platsen i Arjeplog, i synnerhet Lars Pehrsson, som icke har något annat hem. Medan Lapparne äro på sina strängaste flyttningar upp till sina höstställen, är, såsom jag redan anmärkt, intet tillfälle att befatta sig med läsning och undervisning, och, sedan de i början af Maj kommit till dessa sina hem, inträffar vanligen det så kallade förfallet, som just genom sjelfva detta namn gifver tillkänna sin egenskap. Den inträffande vårvärmen börjar nu ändtligen med allvar angripa den djupa snön, och då är det omöjligt att komma någonstädes. Först och främst hindras man af den uppblötnade snön, hvilken, som sagdt är, blir mycket svårare för rännaren, än den lösa snön om vintern. För det andra uppflöda alla bäckar och åar, så att man icke kan komma öfver dem, och isarne på sjöarna blifva landlösa och ofarbara. Sedan början af Maj har man icke att vänta någon varaktig skare, och, att den i år gick ända inemot medlet af månaden, är en bändelse, som sällan inträffar. Förfallet räcker ofta ända in i halfva Juni, och en hvar måste under denna tiden hålla sig stilla, der han är. Under den tiden eger således hvar och en laga förfall, och katecheterna kunna icke resa. Just derföre var också min färd så vågsam, ty, om to hade inträffat, hade vi icke utan yttersta svårighet kunnat hjelpa oss fram till folk. Dock begåfvo vi oss på vägen om aftonen den 5 Maj, "tre studenter, certim tre," och Slompen den fjerde. Mjöl hade jag packat in i ett spillträ, med utanlås uppå, och salt i ett annat dylikt. Vi körde öfver sjöar och kommo till Kaltisjaur, ett nybygge, som räknas 5 fjerdingsväg från Arjeplog. Här bor en nybyggare, som

uppehåller sig mycket med att göra båtar och timra Lapp-bodar. En ordinär båt kostar 8 rd., och en Lappbod 16 rd. Dessa bodar äro små fyrkantiga hus, byggda på 4 stolpar, att icke rottorna må slippa in. Nybygget Kaltisjaur är anlagdt kort före 1820; men den här varande nybyggaren, Erik Burman, står sig rätt bra, i synnerhet genom sitt timmermansyrke, ty åkerbruket befattar han sig icke mycket med. På sina båtar har han en stor afsättning. Han kommer ibland till helgerna om sommaren med 4 à 5 stycken till kyrkoplatsen, och inom en liten stund är allt försåldt. Eljest göra många andra nybyggare i Arjeplog äfven båtar; men den stora myckenhet af sjöar, som i denna socken finnas, gör, att åtgången är stark, och Lapparne, som icke sjelfva kunna göra båtar, måste köpa. Kaltisjaur ligger också midt i de nordliga Lapparnes kyrkoväg, hvarföre den derstädes boende nybyggaren är lägligast att anlita och hafva ombyte med. Han bygger bodar åt dem, dels der på stället, dels på kyrkoplatsen, dels annorstädes i skogen, och detta är det oskyldigaste och nyttigaste ombyte mellan Lappar och Svenskar. Som Lapparne icke hafva penningar, betala de med rehnar, och deraf har då nybyggaren sitt uppehälle samt äfven Lappen sin fördel. Erik Burman hade icke sin åt mig utlofvade båt färdig; men han tog och lemnade åt mig en annan, tillhörig hans bror, Benjamin Burman, hvars nybygge vi äfven skulle passera förbi. Denne har sitt nybygge vid en sjö, som heter Rappen, något drygare än 2 mil från Kaltisjaur, troligen 2 och en half. I Jordeboken heta dessa nybyggen, det förra

