gränsregleringen med Ryssland, socknarna vid Torneå elf klufna, och nya kyrkor måste till en del byggas på ena eller andra sidan. En landsväg kan aldrig blifva för communicationen, hvad en segelbar flad är. Här kan en enda man lätt framforsla 10 hästlass. Man behöfver icke springa kring skog och mark att söka sin häst, när båten står vid stranden, och båtleden räcker, dit man ämnar sig. Hade Vesterbottens elfvar varit segelbara ända till de stora sjöarna i Lappmarken, då skulle icke det sistnämnda landets Svenska befolkning och cultur hafva dröjt ända till sistförflutna generation, icke Routevares massiva jernberg först nu börja ådraga sig uppmärksamheten, och sannolikt Nasafjells silfververk icke ligga nere. Hvad nu menniskoåtgärd kan bidraga till undanröjande af de hinder, som naturen härvid lagt i vägen, det är ett verk, hvilket icke bör sparas till kommande tider. Kan icke segelbarhet, åstadkommas, utan endast flottbarhet, så är äfven dermed en oberäknelig fördel vunnen, och den kostnad, som blifvit i detta ändamål nedlagd på Umeå elf, borde icke anses för stor. Trävaror, d. ä. bräder, bjelkar och tjära, utgöra, som bekant är, Sveriges andra hufvudexportartikel. De vidsträckta skogstrakterna i Lappmarken skulle kunna afsätta en ganska betydlig quantitet sådant. I synnerhet skulle de otaliga tjärstubbar, som nu ligga och ruttaa i skogarna, kunna användas till enskild och allmän nytta, om man finge kasta tjärtunnorna i elfven och forsla hela raden på en gång till lastageplatsen. Äfven Lycksele socken skulle i detta afseende hafva vunnit en icke obetydsig fördel af strömrensningarna i Umeå elf, om dessa

1

na.

verkligen uppnått sitt ändamål, hvilket dock beklagligen icke lärer vara händelsen. Förhållandet härvid har jag icke sjelf sett, utan endast hört af berättelse (relata refero). Umeå elf skall, enligt denna, ingalunda vara flottbar, der den dock varit åsyftad att blifva det samt till och med verkligen föregifven att hafva blifvit det. Tjärtunnorna skola ännu, som förr, transporteras landvägen förbi forsarAllmänna opinionen i orten är härvid högt stämd emot en man, som vid dessa strömrensningar skolat hafva hufvudbestyret och nu lärer af staten åtnjuta en icke obetydlig lön såsom fors-styrman vid samma elf en befattning, som han dock aldrig lärer befatta sig med samt pension i egenskap af krympling, som han skall hafva blifvit i och för strömrensningen, men som dock icke kan förmärkas. Man talar om förslösande af kronans till denna strömrensning anslagna medel, som denne man skall vara skyldig till, och en scandaleus liderlighet, för hvars befrämjande han skall till någon del användt dem. Hvad af allt detta kan vara grundadt eller ogrundadt, det kan jag icke afgöra; men, att åtminstone icke allt är ogrundadt, det tar jag för afgjordt, ty "aldrig ryker det, utan det är eld", och mannens charlataniska väsende gör åtskilligt samnolikt. I alla fall är det lätt för vederbörande att vederlägga det origtiga häri, och, i händelse tillmälena äro grundade, så är det nyttigt, att saken blir allmännare känd. Samhället och dess organer kunna få anledning att se sig bättre före vid valet af den person, som ett så vigtigt värf skall uppdra

gas, och att icke lemna det utan noggrannare con troll.

