gå förlägenheten af en öfverraskning. 'Detta var en gammal Lappgumma, som uppehöll sig såsom vallbjon hos ett nybyggarefolk, hvilket just nu var här. Vår ankomst in i stugan hade kanske varit lika fatal och öfverraskande, om icke mörkret gifvit tillfälle att ställa åtskilligt till rätta. Fensterna voro här af träspjälor, hopflätade såsom korgverk, hvilket gjorde, att det var mörkt i rummet, och man hade med flit ökat detta mörker för myggens skull, hvilken någorlunda lemnar menniskorna i fred, när det är mörkt i rummet. Så öfverspelas ock stundom bakom mörkrets rideau de ljufva præludierna till kommande äkta förbund (sat sapienti!). Det var just vid midnattstid vi ankommo, hvarföre på oss gerna kunde lämpas det der, som en tjuf om natten. De obehöriga gästerna blefvo likväl snart på bästa sätt emottagna. Man gjorde upp eld och skaffade ljus i huset samt mat på bordet, och vi blefvo rikligen undfägnade. Det var en hederlig enka, som var matmoder i huset, ganska städad och hygglig samt nästan att räkna till ståndspersoner, emedan hennes man hade varit hyttmästare vid Nasa silfververk, hvarföre hon ock titulerades för madame, hvilket betyder mycket nog här i orten. Hon var ännu blott en medelålders menniska och af vackert utseende, hade många söner och döttrar samt en dräng (hinc illæ lacrima!). Det öfvergifna nybyg→ get begagnades nu som fäbod-ställe under någon del af sommaren, då man ock bergade de åt detta håll belägna ängarna. Sedan vi ätit och druckit, begåfvo vi oss på väg och stäfvade öfver skogen till Rappen. Afståndet kan vara något öfver 2 mil. Här var ingen gångstig; men, som landet är särdeles uppfyldt af myror och kärr samt således ganska svårt att komma fram igenom, om man blott litet afviker från den rätta kosan, var vägen textad, det vill säga, utmärkt genom täljningar i träden. Man täljer bort ett spån på hvardera sidan om trädet, så att der synes på afstånd en ljus fläck. Samma operation gör man på ett annat träd på något afstånd ifrån det förra, och så vidare hela vägen. Detta kallas att texta, och, om man ifrån det ena textade trädet kan se det andra, så är vägen lätt att finna. Men Lapparnes textningar äro vanligen af den beskaffenheten, att man kan behöfva en lots från den ena textade tallen till den andra; ty så långt är det imellan hvar och en. Dock kan man af textningen se, hvartut man bör gå, ty man bar täljt på den sidan, dit man bör rigta kosan. Vid en liten sjö sågo vi en svan, som gick upp i skogen; det var en angenämare syn, än den vi sågo på gården vid Ripak. Dock fick hon, så väl som alla föregående svanor, vara i fred för oss, ty vi hade ingen bössa. Svan är eljest en icke särdeles allmän fogel här i landet. Tidigt om morgonen ankommo vi till Rappen och mötte, vid östra ändan af sjön, Benjamin, som skulle begifva sig ut på slogen. Han vände strax om, tog oss i båten och skjutsade oss fram till gården. Vi voro rätt glada att få lägga ifrån oss våra packningar, som voro temligen tunga, emedan vi voro stadda på en lång resa och måste vara väl utrustade med matsäck. Här hvilade vi nu till middagstiden och drogo sedan åstad med båten, som vi Lappmarken, 23. - om våren hade fört hit. Vi fingo nu säkrare underrättelse om strömmen, som rinner mellan Rappen och Pit-elfven, af en gammal Lapp-gubbe, som väl kände den. Men den beskrifning, han gjorde, var ingalunda förmånlig. Dock kunde vi väl försöka, sade han: efter vi voro två unga och raska män, så kunde vi väl på somliga ställen draga båten öfver -land. Vi rodde nu till vestra ändan af Rappen, der strömmen rinner ur sjön Rappen är ungefärligen 2 mil lång. Solen var ännu högt på himmelen, då vi började färden utföre. Vi släppte båten, med rep, utföre, hvilket går ganska bra, när man förstår rätta konsten. Den ena styrde framstammen (stäfven), den andra bakstammen; men forsen var högst stenig och oländig samt tillika med ganska starkt fall. Vi måste på de flesta ställen vada och draga båten. Stenarne voro hala, så att