1

ty minst 100 personer voro i bönehuset församlade. Om folkets religiositet och hemseder kunde jag just icke göra mig det bästa begrepp, när jag såg synagogans föreståndare, värden i huset, der bön hölls, genast efter slutad gudstjenst sätta fram på bordet 2 à 3 kannsbouteiller, fulla med brännvin. På mig gjorde denna frappanta omvexling ett vidrigt intryck, och jag kom ihog Jesu ord: "Mitt hus är ett bönehus; men J hafven gjort det till en röfvarekula." Men, att få delade mina känslor, det kunde jag sluta deraf, att alla med fröjd annammade detta lefvande vattnet. Hela församlingen blef undfägnad, och några, jemnte mig, qvarbjudna till middag. Alla voro väl beskänkta, inan man åtskiljdes. Men, att under detta tillstånd intet tal i religiösa ämnen uppstod, det vet jag icke om jag skall räkna för ett godt eller elakt tecken. Säkert är, att dessa Epikuréer läto sina gudar vara i fred uti deras dimmiga aflagsenhet från menniskors boningar. Detta passerade på Trettondedagen, och samma scene förnyades den följande dagen, med den skilnad, att bönehuset var ombytt. Också lärer just detta ombyte gifvit anledning till trakteringen med brännvinet, hvilket således icke egentligen hörde gudstjensten till, utan är ett af och tillträdes-calas, som sker endast en gång om året. Att hålla bön hemma med sjungande och läsande uti postilla, är eljest en vacker plägsed, gängse i hela Norrland, särdeles i de nordliga delarna, der aflägsenheten från kyrkan på de flesta ställen är ganska betydlig, så att man icke gerna hvar Söndag kan besöka den offentliga gudstjensten. I Lappmarken hålles vanligen hvar annan eller stun

dom hvar tredje Söndag fullständig gudstjenst, och dessa Söndagar kallas Stämningar. Folket kommer då tillsammans till kyrkan; men på mellansöndagarna kommer vanligtvis ingen, utan kyrkan besökes endast af dem, som bo på sjelfva kyrkoplatsen, och dessa äro merändels ganska få. Man plägar då endast läsa ur postillan, men i allt öfrigt hålla gudstjenst på vanligt sätt. Enligt min tanka, är denna häfd ganska lämplig efter förhållandet i orten, ty, när de, som hafva endast 10 steg från kyrkan, kanske stundom på half-år icke kommit inom dess dörr, huru kan man då begära, att de, som hafva 4 à 10 mil, skola bivista den derstädes firade offentliga gudstjensten hvar Söndag? Man föreställe sig, att de, som bo i Uppsala, hade sin kyrka i Stockholm eller Gefle, och man må göra sig ett begrepp om, huru ofta de skulle infinna sig till gudstjensten. Skulle nu praxis vara den, att inga stämningar hölles, så skulle väl kyrkan tilläfventyrs alltid vara besökt, men aldrig talrikt, och detta skulle för landets ekonomiska behof och cultur vara menligt, såsom längre fram skall visas. Nu deremot hålles på de Söndagar, då kyrkan icke besökes, gudstjenst hemma, och denna är ganska vacker och högtidlig, fastän den icke förrättas af en prestman. En god husfader är alltid den bästa huspredicanten, och ingen är skickligare scholmästare, än en moder är det för sina barn. Derföre skall man sannolikt ingenstädes i riket träffa så god Christendomskunskap hos allmogen i allmänhet, som här i Norrland, der inga folkscholor finnas, och der föräldrarne följaktligen icke på någon annan kunna kasta omsorgen att lära sina barn, ut

an sjelfva åt dem öfverlemna den Christendomskun skap, de af sina fäder ärft, och som ofta, såsom det i sjelfva verket bör vara, i deras ögon är det dyr- ́ baraste arfvet, den högsta skatten, såsom icke menniskors, utan Guds ord. Barnen blifva här vanda att med hopknäppta händer och blottadt hufvud läsa sina Christendomsstycken, och dessa samt andra tecken af vördnad intrycka tidigt i deras själ ett högt begrepp om Gud och det gudomliga. De lära, som Mose i öknen, att med vördnad nalkas sina fäders Gud, och att hvarje rum, der de med honom samtala, är ett heligt ram. Förhållandet är vanligen helt annorlunda i en schola, der, ibland en talrikare mängd af yr ungdom, månget pojkstrek undgår scholmästarens uppmärksamhet, och hela kunskapen rätt ofta blir en papegojlexa. Nb. här är icke fråga om sjelfva bokstafkunskapens och inanläsningens mechanism, icke heller om den magtpåliggande och allvarliga förberedelsen till confirmationen. -Detta hörer för öfrigt icke till ämnet; men, då tidens icke alltid djuptänkta välmening och nit för upplysning och cnltur stundom synes villja recommendera nyuppfunna machiner, att genast och i en hast antagas, inan ännu fullkomligen afgjordt blifvit, en de verkligen åstadkomma bättre eller åtminstone lika goda verkningar som det genom sin ålder möjligen bristfälliga, åtminstone för hvarje älskare af nyheter förhatliga, gamla, så kan det vara nyttigt, om uppmärksamhet fästes härpå.

