qvar till

dess, i samma skick som nu, så hade man allt skäl att vara glad öfver dess fullbordan nu i förhand. Men dessa talrika broar öfver bäckar och brådjup, dem en resande passerar nästan med samma slags känslor som en resande, hvilken vid färden öfver Alperna, på en af Napoleon anlagd väg, vid hvarje storverk utbrast: Voilà Napoleon! dessa vackra, men kostsamma verk äro af trä och således mycket förgängliga. Inan vägen kommer att vara till någon väsendtlig nytta, kan dess underhåll kanske hafva kostat flerfaldigt mera än dess anläggning. Måtte någon öfvertyga mig, att jag i dessa raisonnementer har orätt! Jag skall vara mycket mer glad att häri blifva öfverbevisad, än, i månget annat fall, att hafva öfverbevisat.

Hittills om landsvägar till eller inom Lappmarken, och om den till Lycksele i synnerhet; nu ock några ord om strömrensningar i Norrland och förnämligast om den i Umeå elf. Om dessa måste omdömet utfalla helt annorlunda. "Floder äro culturens pulsådror", säger en författare. Man säger, att en flod är en naturlig gräns stater imellan; jag tror alldeles motsatsen. Jag tror, att floder äro de aldra naturligaste och beqvämligaste communicationsmedel, så längs som tvärs. En flod, som nämligen är segelbar, kan på hvilken punkt som helst passeras, och med huru tung fora som helst. Der stänger ingen oländighet: hvad är jemnare än vattenytan? Derföre skall man väl, åtminstone här i Norrland, sällan se, att en flod utgör sockengräns, utan, längs floden, på ömse sidor om den, sträcker sig bygden inåt landet. Derföre blefvo ock, vid sista