derigenom länge bibehålla sig, oaktadt knappa omständigheter, samt slutligen repa sig. Så var t. ex. i Arjeplog en skogs-Lapp, hyars rehn-hjord, såsom hans söner berättat mig, en gång hade blifvit så ringa, att han egde endast sju vajor (reḥn-kor); men han kom sig åter så före, att han egde mer än 100 vajor, och hans trenne söner äro nu förmögna män, så att den rikaste bland dem säkert eger 1000 rehnar. Hade den ofvannämnde Lappen varit en fjell-Lapp, så skulle han sannolikt blifvit utfattig, och hans söner nu varit fiskare och tiggare. Denne Unnas hade dere mot nedsjunkit till fiskare-Lapp, men höll sig dock uppe äfven i detta tillstånd och tycktes vara på vägen att öfvergå till nybyggare. Han bergade om sommaren åt sina getter, hade ock nu skaffat sig en qviga, hvarigenom han sedermera börjat hafva kor. Han hade byggt ett litet fähus samt en liten fyrkantig stuga, mindre än den minsta vindskammare. Fenstret bastod af 4 små rutor i en glugg öfverst under taket, på det icke getterna måtte hoppa in, och muren var upptrafvad af flat gråsten med ett slags gyttja i stället för lera. Gräs vexte omkring och på gården, emedan gumman sorgfälligt gödde den på det sättet, att hon med båda händerna öste spillningen undan getterna i sin skinn-kjortel, bar ut och strödde omkring. Åker-redskapen bestod af en utgammal spade, hvarmed man bökat upp jorden till ett kammargolfs vidd, som utgjorde det nya hemmanels. öppna åker. Allt detta var vid hufvud-vistet. Vidi det vistet, der de nu uppehöllo sig, voro endast Lappmarken,

tvänne kåtar, en för menniskorna, och den andra för creaturen. De klagade på det högsta öfver då ligt fiske och hade nu ingen färsk fisk, utan kokade något torr fisk samt en fogel tillsamman, hvaraf spisades. Lars Larsson och jag fingo också äta deraf. Get-mjölk gafs ock att dricka; men jag mäg→ tade icke dermed, emedan, utom getmjölkens egna kärfva smak, denna hade en ytterst vedervärdig bismak af orena kärl. Dock drucko de öfriga med god appetit. Detta var den enda gång jag kan påminna mig icke hafva förmått förtära, hvad de öfriga förtärt. Efter måltiden gingo vi till hvila, Mig gafs för hedern skull ett gammalt rehn-skinn att ligga på en välmening, hvilken hade samma effect som Lars Pehrssons, då han i Jon Henrikssons höst-viste bredde på mig en långull-fäll, nämligen att jag blef full af ohyra. Långt bättre begick sig Lars Larsson, som jemnte sonen i huset låg vid dörren på något björk ris såsom bädd och några vedträn såsom hufvudkudde. Följande dagen for Unnas åstad att vittja några nät, som han satt ut, och fick 5 laxöringar, af ungefärligen punds vigt hvardera, och en stor sik. Denna goda fångst tillskrefs min lycka. Siken och en laxöring kokades och förtärdes genast med den glupska appetit, som utmärker fiskare-Lappen. Också voro vi 5 personer, som åto. De öfverblifna fyra laxöringarna ämnade man hänga upp att torka; det enda sätt, som fiskare-Lappen har att conservera den fisk, som blir öfver; men jag lärde dem att salta den till graf-lax och lofvade, att de af mig skulle få några marker salt, när någon af dem komme till

lis

Arjeplog ty de ville icke salta dem eljést, emedan de grufvade för det myckna salt, som skutle dertill åtgå. De prisade mig sedermera för den lär, domen, emedan de funno, att laxen på detta sättet blef tre eller fyradubbelt drygare, än torkad. En laxöring af den storlek, som dessa, uppäter en person lätteligen i ett mål, när den är torkad, och tycker sig ändå vara tom i magen; men graf förslår den något bättre. Detta folket hade naturligtvis intet bröd: i dess ställe nyttjade de fogel eller tørr fisk att äta vid graf-laxen.