Lycksele pastorat var, som sagdt är, ledigt, och hade varit det allt sedan 1820. Orsaken till denna långa ledighet var den, att Sorsele och Stensele, som förr varit med Lycksele förenade, skulle skiljas derifrån, hvilket också nu var fullbordadt, äfvensom att fråga uppstått om indragning af den förläningsspannmål, som Pastor i Lycksele dittills åtnjutit af kronan. En så långvarig ledighet är alltid menlig för församlingen och i synerhet för prestbordet, och det vore önskligt, att sådant förekommes genom ett skyndsammare bedrifvande och afgörande af ekklesiastika ärenden. Sökande till Lycksele voro ovanligt många, och, i anseende till de obestämda befordringsrunderna för pastorat inom Lappmarken, var det lätt för hvar och en att göra sig någon förhoppning, men svårt för de icke-sökande, att på förhand sluta, hvilken som skulle få det. Pastoraterna i Lappmarken äro icke klassificerade. Det fordras icke att hafva aflagt pastoral-examen, för att här blifva befordrad till pastor. Man känner, med ett ord, icke några bestämdt föreskrifna grunder för befordringen. Kunde nu en fullkomlig både opartiskhet och känne-. dom af hvarje sökandes individuela skicklighet att bekläda den syssla, som sökes, hos vederbörande, på hvilka besättandet af densamma ankommer, supponeras, så vore detta obestämda förhållande tilläfventyrs icke onyttigt. Ingenstädes kan presterskapets insigt, nit, verksamhet och skicklighet vara af större vigt än just i Lappmarken, hvarest likasom en ny skapelse dagligen framträder, och nya förhål

landen visa sig, på hvilka naturligtvis inga författningar varit beräknade, der för öfrigt så oändligen mycket beror på presterskapet. Ty här måste i sjelfva verket en prest vara, som en annan Mose, sitt folks både prest och prophet, läkare och lagstiftare och (sit venia verbo) Konung. Är han dyglig man, förstår han att genom lära och lefverne förvärfva och bibehålla aktning, så bibehåller han ordning och skick i sin församling. Allt, som eljest tillhör krono-betjening och domstolar, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, det blir här vanligen draget inför honom: han blir ofta både första och sista instansen. Är då ingen krono-betjening, ingen domaremagt i Lappmarken? torde man fråga. Jo, visserligen; men, besinna dessa pastorater af ett konungarikes vidd, med en bys befolkning! Af de stölder, slagsmål och andra missdåd, som begås, kan väl knappt en tiondedel ledas i bevis inför verldslig domstol och efter verldslig lag bestraffas. Men presten, såsom tillhörande ett rike, hvilket icke är af denna verlden, kan på andra grunder, än just tvänne verldsliga vittnens utsago, fälla sin dom och slå till med lagens hammare eller förpligta parterna med Evangelii milda lära. Beherrskar han sinnena, så har hans dom icke mindre effect än den verldsliga domstolens; är han en stackare, så upphör han snart att sitta på domare-sätet, och näf-rätten blir sista instansen. Han är vanligen, om icke den enda, dock den pålitligaste, som folket härstädes kan söka råd och upplysning hos, icke blott i andliga, utan ock i verldsliga ting. Han kan ock säkrast upplysa vederbörande autoriteter och öfverhet om ortens förr

exsisterande eller nya inträffade förhållanden och behofver. Krono-betjeningen och dess tjensterapporter ega sitt värde; men en mechanism blir icke ändå mer än en mechanism. Häraf torde man finna, att en prest i Lappmarken bör ega något annat än en vanlig ekklesiastik handtlangare-skicklighet, om han skall vara nyttig på sin plats. Under sådana förhållanden kan det visserligen icke skada, att vederbörande, vid besättandet af pastorater i Lappmarken, icke äro bundna till videtur-skicklighet, som i sjelfva verket endast vitsordar kunskaper, dem man kanske endast tillförene egt, och som i alla fall rätt väl kunna stå tillsammans med stor oskicklighet till den tjenst, man söker, samt tjensteårs förtjenst, som rätt ofta kan utgöra sammanfattningen af en overksam lefnad, tillbragt i ett ämbete, men utan nytta och på sin höjd betydande så mycket som "fuimus.” Men, skall ett så obestämdt förhållande verkligen vara nyttigt eller åtminstone oskadligt, så måste, som sagdt är, en fullkomlig både opartiskhet och kännedom af allt, som härmed har gemenskap, supponeras. Om man nu också lätteligen kan antaga den förra, få förutsätter deremot den sednare en så vidsträckt och grundlig kännedom af personer och orter, att man icke har rätt begära eller vänta en sådan af dödliga menuiskor. Vi lefva icke i den tiden, då "den, som begärde ett biskops-ämbete, åstundade en god gerning," utan i den, då man fast heldre åstundar ett godt bröd. Att ibland dessa tuppvärpspiltar kunna urskilja, hvem som tilläfventyrs till och med söker ett fält för nyttig verksamhet, eller åtminstone, hvem som med sina afsigter, huruda