vi stundom slintade samt föllo helt och hållet i strömmen ända öfver hufvudet. Föga fattades, att, vi icke på somliga ställen blifvit alldeles rådlösa. Det medföljande mjölet och saltet samt våra packningar måste vi ofta bära långa stycken öfver landet. Båten var temligen stor, en tvårodding, och derföre så mycket svårare att kunna rå med, i synnerhet som han icke var alldeles tom. Lars Pehrsson sade flera gånger under den högst mödosamma färden, att vi nu arbetade så mycket, endast för att föra sommarkost åt Mulfen. Denna, redan en gång här förut nämnda, person, plägade under somrarna uppehålla sig i dessa trakter och derunder göra inbrotts-stölder i bodar och stabur samt stjäla rehnar i skogen, så mycket han kunde åtkomma. Han var den mest beryktade tjuf i hela socknen, hade flera gånger blifvit lagförd, men af brist på bindande skäl icke kunnat fällas. Många andra tjufvar stulo ock nu på hans hals, ty, så snart en stöld var skedd, så var det alltid gamla Mulfen, som skulle misstänkas. En icke ogrundad misstanka ar om ett begånget mord hade man äfven på honom. I sina yngre år hade han nämligen i sällskap med en annan Lapp, som också ännu lefver, röjt ur vägen en deras gemensamma ovän, om hvilken man likväl bär det vittnesbörd, att det vaBit en öfverdådig menniska och stor slagskämpe, som förut ofta mörbultat dem. Alla tre voro de vistande på fjellet Barturte, som ännu förvarar sin gamla ryktbarhet för slagsmål, och hade en dag följts åt att söka rehnar eller i något annat ärende, hvarvid de två försåtligen öfverfallit sin eljest öfverlägsna vederdeloman och mördat honom med knifstygn samt stoppat ner honom i ett kärr så sä ger det dofva ryktet, och säkert är, att mannen efter den dagen icke är sedd på jorden. Härom hölls väl ransakning vid ting; men bevis saknades. Banemännen blefvo öfverlemnade åt framtiden och Guds dom. De 30 à 40 år, som sedan förflutit, hafva ej ännu utbredt mera ljus öfver det verkliga förloppet; men Guds dom har icke uteblifvit, i det Mulfen, som då var en ganska förmögen man, nu, såsom utfattig, om vintertid måste gå omkring och tigga, hatad och afskydd öfver allt och slagen för både egna och andras stölder. Ty på fjellen gäller i många saker näf-rätten, och den, som ej genom lagliga skäl kan bindas inför domstolen, får dock ofta här allvarsammare straff af den långa, massiva björkstö ren, som är Lappens staf, än han kunnat få af spö. Den gamla mannens sednaste öden äro så märkliga, att jag ock i sinom tid torde berätta dem; men denna gången är ej tillfälle. Lars Pehrssons tanka var, att Mulfen väl skulle annamma de varor, jag nu förde med mig och ämnade lemna i någon kåta vid sjön Tjeggelvas, samt att all vår stora möda skulle vara förspilld. Vi hade kanske uppgifvit hela företaget med båten, om vi haft någon utväg att utan densamma komma öfver Piteå elf; men det hade ock i alla fall varit harmligt, att lemna alltsammans här i villande marken till ingen nytta. Vi härdade ut med färden och nådde slutligen utloppet af den elaka strömmen, som efter min beräkning skulle vara en mil lång, och i hvars böljor vi badat oss ett halft dygn, ty det var redan morgon, och solen högt uppe på himmelen, inan färden var slut. Många blånader hade vi fått på armar och ben, i det vi stundom, när vi halkade på de slippriga stenarna och stupade ner i den brusande forsen, stötte mot hvassa stenar, som gåfvo oss sådana märken. Endast på det sättet bihehöllo vi oss från undergång vid sådana tillfällen, att vi höllo oss fast vid båten och åter drogo upp oss ur fallet. När den ena föll, måste den andra framför allt hålla fast båten, att han ej skulle blifva ett rof för strömmen, och derigenom äfven den fallna kamraten. En sup togo vi på denna svåra färden, och den gjorde oss rätt godt. Missionairen, stadd på sina ämbetsresor, får icke texta så många suptallar, utan måste hushålla med detta aqua vitæ, såsom en medicin att endast i nödfall tilltaga. Jag var ej försedd med mera än ett knappt |