sa nybyggen äro ännu enstaka, ehuru en del äro öfver 70 år gamla; endast Seite-Tjålme, det yngsta af dem, anlagdt först efter 1820, bar 2:ne rökar. Ett dylikt förhållande eger rum öfver allt i Arjeplog: de gamla nybyggena stå qvar på samma punkt, under det de nya framskrida, hvartill jag framdeles skall uppgifva orsaken. När jag om Söndagsmorgonen den 14 Januari ankom till Arjeplog, var min far icke hemma, utan hade rest dagen förut till Koroqveik, der han gästade hos en gammal hederlig nybyggare-enka. Men jag hade kört detta nybygge förbi i skymningen, utan att man derstädes observerat det. Jag slapp således icke in i stugan, utan tog in i den närmast belägna Sjul Larssons stuga, i tanka att, sedan jag aflagt resehabiten, begifva mig till prestgården. Men, inan jag hunnit verkställa denna min afsigt, kom bud derifrån och bjöd mig dit. Jag blef ock med mycken vänskap emottagen af Pastor C. J. Fjellström, en man, utmärkt för gästfrihet och muntert sällskapsväsende. Snart infann sig också katecheten, Anders Pehrsson Fjellman, en ganska originel personnage. Han affecterar mycken lärdom och praktiserar äfven i medicinen. Katecheterna äro Lappar, kuoniga i läsa och skrifva. Denne Fjellman har lotsat Doctor Wahlenberg någonstädes under hans resor i Lappmarken och hade af honom fått höra namn på åtskilliga fjellvexter, äfvensom af min bror, Lars Levi. Dessa namo hade han sorgfälligt förvarat i'minnet; och, sedan han fått en Hoffbergs Flora, som jag 1820 glömde i Arjeplog, så hade han väl der sökt upp dessa namn och studerat styft i den på

Svenska beskrifna hushålls- och medicinska nyttan af vexterna. Han tackade mig för boken och började att tala om Trapa Liljepłatia (Draba Liljebladii) och Astrak alus Alpinus, o. s. v. Den lärda discursen skulle säkert räcka ännu, om icke jag, i känslan af min svaghet, alltid undvikit att gifva mig för långt ut på djupet. Hvad medicinen beträffar, så finner han sin enskilda natur i synnerhet tarfva troppar (droppar), nb. att intaga i brännvin, ty "vatten är icke annat än vatten", heter det. Hvar

och en, som har en kantin, har för Fjellman ett godt apothek. Eljest känner han en mängd droppar, som torde vara Sundhets-Collegium obekanta, såsom Kong Davids och Kong Salomos troppar, Zebedæi och Zebedæi söners troppar, o. S. V. I ett fall är han åtskilliga andra läkare lik, nämligen att han icke lärer ämna prestera chirurgia examen. Också äro hans chirurgiska insigter nog problematiska. Hans gosse hade en gång råkat genom oförsigtighet sticka knifsudden genom kläderna och dervid lindrigt rispa huden på magen, så att blod kom fram. Fjellman skyndade då till Pastor Fjellström, att rådfråga honom; "ty, ehuru jag är Doctor sjelf, måste jag fråga en Öfver-Doctor, då njurantalgen synes", sade han. I ett afseende har han dock varit nyttig, äfven i det medicinska, nämligen såsom koppympare. I sitt ämbete såsom katechet är han berömd för en skicklig ock flitig pædagog samt har varit katechet i 30 år, när mau räknar den tid, han tjent under förra inrättningen. Nu saknade han dock. sin fordna vigeur och hindrades af egna hushållsbestyr att resa så ofta som vederborde. Den andra

katecheten, som nu var på kyrkoplatsen och jemnte Fjellman sysselsatt att undervisa den derstädes samlade Lappungdomen, het Ol Jonsson. Denne var en ung man, som nyligen blifvit katechet. Förmodligen ansåg han sig temligen upphöjd och raisonnerade som klockaren, hvilken sade: "vi presterskapet". Sådant framlyste i hans bemödande att gen