Hos Unnas fick jag den oförmodade underrättelsen, att Lasko, min rehn-skötare, och Nabbo befanno sig här helt nära i grannskapet, och att Lars Pehrsson var hos dem. Det hade således varit ett falskt rykte, att den förstnämnde flyttat till UdtjaTjavelk, äfvensom det till allas stora glädje befanns ogrundadt, att den sistnämnde omkommit. Till Udtja-Tjavelk hade ännu ingen menniska flyttat, och Lars Larsson afstyrkte i alla fall min tillämnade färd dit, redan inan vi kommit fram till Unnas och fått dessa underrättelser, föreställande mig både vägens längd och omöjligheten att der på bar mark kunna igenfinna någon menniska. Nu förfölt förslaget till denna färd af sig sjelft. Sedan jag både föregående afton och nu på förmiddagen undervisat och förhört i Unnas' kåta, begaf jag mig till Laskos och Nabbos by. Unnas och hans son följde med, dels för att lotsa mig, dels för alt gästa; ty fattigt folk besöker gerna de förmögna, när de komma i' grannskapet, för att få en god måltid, hvilket vanligen icke slår felt i anseende till den gästfrihet,

som tyckes vara nomaden egen. De skulle sedan om natten på återvägen stödja efter harr och laxöring. Stödja eller ljustra är ett sätt att fiska, då man om höstnätterna vid eldljus sticker fisken, och är vid strömmar ofta särdeles lönande, i synnerhet der man finger laxöring. Unnas plägade på detta sätt få ansenligt fisk. Det var om Lördagen, den 8 September, jag kom till Lasko och Nabbo. Lars Pehrsson var redan faren derifrån. Han hade följt med en Lapp, vid namn Nils Pålsson, som hade gjort en färd hit, till Barturte, der denne för närvarande vistades. Samma dag, som Benjamin och jag farit från Kaltak, hade de kommit dit och förundrat sig öfver, att de funno der elden ännu icke afslocknad. Hade vi dröjt litet längre, eller de kommit litet förr, så hade vi träffats der, och jag hade då fått göra dem sällskap till Barturte, der en stor myckenhet Lappar nu befann sig. Nästan alla Lappar, som hade sina vanliga höstställen på norra sidan om Piteå elf, hade mot all vanlighet nu begifvit sig på den södra, emedaṇ vargar i myckenbet visat sig på förra stället. På södra sidan af Piteå elf ligger fjellet Barturte, som sträcker sig vid. pass 4 à 5 mil i längd och är en af dessa tväråsar, som, enligt hvad jag förut be skrifvit, skjuta ut ifrån fjellryggen. Man må icke tänka sig dessa såsom löpande i en oafbruten, jemnhög sträcka eller ås; de omvexla med höjder och dälder, branter och brådjup, hvarföre icke heller hvarje tvärås under ett gemensamt namn löper hela vägen igenom. Många berg uppresa sig under åtskilliga namn på den gemensamma basen; men mer

な

ändels är äfven dessas sträckning densamma,» som sjelfva åsens, så att deras längd är från öster tilk vester, och deras bredd ifrån söder till norr. Härvid, må jag sen gång för alla anmärka, att, då jag nämner väderstrecken: vid, dessa berg- och flodsträckningar, så talar, jag efter ortens sätt att uttrycka sig, ty efter, compassen håller det visst icke stånd. Hvad vi här kalla öster och vester, det är rätteligen syd-ost och nord-vest. Man synes hafva bestämt de 4 hufvud-väderstrecken efter localen, längst efter landet och tvärs öfver landet: häri bareman tyckt sig hafva den rätta compassen, så mycket mer, som solen icke här, såsom i de södra länderna, genom sin upp och nedgång visar öster och vester, utan stundom går upp eller ned blott några streck ifrån norr, och stundom från söder. Barturte är ett bland de slätaste fjellen: det slutar med en tvärt afhuggen hög brant vid vestra ändan af sjön Rappen. Ännu slätare och jemnare än Barturte där fjellet Arvas, som ligger snedt emot, påj norra sidan om Piteå elf,ochei längdickes tordel fullt gå upp emot det förra, men i bredd vida öfvergår det; ty det är nästan en dagsled tvärs öfver! det. Större delen af Lokte by har på Arvas sina höst-visten, och man kallarii allmänhet alla Arjeplogs-Lappar, som vistas på norra sidan om Piteåelfven, taför «Arvas-Lappar.‹‹‹Dessa ihadernu, I som sagdt är, samtligen begifvit sig på södra sidan af nämnda elf, äfven Lasko och Nabbo; ty det stället, der dessa nu uppehöllo sig, varu på södra v sidan. Det var ett skogs-land, a vid namn | Skerutsch, till största delen kringflutet af sjöar och för öfrigt med

が