Invånarne i Öhrträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga kyrka i sin by, få egen prest och blifva en egen församling; men,

rat

såsom ett hufvudvillkor för detta allt, ville de blifva alldeles skiljda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat. Härmed stodo dock alltför många opioner och interessen i strid, att saken skulle kunnat vinnas. Somliga, med afseende på det factum, att de socknar i Lappmarken, som hittills blifvit upphöjda till pastorater, först någon tid utgjort capellTag, ansågo en sådan capell-lagstid för en nödvändig ynglingaålder, som först borde genomgås. Andra åter, som anse pastoraters klyfning för presterskapets ofärd och nedsättande i fattigdom, ville icke ens höra talas om något sådant. Somliga åter egde vänner, dem de önskade och hoppades se befordrade till Lycksele då lediga pastorat. För dem, men i synnerhet för sjelfva speculanterna på detta pastooch de voro icke få var en sådan klyfning en styggelse. Med ett ord, denna klyfning var af de flesta afskydd, af ingen, utom Öhrträskboerna, önskad; och en sak, som skall kämpas fram mot fördom och egennytta, vinnes icke så lätt. Att en socken nödvändigt först skall vara capell-lag, inan den kan blifva pastorat, är en fördom, ty naturligtvis skall den ekklesiastika vården bättre och säkrare kunna utöfvas af en på stället boende pastor, än af en aflägsen, en, som för socknen är alldeles främmande, utom vid det tillfälle, då han skall utöfva den förhatliga rättigheten att uppbära lön af åhörare, som aldrig eljest höra hans röst; skörda gröda, der han intet sått. Om Fredrika, Dorothea och Wilhelmina icke genast blefvo pastorater, så bör man besinna, att Åsele pastorat icke var ledigt, den tid dessa socknar fingo egna kyrkor, och att man skä

.

ligen icke kan förminska en tjenstemans lagfångna inkomster, så länge han oklanderligt sköter sin tjenst. Detsamma gäller om Stensele. Men, att Sorsele i halftannat århundrade varit annexa under Lycksele, det har en annan ganska skälig anledning. Sorsele församling bestod tillförene hufvudsakligen af Lappar, och dessa uppehålla sig endast sommartiden i Sorselefjellen, men vintertiden uti skogslandet i Lycksele eller der nedanföre belägna socknar och kunna således under större delen af året lättare besöka Lycksele än Sorsele kyrka. Under sådana förhållanden var det ingen orimlighet, att Sorsele och Lycksele utgjorde ett pastorat; ja, Lapparne måste ännu, så i Åsele som Lycksele härader, på sätt och vis anses för gemensamma åhörare i de nu mer särskilda pastoraterna, och Lapp-tionden är delad mellan pastorerna. Men Öhrträsk och dess område, som skulle komma att utgöra en härstädes blifvande socken, hyser ingen enda Lapp på annat sätt än socknarne å nedra landet, allt från Anundsjö till Torneå. Annex-förhållandet är rimligt, der, såsom i södra Sverige, afståndet mellan båda kyrkorna är endast 1 eller mil, och der pastor kan, enligt kyrkolagen, predika hvar tredje eller fjerde Söndag i annexan, och de, som der bo, beqvämligen kunna besöka honom, och han, med ett ord, utöfva själa- och pastoralvården i båda församlingarna. Men, der aflägsenheten och landets beskaffenhet göra detta omöjligt, der kan icke heller annexförhållandet rimligen ega rum.

I

Icke heller lära de kunna kallas alldeles fördomsfria, som anse pastoraters klyfning för presterskapets ofärd och nedsättning. Ty kan det väl ut