Långnäs, det sednare Löfnäs; men dessa namn äro alldeles okända i orten, utan man säger Kallisjaur och Rappen. Från Kaltisjaur till Rappen var ingen väg. Ett så aflägset och enstaka nybygge som Rappen förmår icke hålla väg till kyrkoplatsen, och man kan, när det lider öfver Jul, icke mer köra dit med häst för den djupa snön, så framt icke året i allmänhet har ringa nederbörd. Man måste då endast ränna. Till Påskhelgen hade Benjamin med sin hustru rännt till kyrkan och på återfärden måst arbeta sig fram genom blutun (seblak) så kallas den genom töväder uppblötnade snön. Det är redan anmärkt, huru svårt det är att komma i sådant före. Att vada blutun (på Lapska: seblakeb kallet) är ett talesätt, hvarvid man fäster begreppet om det svåraste och mödosammaste arbete. Sådant hade nu blifvit Benjamins lott, till hans stora harm och vedermöda, när han skulle återvända från Påskhelgen, ty ett töväder hade imellertid inträffat. Men hans arbete blef oss nyttigt; ty hans djupa skidspår (andörja) bar nu hästen och tjente oss till väg. Vi fastsurrade båten på släden, lade våra öfriga saker i båten, och så körde vi på natten. Tidigt om morgonen kommo vi på en sjö, vid namn Mersa, intill hvilken ett öfvergifvet nybygge ligger. Här var vid stränderna på somliga ställen löfskog, och ryporna underhöllo ett lifligt och gladt ljud i skogarna, ty det var nu skogsfogelns parningstid. Vår färd var rätt glad och munter; katecheterna, i synnerhet Lars Pehrsson, frågade mig om betydelsen af åtskilliga Bibelspråk, som de icke förstått, och namn på orter, som förekomma i Bibeln o. s. v. Vi samtalade

under hela vägen mest i religiösa ämnen. Sådant har alltid utgjort samtalet, hvar gång jag varit i ressällskap med Lars Pehrsson. Men, bäst vi gingo fördjupade i vår discurs, brast isen för hästen, och han sjönk djupt ner uti gyttjan i en sank pöl. Vi hade redan hunnit till ändan af sjön, utan att märka det, ty äfven här var öfver allt en jemn och slät is; men det var ett högst sumpigt och farligt kärr, med många källdrag, som göra, att isen likasom undermineras, så att endast ytan liknar det öfriga; men den är tunn och osäker samt ligger icke omedelbart på vattnet eller gyttjan, utan det är luft imellan. Sådant slags is kallas skrof-is. En sådan is är ganska farlig, och, när nu hästen kom på ett undermineradt ställe, brast det genast, och han for ned. Kanterna voro så böga, att det var omöjligt för honom sjelf att komma upp, och, hvad som var ännu värre, bottnen var så sank, att han endast med största ansträngning kunde få lös den ena foten efter den andra. Detta gjorde det äfven omöjligt för oss att kunna draga upp honom, hvilket vi väl på allt sätt försökte, än med tåg, än med att vinda upp honom på stänger -men förgäfves. Jag såg nu icke vidare någon utväg, utan trodde, att jag här skulle förlora min goda häst, som med mig plöjt så mången. snödrifva och varit på mer än en äfventyrlig färd. Med magt stod saken icke att hjelpa; men genom råd blef det onda afböjdt. Jag lät taga lös båten och kastade sedan släden ner i vaken, som var ansenligt lång, men smal, ty hästen hade i början gjort ifriga försök att komma upp, men dervid' sträfvat längs källdraget, der endast skrof-is fanns, som bröts

undan för hans fötter. Åt sidorna fick man honom deremot icke gerna att försöka, ty iskanten var för hög, och, om han ock nådde upp med framfötterna, så satt deremot bakdelen ohjelpligt fast i gyttjan. Nu var min mening med slädan, att hästen skulle komma upp på den och derigenom räddas ur gyltjan, hvarefter jag hoppades, det nog skulle blifva råd att få upp honom. Slädarne äro här långa och flata med bräd-botten, utan några kanter, ty färdskrindan är lös, och man fäster den vid slädan med vidjor, när man vill begagna den. Denna utväg lyckades likväl icke strax. Hästen kom väl upp på slädan, men hejdade sig icke der, utan for med samma fart öfver på andra sidan åter ner igyttjan. Då lät jag bugga en stång och lägga tvärs öfver vaken vid ändan af slådan. Hästen var nu utfrusen och utmattad, så att han icke vidare tycktes villja eller mägta göra några bemödanden. Jag måste slå honóm på det häftigaste, inan han vidare kunde förmås att försöka. Slutligen kom det dock dertill och lyckades denna gången, ty stången, som låg tvärs öfver vaken, hindrade honom att såsom förra gången fara öfver slädan, och nu fattade jag honom i grimman, ryckte honom åt sidan, och han kom upp. Detta var den största fara, som Slompen varit uti: han skulle dock undkomma den, för att ännu med sin egare göra resor i Lappmarkens ödsliga skogar och, hvilket var ännu märkligare, ända till Stockholm en resa, som uppgick till 230 mil och skedde det följande året.

Sedan vi på stället kört hästen varm, fortsatte vi resan med större försigtighet. Eu rännde alltid