om

konstens åtgärd få sitt hår lika med pastorns, af naturen krusiga, hår, och i hans half-Svenska klädedrägt. Man lastade honom, såsom både commode att resa och att undervisa; men han skref temligen god stil, att vara Lapp. Under de följande dagarna besökte jag dessa katecheter i deras auditorium, för att enligt instruction öfvervara deras undervisning. Katecheterna hade hyrt sig hvar sin stuga, der de bodde med hvar sina élèver. Dessa voro till större delen fullvexta, men i allmänhet svaga i sin Christendom. Också är det sådana, till sina natursgåfvor tröga och redan så till sägandes förvuxna barn, som mest pläga af Lapparne sändas att på ett ställe undervisas. Lapparne utmärka en sådan stupiditet på det sättet, att de säga den pervara muorum, d. ä. igengrodd och styfnad till träd. Fjellman beklagade sig i synnerhet öfver en af sina élèver, benämnd Sjul Pålsson, som redan var så pass meriterad, att han blifvit en gång afstraffad med spö för stöld. Det värsta för närvarande var, att disciplarne af qvinnokönet voro exponerade för hans tygellöshet, hvarvid han stund`om, som annan Sextus Tarquinius, hotade med knifven. Sjelfva fader Fjellman, till hvars schola han hörde, fann hela sitt anscende och allvar otill

sonen

en

räckligt, att hålla ordning på en så ostyrig pilt. Han kom, Söndagen den 21, till prestgården och beklagade sig, att han var ganska petröfvad (bedröfvad). I sjelfva verket var anledning till bekymmer öfver en sådan catechumenus, och pastor var förlägen, hvad med honom skulle göras. Såsom ett drag af hans vildsinta charakter berättades, att han en gång legat med yxa i försåt för sin far. Jag kallade honom följande dagen och gjorde honom allvarsamma föreställningar, mindre grundade på religionen, såsom föga imponerande på en sådan charakter, än på den verldsliga lagen, af hvars verklighet och allvar han redan hade erfarenhet. Jag bad honom i synnerhet besinna afrättsplatsens ryslighet och den grofva jernspiken, som genom spetsbofvens afhuggna hufvud indrifves i pålen, samt den lika så beskaffade, som fäster hans kropp vid steglets hjul, der svarta korpar om dagen och mörka vålnader om natten kringsväfva, de förra kroppens, de sednare sjä❤ lens roffoglar. Han afhörde mig med tysthet, antingen att han behjertade saken eller icke fann rådligt att vidare gifva trotsiga svar. Han hade nämligen förut varit kallad till pastor, såsom jag sedermera fick höra, och der genom trotsighet i ord och åthäfvor gjort en handgripligare varning, än endast med ord, nödvändig, som han ock hade erhållit och förmodligen, helst om minnet, såsom de gamla trodde, sitter i örtippeu, ännu kom ihog. Jag öfversåg äfven de tvänne katecheternas under året (1826) förda katechetisations-journaler. I dessa journaler anteckna katecheterna datum, när de kommit till hvar och en Lappby, namnet på de personer, som der fun

nos, och deras Christendomskunskap, sådan de den befunnit, samt anmärka sederna, der de anse något anmärkningsvärdt förefinnas.

Enligt ankommen kungörelse af tillförordnade visitatorn, Herr Kyrkoherden Ol. El. Burman i Degerfors, skulle prost-visitation ske i Arvidsjaur, Sön « dagen den 28 Januari. Såsom på visst sätt tillhörande äfven denna församling, beslöt jag att resa dit till denna visitation. Pastor Fjellström åter ämnade besöka Arvidsjaurs marknad i enskilda angelägenheter. Vi öfverenskommo således, att resa i ett sällskap, och begåfvo oss från Arjeplog den 25 Januari. Till Arvidsjaur räknas från Arjeplog 8 mil; men, om en och samma person skjutsar ända fram, så vill han hafva betaldt för 9 mil. Det är till märkandes, att milena här i Lappmarken icke äro mätta, utan räknade på höft. På denna väg träffar man först Koroqveik, sedan Kasker, de 2:ne äldsta nybyggen i Arjeplog. Från Koroqveik till Kasker räknas 1 mil, som är ganska dryg, i synnerhet sommarvägen. Kasker är först upptaget af Lars Læstander, som var Krono-Länsman i Arjeplog, sonson af Johannes Nicolai Læstadius, som, född i Ångermanland och Lästad by af Ytter Länäs socken, på 1650:talet var blifven pastor i Arjeplog och är stamfader till slögterna Læstadius och Læstander. Vi dröjde icke län ge i Kasker, utan fortsatte resan 1 mil till Långviken, ett inom mitt minne anlagdt krono-nybygge, som dock redan hade 2:ne åboer, då Kasker endast bar en: de gamla nybyggenas qvarstående, på samma punkt, under de nyas framskridande, är redan anmärkt. Det var qväll, när vi kommo till Lång

I